XVIII. KRAFTVERKET

Dammen stjälper



[Vykort från 1920-talet.]

Stadsborna, som förgäves väntat på elektriskt ljus under vintern, tröstade sig med att dagarna nu blev ljusare, då skymningen inträdde först klockan 8 på kvällen. ”Det elektriska ljuset, d.v.s. mörkret, kan snart undvaras,” skriver Kurre [seminariedirektorn och tillika kåsören K.J. Hagfors] den 3 april 1926.

Vintern hade varit kall och snörik. Man väntade öppet vatten omkring den 1 maj, men misstänkte, att den stora dammen skulle hindra vårfloden i dess lopp, så att den i gång varande ljuskvarnen [Stadskvarnen där stadens första kraftverk var inrymt.] stannade, varvid staden skulle försänkas i mörker. Det höga kraftverkshuset ansågs vara fult och skulle fördärva utsikten mot ån från Kyrkogatan. Man ansåg dock att detta ej gjorde så mycket, om det annars höll, vad det lovade och ej spolades bort av vårfloden.

Det hade varit tyst kring bygget under vintern, men nu hade arbetet börjat på nytt. ”Kurre” hade i början av april besett det ”storartade maskineri”, som inmonterats under vintern mellan de väldiga stenmurarna. Åtskilligt fattades ännu, men man hade försäkrat, att det elektriska ljuset skulle stråla ut från kraftverket den 1 aug. Under sommaren skulle transformatorerna uppställas och de gamla ledningarna kopplas till det nya el. verket. Det hela beräknades mycket riktigt kosta c:a 2 1/2 miljon mk — ”en väldig summa för Nykarleby”. Vid högt vattenstånd skulle kraftverket ge 450 och vid lågt 250 hkr, medan den dåvarande kvarnen utvecklade 45 hkr.



[Generatorn, en del av ”det storartade maskineriet”, monteras.
Leif Sjöholm tillhandahöll.
(Inf. 2006-10-18.)]


Allt såg sålunda relativt förhoppningsfullt ut för kraftverket, ”allas vår ögonsten”, bara man beväpnade sig med tålamod. Men nu kom den av Hagfors och flera andra, ”mera insiktsfulla stadsbor”, anade katastrofen. [Hela krönikan.]

Islossningen i älven blev svårare än vanligt. Den begynte tämligen plötsligt sista veckan i april. Vattenståndet hade hastigt ökat genom nederbörden och den därpå följande värmen. Fredagen den 23 april sköt forsen ovanom Storbron, varefter isen småningom vid Nybroforsen packade sig mot de därstädes nyuppförda dammpelarna. Till följd av denna uppdämning steg vattnet till ovanlig höjd och var onsdag f.m. 4 meter över medelvattenståndet i älven. Påfrestningen vid dammbyggnaden var enorm. På onsdag e.m. lyckades man genom dynamitsprängning splittra de hindrande större isflaken och bana väg för packisen, som med ens frigjorde forsen och omedelbart fortsatte till vattnet nedanom Nålön.

Islossningen följdes denna vår med större intresse än vanligt av stadsborna: Skulle dammen hålla? En talrik åskådarskara kantade älvstranden och iakttog med spänning ispackningen vid dammbyggnaden. En och annan gav sig även ut på byggställningarna och olyckstillbud förekom. Vid ovannämnda isgång störtade sålunda en seminarist handlöst ned i den brusande flottningsrännan och fördes med isblocken i ilande fart nedåt Smedsbackastranden, där han dock lyckades taga sig oskadd i land.




[Förmodligen fotograferat torsdagen den 28 april 1926 när dammen ännu hade nån dag att stå innan raset kom. Här syns stockrännan som troligen for all världens väg när det rasade, skrev Lars Pensar som tillhandahöll bilden från Herlers museum. Förstoring. Stig Haglund tillhandahöll 2015-03-15 bild med högre kvalitet från Finlands svenska skolmuseum i Munsala.]


Isdammarna vid Jeppo, Forsby fors och Rajån, Lappo och Kauhava stod ännu. Från Jeppo rapporterades samma onsdag en våldsam islossning. Två mäktiga ispackningar hade bildat sig vid Vuoskoski och vid spinneriet, där de tornade upp sig till formliga isberg. Tre fjärdedelar av det s.k. Långnäset låg under vatten. Vattnet hade inträngt i spinneriets maskinrum. Dynamitsprängningar företogs under tre dygn. Faran för de över älven ledande broarna samt för spinneriet blev dock allt mera överhängande och onsdag e.m. anhölls telegrafiskt om militärhjälp från Vasa. På kvällen avgick en bil med sprängämnen från Nykarleby, men den måste vända om vid Haralden, där vattnet stigit häftigt och översvämmat landsvägen och fälten närmast stranden.

Tidigt torsdag morgon den 29 april 06.30-tiden väcktes stadens invånare av klämtningar i kyrkklockorna. Isdammen i Jeppo hade äntligen brustit 00.30-tiden på natten och under nattens lopp hade isen samlat sig vid Forsby 1 1/2 km söder om staden. Där stötte den på den ännu till stor del kvarliggande Rajå-isen. I arla morgonstunden samlades nu vid Rajån så gott som hela stadens befolkning. Skolorna fick förmiddagslov. Anhopningen av ismassorna i den smala forsen vid Forsby var överväldigande. Ismassorna höjde sig avsevärt högre än de höga älvstränderna. Vid Forsbacka hade isen tornat sig i meterhöga vallar, och om de skulle komma obrutna i stadsforsen, skulle de fört allt med sig, i främsta rummet Stora bron, sedan dammen och kraftverket m.m.

Dynamitsprängningarna vidtog omedelbart under byggmästare Kamis' ledning och isen rörde något på sig. Isblock av imponerande dimensioner, sköt upp på stränderna. Ända från Härmä hade sex man med hästar på landshövdingens order åtföljt isen på dess färd för att verkställa sprängningar vid inträffande stockningar. Sprängningarna fortsatte tills dynamiten tog slut fram på förmiddagen. Man beredde sig nu på det värsta.

Vid 16.30-tiden brast äntligen isfördämningen och isen fortsatte, splittrad i ofarliga stycken, genom stadsforsen bortåt åmynningen, dit isanhopningen nedanom Ragnörn redan kl. I5-tiden dragit i väg. En stor åskådarmassa kantade bro och stränder. ”Stora bron darrade knappt för ismassornas tryck, människornas oro lade sig. Och nu brusar forsen som Imatra, då vattnet störtar sig över den nybyggda dammen.”

I Jeppo hade kistorna på båda broarna blivit illa ramponerade. Torsdag morgon hade någon norrifrån kommande landsbo spritt ut, att stora bron i Nykarleby gått all världens väg och att stadsborna anhöll om hjälp. Ett antal Jeppobor ryckte ut för att finna att alltsammans var falskt alarm.

Landsvägen Nykarleby-Jeppo stod flerstädes under vatten, och trafiken var omöjliggjord längs östra älvstranden. Stora isstycken låg uppkastade invid och på vägen. Tack vare de energiska sprängningarna hade dock stora skador på landsväg, fält och byggnader undvikits.

Kraftverkets dammbyggnad hade sålunda med heder bestått provet under själva islossningen.

Hagfors skriver den 2 maj, att ett under skett. ”Den 18 april hade vi full vinter med famnshöga drivor och metertjock is, den 28 april gick isen ur ån, tack vare välvillig hjälp av byggmästare Kamis och dynamit … Jag kan förstå, att byggmästarn var lite rädd för dammbyggnaden och den nya kraftstationen, men de bestodo hållfasthetsprovet på ett lysande sätt. Det var kanske en lycka, att byggnaderna strax fingo genomgå den hårdaste påfrestning, ty sen veta alla att de hålla och att verket hedrar mästaren ...”

Faran var dock ej över utan växte oavbrutet på grund av vattnets underminerande krafter. En vecka senare kom katastrofen. Onsdagen den 5 maj kl. 17-tiden spred sig i staden ryktet, att dammen vid Nybroforsen plötsligt brustit. Två av de tjocka betongpelarna närmast seminariestranden hade störtat, landfästena var avslitna och illa åtgångna.



[Islossning i början på 1950-talet dokumenterad av Håkan Nyberg. Notera ”skuggpersonerna” på seminariestranden! Förstoring.
Birgitta Nars tillhandahöll.
(Inf. 2008-04-30.)]

 

”Kurre” gör ett P.S. till sitt tidigare citerade vårkåseri: ”Då jag läser korrektur till denna krönika, ser jag, att folk springer ned mot ån. Den stora dammbyggnaden, vår stolthet och glädje, har till en del ramponerats. Landfästet mot seminariet är ödelagt och ungefär en fjärdedel av dammen. Den motstod isens tryck, men vattnet har underminerat grunden. Skall alltsammans gå??” Han tillägger: ”Vi äro inte födda att göra affärer. Det är bäst, att vi bygga luftslott. De kosta inte så mycket, om de ramla.”

Orsaken till olyckan ansågs i själva verket vara den, att de nedstörtande vattenmassorna bortspolat jordlagren nedanför dammens tröskel vid västra älvstranden, där vattenhastigheten var störst och bottnens beskaffenhet lösast. Den 5 m breda dammtröskeln bildade på dammens fallsida, d.v.s. norra sidan, en bred bottenplatta av betong, vars uppgift var att upptaga stötarna från det fallande vattnet och förhindra utgrävning. På grund av den abnormt häftiga vårfloden hade vattenmassorna emellertid till stor del kastat sig över bottenplattan och direkt på älvbottnen. En förstärkning av denna med en stenbeklädnad hann ej utföras till följd av vinterns tidiga inträde.

Under det följande dygnet föll vattnet avsevärt, varför några ytterligare skador ej var att befara enligt ”fackmän”, som efter olyckan inspekterade dammbyggnaden. Vattenmassan hade emellertid underminerat även en tredje dammpelare, och denna sänkte sig måndagen den 10 maj. För att om möjligt hindra vidare bortspolande av jordmassorna vidtogs omedelbart en del förebyggande arbeten. Krafthuset och de där inmonterade maskinerna, instrumenteringen m.m. hade ej skadats och tillvann sig de från olika orter tillstädeskomna fackmännens fulla erkännande. Ingenjörsfirman Palmberg, som på uppdrag inspekterade olycksplatsen, berättades hava ansett själva grunden för dammen fullt tillförlitlig.


Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid 516–518.



*     *     *

Islossning 1928.


Förstoring.



Förstoring.

Foto: Axel Pensar.
Lars Pensar tillhandahöll.
(Inf. 2018-04-24.)



Nästa kapitel: K.F. Spolander avgår.


Läs mer:
Islossningen i Nykarleby älv är till stor del citerad.
Några märkesår i kraftverkets historia, en sammanställning av kapitlet Kraftverket.
Kurres kommentarer till haveriet och bild av den havererade dammen.
Innehållsförteckning till kapitlet Tragedier.
(Rev. 2020-04-14 .)