Krönika.

——

Den 18 april.

Den som skall skriva krönikor, kommer alldeles ur form, då han under månader ser blott snö och is och mulen himmel.

Men i dag är det annan dag påsk och solen skiner. En frisk sydväst blåser, så att termometern visar middagstiden 6 grader värme i skuggan. I björken utanför mitt fönster sjunger en bofink med full hals, och just då jag ser ut sätter sig en sädesärla på min telefontråd. Den vänder på huvudet och ser på iskanten, som täcker rabatterna, vilka skola bära sommarens blommor.

Forsen dånar såsom Imatra vid kraftverkets damm, medan automobilerna, täckta av smuts, tuta på stadens gyttjiga gator, ty föret är dåligt tills vidare, ehuru kärror kommo i bruk redan den 9 april.

*           *
*

Det ser emellertid ut, som om våren vore i annalkande efter en lång och ledsam vinter, som väl inte varit så kall, men tung och sollös. Höstens menföre räckte till den 17 jan., då biltrafiken på Kovjoki upphörde, och vi ha därför fått betala över måttan högt pris för ved, ända till 300 mk för metrisk famn och därutöver, så att mången sannolikt fått frysa. Jag tycker också, att människorna varit mera sjuka än eljes och att dödsannonserna vuxit i antal. Kanske är det en villa, ty ju äldre man blir, desto mera glesnar skaran av släktingar, vänner och bekanta.

Detta är världens gång, och däröver må man inte klaga utan gläda sig över varje solskensdag, som livet ger. Nu väntar jag vårens solskensdagar och mina vänner fåglarna. Inom en vecka borde tranan vara här, och spoven låter alltid höra sig omkring den 1 maj. Och så kommer änderna och måsarna, när isen gått, och sedan alla de övriga. Svalan är säkert här den 18 maj. Då börjar sommaren . . .

Om nu blott snön ville smälta på Kovjokivägen, så att vi finge riktig biltrafik! De första bilarna gingo till stationen visserligen redan den 10 april, men stora postbilen döljer sig tills vidare i sitt skjul eller garage (garasch), som det heter på finare språk. Snö och is synas ännu överallt, då jag blickar ut genom mina fönster, men åbranterna äro bara och torra landsvägen håller på att torka. Så allt det värsta är visst över . . .

*           *
*

En bekant frågade mig nyligen, huru det över huvud taget är möjligt att leva en vinter i Nykarleby utan teater, utan konserter, utan baler och konstutställningar, danserskor, som visa sina plastiskt utbildade lemmar . . .

Tja, mycket av allt detta sakna vi, svarade jag, Men vi ha dock teaterföreställningar ibland och konserter också. Ungdomen dansar allt emellanåt, om nu detta är så viktigt, och vackra kvinnolemmar äro inte sällsynta, ty de, som ha någonting att visa, dölja dem inte. Vi ha dessutom Brostugan och Granbergs, vilka kunna jämföras om ej likställas med Fazers och Ekbergs. Och ute i bygderna roar man sig tappert att döma av annonserna i Ö. P.

Annars är det ett egendomligt faktum, att jag nästan fullständigt förlorat sinne för förströelser Jag skulle väl gärna gå en och annan gång på biograf Finlandia, om bänkarna där vore helst litet bekvämare, men radio har hittills inte berett mig den ringaste glädje. Den har varit hes och rosslig, och aldrig lyckas man i rätt tid få tag i det man vill höra. Och kanariefåglarna störs nästan alltid.

Men ingen regel utan undantag. Min vän Emil Sandell, som är levnadskonstnär liksom jag, bjöd mig långfredagen till sig för att höra på ärkebiskop Natan Söderbloms predikan i Uppsala domkyrka. Och se, den gången var högtalaren vid ypperlig disposition! Vi fingo strax Uppsala, hörde altargudstjänsten, sången och orgeln bra nog. Och sist biskopens predikan, hans vackra röst och hans fulländade uttal av det svenska språket allt flöt som honung genom nerverna. Intet ord gick till spillo, och det var ingen ansträngning att höra, intet missljud och inga kanariefåglar. (Innehållet i biskopens predikan var inte bättre än innehållet i våra egna prästers förkunnelse.) Så att radion dock kanske blir något med tiden. Det tycks också vara en konst att vrida lagom på skruvarna och på lamporna.

På ett egendomligt sätt komma vi genom radion närmare till Sverge än tidigare. Ty vi få därifrån allt av värde i programväg, medan Helsingfors blir oss främmande. Jag har inte ännu hört ett ord finska i denna moderna talmaskin.

Apropå! I fjol hoppades vi på radioförbindelse mellan Jakobstad och Nykarleby. Därav blev emellertid intet, vare sig detta beror på att masten i Jakobstad är för kort eller för långt borta eller om det fortfarande är plåttaken, som hindra de elektriska vågornas regelrätta gång . . .

*           *
*

Det elektriska ljuset har varit min vinterglädje. Det var i början litet oroligt, ty kraftverket var nervöst eller alltför känsligt för drag. Om det blåste, flammade ljuset, och om vindstyrkan var starkare, blev det alldeles mörkt. Själva julaftonen, just då vi inmundigat lutfisken och kastade längtansfulla blickar på de väntande läckerheterna och julklappskorgar, blev det beckmörkt, och hela stämningen var förstörd, ty stearinljus och petroleumlampor kunna inte ersätta elektriciteten, inte åtminstone på julaftonen. Men sedan har ljuset varit icke endast oklanderligt utan högst förträffligt och minst lika bra som det elektriska ljuset i Helsingfors. Jag börjar allt mer och mer försona mig med kraftverksbygget, om ock skattöret stiger. Och om nya olycksfall inträffa . . .

Verket måste nu anses färdigt med undantag av diverse planeringsarbeten utanför byggnaden, men det är icke avsynat och godkänt ännu. Byggnadsstyrelsen har välvilligt lämnat mig följande siffror angående kostnaderna. Intill denna dag stiga de till 4,125,894 mk, vartill kommer omkring 15,000 mk, som utgör skuld på maskineriet, tills det blivit godkänt. I ovannämnda belopp ingå följande summor av allmänt intresse: reparationen av dammen, som till en del raserades av vårfloden i fjol, 1,200,000 mk, arbetsredskap 72,000 mk, ledningen till Sundby 150,000 mk, ledande ingenjörens arvode tills vidare 32,000 mk. Om vi till ovannämnda slutsumma lägga de hittills upplupna räntorna, som för omkring ett halvt år sedan uppgåvos till 300,000 mk, blir den totala kostnaden för anläggningen 4,125,894 mk + 15,000 mk + 300,000 mk = 4,440,894 mk.

Till detta belopp torde man få lägga inlösen av Vernamo kvarn med omkring 70,000 mk och kostnaden för en hjälpmaskin, vars pris inte nu kan beräknas och varom något beslut tills vidare ej heller föreligger. Kraftverket, som man hoppades kunna bygga för högst 1 ½ milj. mk, kommer sålunda att kosta över 4 ½ milj. mk, en mycket betydande summa för Nykarleby. Men medges måste, att elektrisk energi är en kurant vara i dessa tider; och det är att hoppas, att man skall få inkomster och utgifter att gå ihop, ja, att kraftverket i sinom tid skall ge inkomst åt staden.

Jag sökte vid jultiden studera innevarande års budget med all uppmärksamhet, men kom ej underfund med, huru man beräknat inrättningens utgifter och inkomster. Den mycket dubbla bokföringen ligger ej för mig, men jag vill gärna tro på kalkylernas riktighet. Och på framtiden. Det är hoppet, som gör oss lyckliga.