Krönika.

——


Den 24 maj [1926].

    Det är annandag pingst, och termometern visar 14 graders värme i skuggan. Parkernas gräsmattor grönska av det regn, som föll i slutet av senaste vecka och senaste natt, och björkarna stå med slöjor och ljusgrönt flor. Rönnar och häggar äro redan gröna, och fåglarna sjunga. Rödstjärten, som kom den 2 maj, störde i morse kl. 3 min nattsömn, och just då jag skriver dessa rader, blinkar svalan förbi mitt fönster. Hon kom nämligen redan den 15 maj, medan göken kom den 18 maj, just den dag då jag väntade honom. I morgon borde tornsvalan vara här, ty hennes regelrätta ankomstdag är den 25 maj.
    Pingsten är sålunda en hänryckningens tid efter den långa kalla vintern.

*                *
*

    Människorna i vår goda stad äro dock rätt mulna. Forsens brus gläder dem inte, ej heller himmmelens ljusa morgonskyar. Och de ha helt och hållet dragit sig tillbaka från dammen, dit de förut gingo varje ledig stund för att se på arbetet. Där syns inte en människa, knappt nog byggmästarn. På långt håll ser man det ramponerade landfästet och pelarna, som ha benägenhet att lägga sig på rygg, medan en sjunkit rakt ned och tar vattnet över sitt huvud, såsom den skulle blygas över sin tillvaro.
    Vårt skötebarn har blivit ett sorgebarn.
Huru allt detta tillgått?
    Kunniga män från Helsingfors ha betraktat förödelsen och förklarat olyckan. Först hette det, att man inte beräknat dammen för så högt vatten, varför de nedstörtande vattenmassorna inte föllo på cementplattan bakom dammen utan längre bort, där de undergrävde grunden bakom plattan, så att pelarna stjälpte bakåt. Sedan befanns det, att man inte undersökt grunden ordentligt utan byggt dammen på ett lerlager, som var för tunt. Under detta lager befinner sig nämligen sand och grus, och gruset genomsläpper alltid vatten. Den sist nedsjunkna pelaren har råkat ut för den olyckan; strömmen har nämligen banat sig väg under lerlagret, sköljt bort gruset och sannolikt leran med. Och då sjönk pelaren med sin cementplatta till botten.
    En dammbyggnad bör alltså grundas bättre, och så att icke skett är ingenjörens fel. Hans misstag är förklarligt, ty vattenmassan i forsen har blivit mätt av sakkunnig person, och då han såg den halvt uttorkade strömmen, kunde han kanske inte tänka på en vårflod av den mäktighet, som vi haft i år. Ty en sådan inträffar måhända vart tjugofemte år.
    Tyvärr ger en än så god förklaring blott ringa tröst.
    De, som inte sitta i stadsfullmäktige, klandra naturligtvis stadens förtroendemän, vilka anses ha varit för godtrogna, ja t. o. m. överskridit sin befogenhet. Stadsfullmäktige ha att tillgodose stadens behov av elektriskt ljus, vilket kunnat ske genom inköp av en dieselmotor för 300,000 mk. Men de inläto sig i stället på en spekulation, som var vansklig liksom all spekulation. De kunde nämligen inte beräkna, vad kraftverket skulle komma att kosta, ej heller den inkomst det skulle ge. Byggnadskostnaderna hade kunnat beräknas, om man lämnat arbetet på entreprenad åt en större firma, men den vägen lär väl inte varit framkomlig, emedan kostnaderna då skulle överstigit stadens tillgångar. Och så beslöt man att ta risken själv.
    Nu har den kommit.
    Vad det hela slutligen kommer att kosta, vet ingen i detta nu. En person, som står byggnadsstyrelsen nära, har för mig uppgivit, att kostnaderna inte böra överstiga 3 miljoner mark; utomstående gissa på 4 miljoner. Men allt detta är blott en gissning.
    Men varför himla sig över det skedda? Huru ofta ha inte dylika misstag blivit gjorda även av andra . . .
    Här är den ömtåligaste punkten. Misstag äro möjliga och högst mänskliga, men om man därigenom sätter en liten stads ekonomi på spel, så äro de inte försvarliga. Ett bolag kan göra konkurs, men inte just en stad. Och lilla Nykarleby anses icke kunna betala missräkningar, som kosta miljoner.
    Och vilka tillgångar har Nykarleby? — En avsevärd skogsareal, som inte kan säljas, och den växande skogen ger en bråkdel av det behövliga kapitalet. Visserligen kan staden låna, men vem lånar ut miljoner utan tillfredsställande säkerhet. Och på ett lån måste man betala ränta och amortering, minst 300,000—500,00 mk i året. Om elektricitetsverket icke ger de behövliga pengarna, måste uttaxering tillgripas. Och här finns blott en handfull människor,*) som betala kommunalskatt . . .

*) Blott 75 personer betala en skatt av 1000 mk eller därutöver.

    Så resonera pessimisterna eller de som se mörkt på denna affär. Jag ville gärna se ljuspunkterna, men får dem för tillfället inte inom synfältet.
    Däremot framträder för mitt inre ett tragiskt moment. Olyckan drabbar tungt även personer, som ägnat ett helt liv av oegennyttigt arbete åt stadens allmänna angelägenheter, och säkert ha de även denna gång gjort sitt bästa. De hade varit förtjänta av att få sluta sitt verk med en lysande seger . . . 




[Den havererade dammen. Notera byggnadsställningarna på kraftverket. På den i stort sett obebyggda Tullstranden kan man ana Thulins garveri och strax till vänster om kraftverket syns Calamniuska gården/Adventkapellet. Detalj av dammen och kraftverket.
Foto: Axel Pensar.]

*                *
*

    Ett oblitt öde vilar över alla företag i Nykarleby. Då seminariet förlades till staden, lovade dess förtroendemän uppföra de behövliga byggnaderna; men då några av dessa voro färdiga, måste deputerade sändas till regeringen och anhålla om befrielse från fullgörandet av löftet, ty staden hade lovat mera, än den kunde hålla.
    Sedan byggde vi en järnväg, och emedan det skulle blivit för dyrt att ge arbetet på entreprenad, beslöto vi att själva utföra det. Kostnadsförslaget höll icke alls; järnvägen blev dyrare än vi beräknat. Det hela gick emellertid, så länge vi kunde sälja sprit. Utskänkningsbolaget blev stadens räddning. Då dess vinstmedel togo slut, kunde järnvägen lyckligtvis säljas. Annars vore Nykarleby nu obeboeligt, ty förlusten på järnvägen steg en tid till samma belopp per år som det för kommunala ändamål uttaxerade skattebeloppet. Huru såge vi ut just nu, om vi finge betala dubbel kommunalskatt!
    Sedan kom Nykarleby bank, vilken slutade med en skräll, som hördes kring land och rike.
    Under tiden startade ångbåtsbolaget Aino, som skulle stimulera sjötrafiken och giva oss hamninkomster. Jag har Aino i kärt minne, ty den båten gav uppslag till många glada krönikor. Över den affären låg nämligen ett skimmer av humor, som affären Belbas helt och hållet saknar. Och sist boställsnämndens skogsaffärer . . .
     Vilken rikedom på erfarenheter ha vi icke! Skada, att man inte med denna rikedom kan köpa bröd och potatis och betala skatt.
    Som bäst hålla vi på med radio. Det gläder mig mycket, att den affären skötes i Jakobstad. Jag var här om kvällen på Granbergs kafé, där man skulle avlyssna röster ur rymden. Naturligtvis fick jag ingenting höra. Den unge mannen, som skötte saken, rökte som ett lokomotiv, men platt intet ljud hördes, utom de suckar väntande abonnenter sände ut i rökmolnen. Si, det befanns, att Granbergs kafé hade plåttak, och Svahnbäcks gård hade också plåttak, och telefoncentralen med sina trådar befann sig på andra sidan gatan [i Missionshuset]. Vartill kom, att den 50 meter höga masten i Jakobstad hade placerats i telefoncentralens omedelbara närhet! Och så antar jag, att de också i Jakobstad ha plåttak.
    Om dylika affärer misslyckas i någon mån, gör det ingenting, ty affären är roligare än radion själv, om man nämligen inte råkar vara direktör i bolaget. Men det är inte jag utan blott en av de många lyssnare, som ingenting höra.



Kurre, K. J. Hagfors signatur när han skrev krönikor i Österbottniska Posten, nr 21/1926.
Lars Pensar tillhandahöll text och bild.


Läs mer:
Dammhaveriet av Erik Birck.
Kraftverket i kapitlet Fakta.
Fler krönikor av Kurre.
(Inf. 2005-05-14.)