Krönika.

—

Fastlagstisdagen 1928.

För någon vecka sedan innehöll Ö. P. ett utdrag ur den berättelse, som Kraftverkets byggnadsstyrelse avgivit till stadsfullmäktige. Därav finner man, att stadens kraftverk kostat Fmk 4,446,274:—.

Då kraftverket ursprungligen beräknades kosta 1,200,000 Fmk, eller högst 1,500,000 mk, så har det kommit att överstiga beräkningarna med 3 miljoner mk i runt tal. Detta är till en del följden av »olyckan« med dammen våren 1926, vars ombyggnad drog en kostnad av ungefär 1,500,000 mk eller enligt en tidigare uppgift 1,200,000 mk.

Att det ursprungliga kostnadsförslaget i så hög grad överskridits, skriver byggnadsstyrelsen, beror utom på dammens ombyggnad därpå, att stadsfullmäktige genom särskilda beslut ändrat den ursprungliga byggnadsplanen, såsom man får hoppas, till fromma för det hela.

Ännu återstår att inrätta en hjälpmaskin, som kan förstärka kraften vid eventuellt inträffande vattenbrist. Man får då räkna med merkostnader, så att kraftverket jämte de dyrbara ledningarna slutligen kan stiga till 5 à 6 miljoner mark. Byggnadsstyrelsen, som hela tiden haft och fortfarande har gott hopp om Kraftverkets ekonomiska betydelse för staden, yttrar, att kraftverket »väl är sitt pris värt och att totalkostnaden blivit anmärkningsvärt låg«. D. v. s. om olyckan med dammen icke inträffat. Och styrelsen hoppas, att verket »inom några år skall ekonomiskt bära sig«.

*                *
*

Skattebetalaren vill gärna tro, att detta skall bli förhållandet.

Men byggnadsstyrelsens berättelse visar, huru illa planlagt detta stora arbete varit. Stadsfullmäktige besluter blott att bygga utan någon tillförlitlig utredning om de blivande utgifterna och inkomsterna, ja, utan att ens på allvar utbjuda arbetet på entreprenad.

Då arbetet begynte, talade jag med en av de ledande männen och nämnde, huru intresserad jag var av företaget, tilläggande. Men låt en firma utföra arbetet; annars vet man ej, vilka summor det kan sluka.

Svaret blev; Ing. Palmberg åtager sig arbetet, men fordrar 2,200,000 mk, en summa som staden omöjligen kan betala. Minst en halv miljon kunna vi bespara, om vi själva bygga . . .

Det blev emellertid ingen besparing, allra minst en halv miljon; tvärtom en merutgift på 3 miljoner mk.

Däröver må man inte förundra sig, ty dylika missräkningar äro mycket vanliga, även då byggnadsplan föreligger, emedan man inte kan bedöma alla på saken verkande omständigheter. Men det är högst allvarsamt, om man genom oförstånd anstränger en liten stads ekonomi till bristningsgränser eller därutöver. Och fråga är, om stadsfullmäktige ha laglig rätt att grunda en affär, som avser något annat och mera än att tillfredsställa den egna kommunens behov.

Visserligen har staden tidigare haft en sådan affär, nämligen sin järnväg liksom Brahestad och Raumo.

Kraftverket är emellertid färdigt, och det levererar elektriskt ljus av bästa slag. Och kunde den överflödiga kraften även användas till uppvärmning av lokaler, så vore affärens framtid tryggad. Redan nu bör det löna sig att koka en del mat med elektricitet och att stryka därmed.

Jag vill därför gärna med byggnadsstyrelsen hoppas, att Kraftverket skall i en snar framtid bära sig. Jag ville det gärna även därför, att de män, som ägnat detta företag så mycken möda och oegennyttigt intresse skulle få heder därav, ty de ha strävat för allmänt väl. Men man kan som bekant inte lägga en tum till sin längd.

*                *
*

Kraftverksbygget har många jämförelsepunkter med stadens järnvägsbyggnad för 30 år sedan. Det var också ett stort företag, som beslöts utan de nödvändiga kostnadsberäkningarna. Jag var med den tiden och minnes livligt, huru brådskande ärendet var. Ty våren var i annalkande och slipers skulle huggas! Det var viktigast. De beräknade utgifterna voro inte alltför avskräckande; de beräknade inkomsterna voro visserligen mycket små. Men det var just meningen, att järnvägen skulle liva handeln och mångdubbla inkomsterna, varför man måste arbeta på en förhoppning. Men skulle man överlämna byggnaden på entreprenad åt en firma, Gustaf Zitting, eller skulle staden själv utföra arbetet?

Naturligtvis blev det så, att staden själv byggde. Ingen annan kunde så förstå orten och dess särskilda förhållanden. Och om jag ej missminner mig, ville G. Zitting ha 125,000 mk iför hela arbetet. Man log åt i detta oblyga anspråk. Varför låta Zitting sko sig på den fattiga stadens bekostnad? Och så begynte byggandet. Men där kom många omständigheter i vägen, vilka man inte tänkt på och inte beräknat. Det räckte länge, innan slipers behövdes, det räckte flere år, innan järnvägen blev färdig. Och de beräknade inkomsterna av godstrafiken uteblevo.

Men utgifterna blevo dubbelt högre än man beräknat, och Gustav Zitting skulle utfört arbetet för ungefär hälften av vad det kom att kosta.

Järnvägen gick i närmare 20 år med en årlig förlust av omkring 10,000 mk, d. v. s. ungefär det belopp, vartill taxeringen i staden vid denna tid steg. Människorna kände sig icke olyckliga över förlusterna, ty de betäcktes med utminuteringsbolagets vinstmedel. Då spriten tog slut, skulle järnvägen stannat, men just då kunde staden sälja banan. Så att det hela fick ett lyckligt slut. Vid kraftverksbygget har man följt ungefär samma principer som vid järnvägsbyggnaden, men nu skall det bli pengar av. Ty det får ej heta om oss, såsom det heter om bourbonerna, att de ingenting lärt och ingenting glömt, nämligen av det förflutna.

Men låtom oss lämna prosaiska affärer.

Jag nämnde i en krönika före jul, att en ny skald, R. R. Eklund blivit uppmärksammad i Hbl., som återgav hans bild. Jag blev mycket glad däröver, emedan Eklund är Nykarlebybo, och vi ha just nu brist på skalder. Topelius, som var en av de våra, är död sedan 30 år tillbaka, Ernst V. Knape bor numera i Gamlakarleby, men låter dock fortfarande oss gå igen i sina romaner, Gånge Rolfs röst har tystnat på denna ort, och Joel Rundt börjar bli gammalmodig, och Mikael Lybeck är borta.

Därför var det trevligt att tänka på unga Eklund, som skrev så poetiskt om trampgräs och grodblad på mormors gård, där en egen vänlig sol såsom ett leende öga vakade över nystärkta dukar bakom små rutor.

Numera har jag läst Eklunds bok »Det unga ögat«, och jag finner i diktaren en originell skald. Huru åskådligt skriver han icke om en vintermarknad i Nykarleby:

Drivornas bårtäcke är kastat åt sidan,
världen har fått liv och färg!
En frodig skog är torget, våldsamt böljande
i köpandets storm, och varornas granna färgplättar
lysa som lockande frukter.

Jag tummar min slant och vandrar.
På ett bord stå sällsamma glas: lätta som blomkrukor
stiga de på tunna stänglar ur fotens vattenspegel,
och guldslingor vira sig kring dem som drömmar.
Slaktarns grovlemmade pojke köper av dem,
också jag lägger fram min slant och får tre glasblommor.
Varför mor bannade mig och förde dem tillbaka, förstår jag icke.

»Det gamla ögat« för att diskret antyda min inspirations källsprång. Jag har i långa tider skrivit om vardagliga ting, om dårskap och affärer utan att veta, att jag egentligen är skald.

*                *
*

Nu vill jag sluta denna krönika med ett modernt

V i n t e r k v ä d e .

Solen stiger allt högre
på himmelen,
diamanter gnistra på vita drivor
i solens ljus,
medan pojkar skida
i aptekarns backe och två
seminarister vandra med
fioler i lådor till stan.

Här inne doftar
Pauligs bästa kaffe
i förgyllda koppar,
och min fru ger hampfrö
och fläsk åt talgoxar,
som vänta våren.
Inom en månad
kan staren vara här.

Svårare är det inte att skriva poesi.