Krönika.

——

297.

Helsingfors den 10 sept. [1935]

[På återbesök i Nykarleby]

Sommaren är slut, men det är inte höst ännu. Parkerna är fortfarande klädda i mörkgrön lövskrud, och termometern visar på dagen 16—18 grader värme i skuggan. Men riksdagsgubbarna gå uppför och nedför trapporna till sitt palats i Tölö, skolungdomarna fyller gatorna på sin väg till och från skolan, och mörkret faller över oss tidigt på kvällen.

Tågen, som rusa förbi mina fönster, föra tankarna till sommarens härligheter i Petsamo och Nådendal, men de stanna i Nykarleby, där vi tillbragte tre härliga dagar och där allt var så välbekant, varje gata och varje hus. Redan första kvällen möte jag en flicka, som neg på sin velociped, av gammal vana, och pojkar, som gått i normalskolan, bockade som förr i 45 graders vinkel av gammal vana, ehuru de på fem år blivit så stora, att jag hade svårt att känna igen dem. Sådant förekommer blott i Nykarleby. På Hotel Wik mottogos vi inte som resande utan som välkomna gäster. Där åt man god mat till billigt pris bland gamla bekanta, och där var fridfullt trots den rätt livliga rörelsen. Sådant förekommer blott i Nykarleby.

Och för övrigt a allt sig likt? Jo, solen och jorden och luften, men mycket var annorlunda än förr. De gamlas hem var en välsignad boning av trevnad, ljus och ro.

Topelius-hemmet var något av det allra vackraste och bästa jag sett, besökt av en allmänhet från när och fjärran. Det är rent förunderligt, hur man av Fritz Olsons Kuddnäs och fattiggården kunnat skapa ett hem, sådant det var för hundra år sedan, då där växte upp en gosse, vars namn blev stort, ärat och odödligt. Men parken borde gallras av en sakkunnig, ty utsikten från vindskammaren är ej mera såsom den beskrives i skaldens förtjusande dikt med kyrkans torn, som avtecknar sig mot morgonhimmels glöd ...

Människorna hade också förändrat sig. De voro mer älskvärda och vänliga än förut. Så förvandlar tiden vårt livs perspektiv. Och då vi stego in i Ahlströms buss och jag såg kyrkans torn och normalskolans röda tak försvinna, kände jag  vemod och djup tacksamhet vid tanken på allt det som varit.

*              *
*

Nu är jag emellertid åter i Helsingfors, där folkmassan på Esplanadgatan tätnar för varje dag. Människorna komma och gå, mötas, hälsa på varandra med glatt igenkännande och fortsätta sin färd. Asfalten befinnes vara en härlig promenadväg. Man känner sig hemma där, och då man kommer från landet eller bergsknallarna i skären, spetsar man öronen, när man hör musiken från Kapellet. Kultur är dock kultur, och stad är stad.

— — —