Purilfinnan av Paavo Hauta-aho

[Sågvård och skogsarbete]

På den tiden då yxa och bågsåg började passa mina händer utfördes ofta gallringshygge. När arbetet var gjort var skogen städad för tillväxt. Det fanns en bestämmelse om att bara yrkeskunnigt folk fick stämpla de träd som skulle fällas. Allt virke togs till vara. Ofta fällde man gruvprops av tre, fyra olika mått. De grova tallstammarna blev sågstock och granarna pappersved. Toppen och snedvuxna stammar, ”lumpstolpar”, gjordes till ved. Grova grenar hamnade också ibland i vedtraven och skogen bar spår av att yrkesmän städat, bara lite risskräp låg kvar på marken.

Allt arbete gjordes med muskelkraft. Arbetsredskapen va justersåg, bågsåg, yxa, barkjärn och barkböjtel. Arbetsresultatet berodde i stor utsträckning på i vilket skick redskapen var. Den som inte lyckades få ordning på sin såg fick alltid räkna med tyngre arbete, arbetsresultatet var också sämre än för den, som hade sin såg i gott skick. Det var detsamma med yxan. Sågen var i alla fall det avgörande verktyget.

Jag minns några, som hade namn om sig att vara skickliga sågfilare. Bland dem var Aronen, en kringvandrande, den absoluta ettan. Hans såg löpte lätt, precis tvärt genom stammen och den skar mycket verk på varje drag. En annan, som skördade lagrar för sin såghantering, var V. Haavisto, som bodde i Nykarleby och hade stor familj. När han arbetade, fanns det också annat att beundra, än hans vältrimmade såg. Han rörde sig till synes långsamt i skogen. Varje rörelse var noga uttänkt; inget i onödan. Han var en mästare, och färdigt blev det.

Sågarna blev mera grundligt omsedda på söndagarna, eller på andra fridagar, hemma eller i baracken. Detta därför att det på kvällarna var skumt i baracken, och det här arbetet kräver god belysning. Under veckan filades sågen vid middagsbrasan. Somliga gjorde det praktiskt taget varje dag. Ute i skogen tog det inte mera än en knapp halvtimme att fila sågen. Att grundligare se om sågen var däremot en uppgift, som omfattade många skeden och tog tid.

Om det i baracken råkade finnas ett par eller fler mästare, sådana som hade namn om sig att vara skickliga såghanterare, var helgdagarna en bra skola för en nybörjare i skogen. Pratet gick när männen skötte sina sågar och jämförde skränkning och verktyg. Man berömde eget arbete och förringade det andra åstadkom. Bestyret kryddades med lämpliga svordomar på många olika sätt. Emellanåt gick man ut och prövade sågens hållbarhet på en för ändamålet reserverad, grov stock. Sågen skulle löpa rakt, lätt och nästan ljudlöst.

Var och en visste, att en tättandad såg löpte bäst i fruset eller torrt timmer; i tinat, färskt virke löpte en glestandad bättre. Därför bröt de skickliga av tänderna i en bestämd ordning, när våren närmade sig och man började fälla tinade stammar.

Det fanns gott om åsikter om hur tanden skulle se ut. De flesta hade emellertid av erfarenhet kommit till, att en liksidig trekant sågade bäst. Vid stark köld skulle filningsvinkeln på tanden vara brantare än i töväder. Udden på tanden fick inte slipas helt och hållet, utan bara så pass, att udden glänste en aning i motljus. I fruset, eller av annan anledning hårt virke, gick udden av, om den filats ända ut på spetsen (helt och hållet). Det räckte inte med att bara fila. Sågtänderna skulle först ”fogas”, jämnas ut, så att de var lika långa. Det här var ett arbete som skulle göras med omsorg, för om man slarvade och ”fogfilen” krängde, blev resultatet tänder som var längre på den ena sidan. Även om skillnaden var alldeles liten, löpte sågen inte rakt och arbetet måste göras om från början. Om tänderna var ojämnt fördelade, blev resultatet lika klent. Sågspåret blev fult, liksom rivet, och när man sågade så hörde också grannen var det brast.

De skickligaste hade i sin ryggsäck de egenhändigt gjorda verktyg, som behövdes för det här arbetet; en omsorgsfullt förfärdigad ”fogfil”, en av en sågbit tillverkad fördelningsmall, och naturligtvis en fil. Beträffande filen var man stundom av olika åsikt. Någon ansåg att en ”fjäderfil” var bättre än en vanlig. Man käftade också om olika sågbladsmärken. Allmännast var åsikten, att en god såg var en svensk, av märket Orsia, en smal med tunn rygg. Några äldre karlar använde länge Sandviken-sågar, men de avstod småningom från dem. Ett sågblad med tunn rygg var på många sätt fördelaktig. När man sågade fruset timmer behövde man nästan inte alls skränka den. Den kapade en fyra tum grov, svajande stam, utan att fastna eller tränga.

När man bekantat sig med ”teorin”, gällde det att börja lära sig. Och inte var det lätt anskaffad kunskap. Ofta tänkte jag på de där ”allvetande”, som inte ansåg att skogsarbete var ett yrkesarbete. Ett påpekande om arbetslönens litenhet, bemöttes av en överlägsen min och en gliring: ”Nå, det är nu inget yrkesarbete, och inte kan man för det kräva betalt, som för ett yrkesarbete”.

För props betalades styckepris, för ved enligt kubikmeter. Lönen för props rörde sig vanligen på penninivå. Jag minns, att någon gång när det var ”bättre tider”, var betalningen för en grov, nio fot lång gruvprops en hel mark. Att göra ett vedmått gav, när det var som bäst, omkring tio mark, men under de svåra åren på 1930-talet sjönk priset till fem mark. Eftersom också de bättre priserna gav bara knapp utkomst, står det klart vad en halvering innebar.

Arbetet var tungt. Att såga, sortera, hugga ved och bära propsar i riset, där det annars också var svårt att röra sig, gjorde under dagens lopp slut på krafterna. En tio kilometers arbetsresa, som skulle avverkas i morgon- och kvällsdunkel, drygade ut tröttheten. Skogsarbetarna hade ofta redan i femtioårsåldern gammelmansproblem, fastän man ju inte dess mer ville erkänna det. Under de bästa mannaåren räckte emellertid krafterna till och återkom efter mat och vila.

I Nykarlebytrakten låg skogshyggena ofta så nära staden, att man kunde bo hemma under arbetstiden. Fanns hygget i skärgården, logerade man i någon fiskarbastu. De var inte byggda för vinterbruk så tillvaron var bister. Det var trångt, när karlarna samlades runt spisen för att tillreda frukost.

När det var dåligt väder kom man dyblöt till baracken. Alla måste få sina kläder torkade i den här trängseln. Luften var unken. Smutsiga paltor hängde till tork och därför måste man elda extra mycket. Sällan hade man extra kläder med sig så att man kunde byta. Man kurade i underkläderna i väntan på att ytterkläderna skulle torka.

Ett par vintrar bodde jag i en sådan fiskarbastu på Fröjsöns udde och en vinter på norra ändan av Torsö. Det blev gott om resor. Mat för hela veckan fanns i ryggsäcken när man på måndag morgon pulsade eller skidade till fiskarbastun.

När vi barn var små skulle vår far ensam försörja sex barn. Hans förtjänst räckte inte till och mor måste försöka skaffa lite extra. Varje dag hade vi visserligen mat på bordet. Mor gick ofta till butiken och bad att få köpa mat på kredit, med framtida inkomster som säkerhet.

När krediten tog slut, gick hon till kommunen och begärde fattighjälp. Den lossnade nu inte alltid så lätt. Ofta kom mamma hem med gråten i halsen från dessa tiggarfärder. Kommunalmannen hade skällt ut henne och hela familjen i samma veva. Det här var vanligt. Jag minns att mamma sade, att det fanns bara en enda kommunalt anställd som inte skällde. Detta hedersomnämnande fick lärare Kjellberg i Kovjoki folkskola.

Minsta missöde kunde försvåra utkomsten, som annars också var snävt tilltagen. Om, exempelvis, sågen råkade gå av i skogen, var det ett så stort missöde, att gråten inte var långt borta. En såg kostade ungefär en dagsförtjänst. Var olyckan framme på morgonen blev dagen därtill en ofrivillig fridag. Det märktes på matbordet.

Även om man tidigt vände sig vid knappheten, väckte erfarenheten snart lusten att hjälpa till. Möjlighet till det hade man under jullovet och andra lediga dagar. Till skogs med far gick jag, såvitt jag minns, första gången under julen, för far höll nästan aldrig ledigt alla helger. Han hade inte råd till det.
[Inf. 2007-04-01.]

[Hårt skogsarbete]

Genast efter avslutad folkskola började jag dagligen arbeta i skogen. Jag försökte mitt bästa och tog ut mig. Räknat i mark var resultatet skralt. Den tiden lärde jag mig tyst förbanna mina otillräckliga krafter. ”Gå hem du bara, du ser ut att vara trött”, sade far när han märkte att jag började vackla av trötthet innan arbetsdagen var slut. Han var en god fostrare. I många år högg jag i ett arbetslag där han var med. Han gav mig värdefull lärdom.

Utöver bolagen lät också så kallade leveranskarlar hugga timmer. De här företagarna köpte skogar, lät hugga dem och sålde färdigt virke till bolag som hade handelsförbindelser med utlandet. En sådan företagare var köpman Nylund vid Kovjoki station.

Nylund hade köpt skog invid järnvägen mellan Kovjoki och Jeppo stationer. Rijärv hette platsen. Jag var, för första gången efter skolan, en hel vinter i skogsarbete. Skogen låg avlägset. Det var alltför lång väg till närmaste varma människoboning, för att man från den skulle kunna gå till och från arbetet. Men jeppoborna hade åkrar och ängsmark nära Rijärv. Och där fanns en höbärgningsstuga, där folk logerade i slåttertiden. Stugan var byggd som en stocklada och var inte alls lämplig som vinterbostad. Där fanns en öppen spis och sovbritsar vid kortväggen. Springorna mellan väggstockarna var tätade med mossa, men på många ställen sken solen in. I den öppna spisen fanns inget spjäll, skorstenen var ett rör rätt ut.

I den här lilla stugan bodde vi. Sex man: Väliahos Aleksi, Riskus Jussi, Haavistos Vaito, ”Lång-Ville”, far och jag. Från stugan var det bara ett hundratal meter till arbetsplatsen. Gott vatten fick vi ur ett träsk i närheten.

Nära stugan fanns torr björkved som jeppoborna huggit. Vi tog det vi behövde till brännved. Vedåtgången var stor i stugan, eftersom den var så kall. Nylund betalade jeppoborna för veden.

Bristen på spjäll i den öppna spisen avhjälpte vi genom att på kvällen, när vi var färdiga med uppvärmningen, placera en hösäck i rökröret. Spisen var så liten att man inte kunde lägga upp en nattbrasa. Bränderna skulle ha ramlat ut på golvet. På morgonen fick man alltid krossa isen i vattenämbaret, när man steg upp för att koka morgonkaffe. På sovbritsarna fanns halm och som fäll hade man trasiga täcken hemifrån.

Det var motbjudande att på morgnarna stiga upp som den första och göra upp eld. Riskus Jussi gjorde det visst aldrig. Lång-Ville, en kringvandrande, sov i övre britsen utan täcke. Han steg ofta upp som förste man.

En natt var det vild snöyra och sträng köld. På morgonen, när Ville skulle stiga upp för att göra upp eld, brast han ut i svordomar: ”Nå satan, släpp mig”. Vi vaknade och hajade och undrade varför han svor så. Förklaringen kom snart. Snön hade yrt in genom en springa i väggen bakom Villes rygg och hans långa hår hade frusit fast i väggen. Med små knyckar kom det loss. Med tanke på kommande snöoväder tätade Ville väggspringan med sin väst. Det berättas att Villes väst glömdes kvar i springan, när han småningom vandrade vidare till andra landskap.

Vid veckosluten gick vi hem för att bada bastu och vila något bekvämare. På måndagsmorgnarna, när vi återvände till höbärgningsstugan, gick vi via Nylunds butik, där vi köpte mat för veckan i ödemarken.

På matsidan var det nu inte så mångsidigt. Den här tiden såldes kaffet redan färdigrostat och packat i kvartkilos paket. Vi tog ett paket per man. Vi hade ingen kaffekvarn. Vi malade kaffet genom att hälla ut bönorna på ett papper och stöta dem med en flaska. Kaffekvarn för kundernas räkning fanns då åtminstone inte i Nylunds butik.

Amerikafläsk, ”kaanar” 1), köpte vi en ganska rejäl bit av. Det var billigt fett. Det billigaste. Det fräste vi upp och i det smälta fettet gjorde vi ”sovel” av mjöl. Fanns det potatis, så kokade vi. Fanns det inte, så lade vi brödbitar i ”sovlet” och åt oss mätta.

1) ”Kaanar” = förkortning av amerikaanar. (Övers. anm.)

Riskus Jussi hade en egen, speciell maträtt. I stället för ”sovel” gjorde han av vatten och mjöl en bastant ”klimpdeg” och kokade sedan små ”klimpar” i det smälta flottet. Jussi hade ett kokkärl som passade precis till menyn; en liten trefotad gjutjärnsgryta. När han smaskat i sig sina ”klimpar”, drack han det överblivna flottet direkt ur grytan, rapade och torkade med handryggen bort det flott som runnit ner på hakan.

Till efterrätt kokades en kopp kaffe. Ibland kokade vi gröt av havregryn och åt den med smöröga. Mjölk hade vi naturligtvis inte, det fanns ju besvärliga transporthinder. Havregrynsgröten var bra magfyllning, men annars inte särdeles populär. Den höll inte mot hunger, och karlarna ansåg att den inte gav nödvändig kraft. Smör köpte karlarna, ett kilo per vecka, men far och jag fick nöja oss med att dela på ett kilo. Därhemma behövdes också mat. Haavisto, som hade stor familj, köpte bara ett halvt kilo per vecka. Mamma bakade bröd åt oss. Det skulle vara ett ganska ansenligt paket för två man i en vecka.

Gammal kaffesump hälldes ur pannan först när den började fyllas, när den var halv av sump. På det sättet fick vi den lilla kaffemängden att räcka hela veckan. Inte behövde man ju lägga så mycket till sumpsörjan innan det blev något så när drickbart.

”Kaanar” var svinfläsk från Amerika, det var hårdsaltat. Det sades, att det var salpetersaltat. Vad det nu sen betydde? I alla fall hade fläsket hårdnat så av saltningen, att man med kniv kunde skära tunna skivor och äta dem råa. Ur stora bitar – till formatet ungefär som sidostycket på ett svin – skars fläsket i ungefär tjugo, trettio centimeter breda, och ett par tum tjocka, skivor, i enlighet med kundens önskemål. ”Kaanar” hade på skogsarbetarspråk också ett annat namn: ”grisskal”.

¤           ¤           ¤

I början tillbringade jag mina dagar huvudsakligen intill barkbocken, där jag barkade props. Far sågade och bar klabbarna till mig, som barkade dem. Behövdes det så gjorde jag annat också. Barkandet blev med tiden enahanda och tungt var det också. Jag hade velat börja hugga på egen hand.

Den möjligheten kom överraskande. Byggmästare Johnsson ville ha pappa med sig på byggnadsarbete i Kemi. Far bestämde sig för att åka. Jag fortsatte skogsarbetet ensam. Beslut därom fattades gemensamt i familjekretsen. Jag var 16–17 år och, enligt egen uppfattning, en fullvuxen karl.

Självständigheten tilltalade mig mycket. Jag bestämde mig för att försöka göra hälften av det, som vi tillsammans, far och jag, hade gjort.

När jag första gången ensam skidade till skogen var det mycket fuktigt väder och blida. Skidorna löpte dåligt och det var drygt fem kilometers väg till arbetsplatsen.

Under tidigare snöfall hade träden samlat på sig ganska mycket snö, speciellt granarna. Blidvädret smälte nu snön som dråsade ned från träden. När jag gick fram till trädets fot med min yxa, och började fösa undan grenar, föll tunga snömoln på mina axlar. Blusen blev våt på en kort stund och så var axlarna våta genast på morgonen.

Jag gjorde upp en arbetsplan för hur jag skulle streta på. Jag bestämde mig för att först fälla, kapa och trava hälften av den propsmängd, som far och jag tillsammans hade klarat av. Barkningen skulle få vänta till eftermiddagen, för barka kan man göra också i skymningen. Den korta vinterdagen skulle komma att ta slut på mitten, men inte arbetet.

Redan när jag kapade min första stam till props, började hjärnan räkna addition. Jag lade propspenni till propspenni och så började pennislantarna förvandlas till mark. Jag samlade propsarna i en hög och började med nästa träd. Tidigare hade jag inte sågat särskilt mycket och fick nu erfara, att det i längden tär på krafterna. Speciellt trädfällningen kräver skicklighet och vana. Det som gick som en dans för far – åtminstone så där från sidan sett – var smärtsamt slit för mig.

När jag fällde den sista stammen på dagsprogrammet var jag så uttröttad, att jag stod på knä och arbetade. Jag orkade dra bara några tag med sågen innan jag igen måste vila.

Att bära de tunga, färska propsarna genom riset tog på krafterna. Hjärtat bankade häftigt, när jag vacklade till traven, med den sista propsen vilande på mina ömma axlar. Av det dagsackord jag förelagt mig på morgonen, hade visserligen sågningen och hopsamlandet klarats av, men jag var uttröttad. Och av dagen hade redan duktigt hälften gått. Det var dags att vila och att plocka fram matsäcken. Jag var genomblöt. Mina gamla pjäxor hade sugit i sig vatten, som läskpapper, och vidgat sig, så att när jag gick, halkade fötterna omkring i fottrasornas slemmiga blöta. Jag mådde ruskigt.

Det gick snabbt att göra upp en stockeld. En kådig talltopp valde jag till ved. Svart rök steg på ett ögonblick ur rishögen och slingrade sig ut över landskapet. Jag tog en lämplig klabb till pall och grävde fram en middagsplätt ur ryggsäcken. Värmde den en aning vid elden. Kådröken vände, bytte riktning helt och hållet och kom precis rätt i ansiktet på mig. Det sved i ögonen. Jag flyttade mig till andra sidan av elden, men röken valde att på nytt ändra riktning. De kraftiga lågorna värmde mig framtill, men kalla kårar kröp längs ryggen, det kändes som om huvudsvålen skulle krympa och jag frös om fötterna. Jag går hem, flög det genom hjärnan. Men tanken stupade på min värdighet, kanske också på min stolthet. Genast i början kan man inte ge efter. Jag vände ryggen mot elden, det kändes angenämt, men ganska snart frös jag framtill. Inte var det bra så här heller.

Jag såg på min arbetsplats. I grandungen, där det började skymma, såg jag fem svartglänsande propstravar, som skulle barkas. Det kändes eländigt att ge sig iväg dit. Ytterligare några gånger vände jag på mig och värmde än ryggen än framsidan. Ånga steg ur kläderna – svett, smuts och kåda. Hur många dagar som den här, har månntro mina äldre kamrater varit med om och upplevt? Är det så här att bli vuxen?

Självömkan hjälpte inte. Jag grep tag i mina våta handskar och gav mig halvspringande iväg till den propstrave, där jag hade placerat barkbocken. Stocken på bocken och bort med skinnet. För att undvika kyla, arbetade jag raskt. Efter en stund rann svetten på ryggen. Barkjärnet dansade över den våta, slemmiga barken, som flög iväg med splitter och kåda. Jag andades med munnen öppen och fick en del i käften. Spottade ut skräpet i riset och fortsatte att slita barken av stammen. Vilostunden vid elden hade delvis återgett mig krafterna, men det dröjde inte länge innan tröttheten igen började bli besvärande. Mörkret tätnade, grandungen blev spöklikt mörk, snö och blöta föll ur träden.

När två travar ännu var obarkade, kände jag en underlig darrning i händer och knän. Jag slöt ögonen och lutade mig mot propsen på barkbocken. Allt tycktes vackla och marken gungade. Musklerna skälvde. Jag förstod, att jag inte orkade mer. Jag måste ge mig iväg hem.

Jag började vandra med skidorna på mina sjuka axlar. Rök från den slocknande stockelden slingrade sig i riset och följde mig en stund. Jag måtte ha vandrat min hemfärd halvsovande, för jag minns ingenting av den.

¤           ¤           ¤

Mor min gick en dag hem till basen för att hämta pengar, förskott på mitt arbete. Hon återkom med besked om att basen följande dag skulle komma och mäta upp, räkna ut vad jag gjort. Mätningsdagarna inträffade oregelbundet och därför var det ofta nödvändigt med förskott. I väntan på att basen skulle dyka upp på min arbetsplats, arbetade jag i rasande takt, för att få så mycket som möjligt färdigt och därigenom bättre lön. Framför mig hade jag tre fula, arbetsdryga granar, som stämplats för fällning. Eftersom det skulle komma att ta tid att få granarna till props, bestämde jag mig för att lämna dem till nästa dag, och fällde därför några mindre arbetsdryga stammar intill dem. Så blev granarna där stående. Jag fortsatte förbi dem. Vanligen gjorde man inte så här; träden fälldes i den ordning de stod framför en. Det visste jag mycket väl, men hemma fanns tvingande behov av pengar. Bristen var daglig.

Basen kom och började genast räkna propsar. Mannen var känd för att vara oförskämd, om situationen var sådan, att han vågade. Mig, en ung pojke, bemötte han godtyckligt. Han lät helt enkelt bli att räkna en del stockar, med motiveringen att de inte höll måttet. Motargument tålde han inte. Och inte kom jag nu heller just med sådana. Jag visste att det var onödigt. Man fick lov att svälja godtycket. Det kändes bittert.

När vi i stockräknandet kom till den sista traven, som jag just hade fått färdig, upptäckte han de tre stämplade granarna. Det blev ett himla liv. Basen tycktes inte vara nöjd med min försäkran, att jag skulle fälla dem följande dag. Han gav sig iväg mot nästa mans skifte och sade med lugnare röst: ”Kom efter lönen ikväll”. Av röstläget att döma skulle det inte bli några värre följder av hans utbrott.

Jag hade räknat mitt arbetsresultat och trädde ganska nöjd in i basens bostad. Lönen borde räcka till mat åt familjen några dagar. Genast jag kom in, märkte jag, att basen hade smakat starkt. Det var för hans vidkommande ganska vanligt. Han sade, att han just precis hade räknat ut min lön och uppmanade mig att vänta.

När han var klar, gick jag fram till bordet för att kvittera ut min lön. Jag kastade en blick och märkte ingenting avvikande. Jag skrev mitt namn på papperet. Basen räknade upp pengarna på bordet, enligt uträkningen. Men innan jag hunnit få pengarna i min hand, tog han en femtiomarks sedel och stoppade den tillbaka i penningskrinet. ”Jag drar av den här från din lön, därför att du lämnade de tre granarna stående, fastän de var stämplade”, sade han utan att se på mig. Jag stod handfallen. På ett tag fick jag inte ett ord ur mig. Slutligen stammade jag fram den förklaring jag gav redan i skogen, att jag fäller dem nästa dag. ”Och inte har ni rätt att göra så här”, minns jag att jag sade. ”Rätt, det är just vad jag har”, svarade basen. ”Och inte fäller du de där granarna. Du får sluta på hygget. Jag sätter en annan karl på ditt skifte.” Basen fortsatte sin avhyvling medan jag samlade ihop de övriga slantarna.

Det var ett slag. Jag skyndade ut. Basen hade bestulit mig på en halv veckas arbetslön och det värsta var: jag hade förlorat mitt arbete.

Hemma förundrade sig mor över basens beteende, men hon var av den åsikten, att det nog skulle ordna upp sig. Basen hade förfarit olagligt, åtminstone i det, att han drog av på lönen. Mor hotade att följande dag gå till polisen. Det gjorde hon också. Polisen hade först haft samma åsikt som mor om olagligheten. Konstapeln hade ringt basen, men redan under samtalets gång märkte mor, att konstapeln tog tillbaka, ändrade ståndpunkt. Basen hade förklarat för poliskonstapeln, att jag hade gjort ett dåligt arbete, och att han hade rätt att innehålla ifrågavarande penningmängd, som kompensation för det. Enligt polisen fanns det ingenting man kunde göra. Konstapeln hade sagt, att saken är så obetydlig, att det inte skulle löna sig att tänka på rättegång.

Min farbror gick ännu efter detta för att prata med basen och han erbjöd sig att fälla de ifrågavarande granarna blott jag fick mina pengar. Basen gick inte med på det heller.

Eftersom basen, bland arbetarna, var allmänt känd som en småaktig och skamlös karl, förundrade man sig inte dess mer över beteendet.

[På Jöussan]

Ett par år senare fick jag ytterligare en gång uppleva basens vrånga sinnelag.

Bolaget hade köpt skog på ön Stora Ljusan i Munsala och tillverkade props där. Karlarna som arbetade där var inkvarterade i en fiskarbastu. Från Kantlax by var det några kilometers färd till ön. Det var, när 1930-talets svårår var som värst, och det var svårt att få arbete. Min bror Väinö och jag var arbetslösa och fick av basen löfte om att få fara till Jöussan i arbete. Enligt basen var det några hemmansägare i Kantlax, som skötte om provianten.

Vi plockade in arbetsredskapen i ryggsäcken och gick, Väinö och jag, till Kantlax. Det var en vandring på ungefär tjugo kilometer. I pengar hade vi något över tio mark. I Kantlax gick vi in i en gård. Vi köpte några torra hålkakor och saltströmming. Vi litade inte helt på basens prat om proviant för huggarna. Värdinnan i gården betraktade oss medlidsamt. Vi var väl ett ganska eländigt par. Hon visade oss isvägen, som skulle leda oss till ön.

Vi kom fram i kvällsskymningen, hungriga och trötta. Karlarna hade redan återkommit till fiskarbastun efter sitt dagsverke. Bland dem fanns några bekanta. På plats fanns också Arvi Lähdesmäki, en flottare, som vid sidan av sitt skogsarbete också verkade som basens förtrogne, tia, på ön. Han visade oss följande morgon ett skifte, där vi fick börja.

Vårt hygge var ett stenröse. Där växte av havsvindarna piskade kvistiga granar, hårda att såga och sortera. Redan den första dagen märkte vi, att vi inte skulle kunna försörja oss på det arbetet.

Av den utlovade provianten var så pass mycket sant, som att man hämtat potatis från byn till fiskarbastun. Den förvarades ute i kölden. Frusen potatis kokades gemensamt i en och samma gryta. Övrig föda fick envar skaffa sig själv. För oss var det brödet och fisken. Ibland fick vi, utöver detta, någonting ätbart av kamraterna. Man var hela tiden hungrig. Arbetet var tungt. Det blåste kalla vindar över ön. Fiskarbastun var trång och dålig som vinterbostad. Vi bestämde oss för att ge oss iväg, så fort basen kom på besök. Vi ville verkligen ha pengar för det arbete vi utfört.

Efter några dagar kom han och mätte. Skjutskarl var droskbilsägaren Pihlainen från Nykarleby. När vi hade fått vår lön, packade vi våra tillhörigheter i ryggsäcken och beredde oss på att lämna ön.

Vi frågade basen, om vi inte kunde få skjuts, eftersom han var ensam med chauffören. Efter en stunds begrundan fick vi svar på vår fråga. Vi fick kliva upp i bilen, men bara för färden över isen. Till Kantlax strand alltså. Även detta var välkommen lättnad, för färden över isen var flera kilometer lång. Vi tyckte, att det hade varit rimligt, att vi fått sitta på ända fram till Nykarleby. Men det passade inte den värderade herrn, och när vi kom till Kantlax, fick vi ta våra ryggsäckar och fortsätta vandrande ett par tiotal kilometer.

Kvällen skymde när vi började traska. Vi genade längs vintervägen genom Monäs till Vexala. När vi kom dit, var det redan mörkt. Vi var mycket hungriga. Vi hade ännu nästan tio kilometer kvar att gå. Vi gick in i en gård. Vi fick lite bröd och kärnmjölk. Uttröttade av vandringen kom vi hem sent på kvällen.
[Inf. 2007-04-05.]

[Depressionsåren]

Depressionsåren både syntes och kändes överallt. Arbetslösa män vandrade dagligen på landsvägen. Bland dem fanns, framförallt i början, flottare med hyggesverktyg i sina ränslar, för dem var vandrandet inte nytt. Men att färdas utan pengar i fickan, att tvingas lita sig till tiggeri, var för mången både nytt och plågsamt. Så småningom försvann hyggesverktygen ur ränseln. ”Det lönar sig inte att bära onödig utsmyckning”, snäste en av karlarna. Både ensamma, i par och i större sällskap drog karlarna från by till by utan mål. Det var en tröstlös syn. Tanken på att hamna i det sällskapet skrämde.

I Nykarlebytrakten drabbade brist och arbetslöshet speciellt illa oss som bodde i landskommunen. De som bodde i själva staden hade det mycket bättre ställt, för stadens fäder började, genast när depressionen satte in, ordna jobb åt de arbetslösa. Det var inte fråga om en så väldigt stor skara och staden ägde stora skogsområden, där man kunde ordna en mängd olika arbeten. Inte var skaran arbetslösa så stor i landskommunen heller. Det hade nog också där funnits möjlighet att ordna arbete, men vilja saknades. Framförallt de finska skogsarbetarna var arbetslösa. Det bidrog säkert till likgiltigheten.

Kringvandrande kom ofta sent på kvällen och bad om natthärbärge. De sökte sig mot natten till stugorna i utkanten av byarna. Det var trångt hos oss, men trots det sov nästan varje natt en eller ett par främlingar i vår stuga. Nattkvarter nekades inte. Med tiden dök både en och annan företagare upp i denna skara. Vid sidan av de egentliga tiggarna, fanns det ofta sådana, som idkade något slags hantverk. Det sålde de under vandringsfärderna.

Ofta såg man män vandra med koppartråd över axeln. Av denna tråd tillverkade de på övernattningsplatserna vispar, amplar, grytunderlägg och all slags torkställningar, som de sålde i gårdarna. De var uppfinningsrika, de här karlarna, och de undvek att bli egentliga tiggare.

Inspirerade av vägfararna började också vi planera något liknande. Särskilt mamma ville ha något som hon kunde sälja och sålunda skaffa familjen mat. I skogsbrynet hämtade vi snedvuxen björk och började, far och jag, tillverka slevar, som mor kunde sälja. Mot de här bytte hon till sig mat i gårdarna och någon gång fick hon också sälja någon skopa eller slev för pengar. Men hennes marknadsområde var inte så stort och så blev också det här delvis tiggeri. Goda människor köpte, eller gav mat i utbyte, bara för att hjälpa mor.

De arbetslösa i kommunen höll möten och krävde att kommunalmännen skulle ordna nödhjälpsarbete. Man lovade ordna, men därvid blev det. Ingenting hände.

På kommunens område, i Markby, hade man haft fångar i arbete. De hade grävt stora avloppsdiken på ett vidsträckt kärrområde. Fångvårdsstyrelsen ansvarade för fångarnas hälsa.

Det var sent på hösten. Fångarna hade redan förts bort. Arbetsplatsen hade någon tid legat stilla. Sedan fick de arbetslösa överraskande besked om att man ordnat arbete åt dem för hela vintern. Arbetsplatsen, som fångarna lämnat, skulle öppnas för de arbetslösa. Dit skulle komma arbetslösa från många kommuner i Vasa län. De arbetslösa uppmanades att bereda sig för avfärd till arbetsplatsen och datum fastställdes för avresa. Man meddelade, att kommunen skulle betala transporten till arbetsplatsen. Och när arbetarna krävde, att de måste få gummistövlar, så lovade man skaffa också sådana. Allt gick man med på. Karlarna var förvånade.

Jag var naturligtvis med den kalla höstdag, då vi, sammanpackade på en lastbilsflake, gav oss iväg mot Brogärde by. I byn hade kommunen hyrt ett gammalt tomt hus som inkvartering. Kommunens representant, som var med om transporten, gick till butiken i byn och gjorde upp om att vi där skulle få nödvändiga livsmedel på skuld, tills vi fick första lönen.

Vi traskade iväg till arbetsplatsen, som fanns i skogen nära byn, och där det fanns arbetslösa, bland annat från Vasa. Karlarna stod i det kalla vattnet och skyfflade jord. Ett första ögonkast gav vid handen, att det var kallt i montun, även om spadarna dansade.

Mästaren på den här arbetsplatsen började skriva in namn och nödvändiga personuppgifter på de nya männen i sin bok. Det blev min tur. När han frågade om mina familjeförhållanden, svarade jag, att jag inte hade någon familj. Jag fick höra, att jag då inte var berättigad till arbete. Arbete fick bara de försörjningspliktiga, de som hade familj. De godkända fick tillstånd att komma tillbaka nästa morgon och så traskade vi tillbaka till vårt logement. Väl framme hörde sig männen för om de utlovade gummistövlarna. Kommunens representant hämtade ett par knähöga gummistövlar ur lastbilshytten. Han påstod, att det inte fanns fler par i butiken, men att det skulle komma de närmaste dagarna.

Jag återvände hem på lastbilsflaket. Småningom återvände också de övriga. Det fanns inte gummistövlar, som utlovat var, och utan dem kunde ingen arbeta under de omständigheter som rådde på arbetsplatsen.

Så var vi åter arbetslösa. Förtvivlade sökte vi arbete, men utan resultat. Humöret var i botten. Livet var plågsamt och vintern närmade sig.

En dag såg mor, när hon kastade en blick ut genom fönstret, att kommunalläkaren (Elisabeth Backman) och en poliskonstapel gick in i vår rökbastu, kom ut igen omedelbart, och blev stående utanför. Mor skyndade ut för att få reda på vad det var fråga om. När hon återvänt, berättade hon en nästan otrolig historia.

Man hade konstaterat att kringvandrande tiggare hade löss, som spritt sjukdom. Läkaren kallade den fläcktyfus. Från högre myndighet hade utgått order om att de kringvandrande måste granskas, och om man konstaterade att de hade löss, måste de på hälsovårdsmyndigheternas och polisens försorg, avlusas. Enligt läkarens förmenande var en rökbastu det bästa för detta ändamål. Nu hade man påträffat två kringvandrande, som hade löss, och nu undrade man om mamma redan samma dag kunde elda bastun. Ersättning skulle ges för eldandet. ”Oj vad det går bra”, hade mamma försäkrat, och så var affären uppgjord, och gästerna gav sig iväg. De två kringvandrande fanns på sjukhuset och väntade på bastubadet.

Framåt kvällskvisten, när bastun var varm, kom de två, följda av en hälsosyster, för att bada. Först granskades värmen i bastun. Värmen var tillräcklig och karlarna gick med sina löss i bastun. Hälsosystern gav sig av på egna vägar. Efter att ha badat, och dödat lössen, stannade karlarna i bastun över natten.

Vi visste att luffarna, undantagslöst, var lusiga kamrater. Vi tänkte att det här kanske kunde bli en liten inkomstkälla för oss. Så blev det inte. De här två var de enda som bastun värmdes för. Luffarna fick vara ifred med sina löss. Vi förundrade oss något över detta, för vi hörde, att staten förbundit sig att ersätta kommunerna för den här hanteringen. Nog hade ju kommunen kunnat låta lössen ge åtminstone en bastuelderska arbete.

Den plågsamma arbetslösheten fortsatte. Mamma gick åter en gång till kommunen och bad om hjälp, och återkom gråtande. Åter en gång hade man ironiskt uppmärksamgjort henne på, att kommunen tvingades försörja en ung man. Därmed avsåg de naturligtvis mig.

Min farbror hade en son i min ålder, också han var arbetslös. Tillsammans med honom gav jag mig ut i byarna. Jag lättade för min del på mors, och framförallt kommunens, försörjningsbörda.

Jag vandrade ett par vintrar, tillsammans med olika kamrater och i lite olika riktningar i detta kära fosterland.
[Inf. 2007-04-12.]

[Märkesmän]

När jag minns min barndom, och ungdomsåren vid åmynningen och stränderna, stannar tanken vid bilder av män, som är fast förankrade i den där tiden och det där livet. Dessa män, som allmänt kallades luffare, kringvandrande, var de färgstarkaste bland flottarna. Det beror inte på att dessa karlar skulle varit särskilt högljudda av sig. Vandringsmännen var ofta mycket anspråkslösa. Om deras bakgrund visste man vanligen just ingenting. De ansåg sig inte vara så viktiga, att de skulle ha besvärat andra med att berätta sin levnadshistoria. Porträtten av dem byggdes upp av små enskilda detaljer, som en uppmärksam levnadsbroder samlade ur handlingar, ord och bisatser. Inte var det heller någon som intresserade sig för deras förgångna, deras bakgrund. I de finska arbetarfamiljerna var de som hemma. Överallt togs de emot som välkomna gäster. I ryggsäcken bar de sin egendom, sitt hem. Annat hade de inte. De kom utan att göra väsen av sig och de försvann lika tyst igen.

Vilket var arvet som den vandrande flottaren lämnade efter sig? Minnen, som också de försvinner, när vi gett oss iväg. Nog finns det ju också andra spår av dem. Deras hårda arbetsinsats syntes även i bolagens kassavalv. Eftersom de ändå aldrig nämns i företagshistoriker skall jag försöka skildra några av dem.

Alla kan jag inte längre minnas. Det är redan länge sedan vi någon gång på tjugotalet vadade i Nykarleby älvs åmynning, och i det kalla vattnet vid Alörns stränder, frysande, illa klädda och ofta halvhungriga.

Utan att på något sätt rangordna dessa karlar skall jag först berätta om ”Äijä”, ”Gubben”. Hans namn var August Höglin. Gubben var en allvarsam, fåordig man, som inte sade något i onödan, aldrig skrattade utan orsak, men som dock kunde småle åt en bra historia. Han var en kraftigt byggd karl, som stretade, och som aldrig ömkade eller sparade sig själv när det gällde arbetet. Han var därför en omtyckt man i arbetslaget. Gubben sade aldrig ett onödigt ord. Därför måste här berättas en historia, som ansågs nästan otrolig, för att komma från Gubben.

Klingas Ant, en änkling, friade hos Berta, sin blivande hustru. Gummorna, som ju ”vet” allt, tisslade om att Berta var gravid. En gång hördes Gubben säga: ”Det sägs att Berta är med smått”. Det var alldeles otroligt, att Gubben kunde säga något så ”överflödigt”.

En annan historia värd att berätta.

Gubben, som annars sällan nyttjade starkt, hade köpt en flaska smuggelsprit och, när han hade tömt den, gått till ungdomsföreningsgården i Jutas. Det var dans. Här mötte honom utanför huset poliskonstapel Björklund från Nykarleby. Denne sade åt Gubben: ”Ni också här, och i fyllan, gamla karl”. På detta svarade Gubben: ”Gammal, jag? Du, din satan är gammal du, och när jag köper sprit så tar jag inte droppar, köper jag så köper jag en hel flaska”. Vad som sedan hände vet jag inte, men i arbetslaget talades det länge om Gubbens dansutflykt.

Jag minns speciellt en höstdag kan väl ha varit ungefär tjugo år gammal. Vi var på Alörn och ”hivade i sjön”. Propsen, som travats i strandvattnen, skulle vräkas i en lösflotte för att forslas till ett fartyg. Nedre delen av traven, som måste skjutas ut, låg på så djupt vatten, att man måste vada med iskallt vatten upp till grenen. Vid stranden hade isbildningen redan kommit igång. Vi arbetade parvis och jag arbetade i lag med Gubben. Ingen av oss hade vattentäta stövlar. Vi klev ut i vattnet med isbitar klirrande runt fötterna. Jag hade en yxa i handen, för med den skulle jag hugga av järntråden, som höll ihop traven nertill. Jag var inställd på det kalla badet. Jag huttrade i kölden.

Albert Långsjö, som förtjänade sitt uppehälle som flottare, sågarbetare och dammvakt, stöder en lyktstolpe på kerattbanan vid Nålörssågen någon gång i början av 1920-talet. Den obekante, till vänster, lutar sig mot räcket, under vilket kerattbanans kättingar syns. Kerattbana kallas den sneda brygga som används för att underlätta propstransport från älven upp på land. Båda är iklädda, för flottare typiska, enkelbottnade pjäxstövlar. Bilden tillhör Holger Haglund. [Transportbana för stockar vilka förs i sin längdriktning med hjälp av taggförsedda tvärstycken (keratt) på en ändlös kätting.]

Gubben tog yxan ifrån mig, såg mig i ögonen och sade: ”Låt mig gå, spara du dina ben, mina är det inte längre så noga med”. Så sägandes, och med huvudet lite på sned, vadade han ut till travens nedre del. Nog måste också jag kliva ut i vattnet, men jag behövde inte gå så långt ut, kanske bara så att jag blev våt om knäna.

Gubben hade inget sådant som vi kallar hem. Han bodde, övernattade, där det nu föll sig bäst. I Nykarleby bodde han i arbetarfamiljer, betalade nattaxa, vilket den här tiden vanligen innebar en mark per dygn. Sin egendom hade han, som de kringvandrande flottarna i allmänhet, i ryggsäcken: byteskläder, rakdon och enstaka verktyg.

Varifrån kom han och vem var han? Mamma frågade honom. Han berättade att han kom från Lappo. Hade varit utauktionerad i en gård. En gång, när han arbetade på åkern intill landsvägen, kom en flottare vandrande. Flottaren hade börjat prata med pojken. När han hört pojkens levnadshistoria, sade flottaren: ”Följ med mig, inte lär du få det sämre så”. Så hade han, redan som liten pojke, följt mannen.

Med det uppbrottet började August Höglins flottareliv. Det fortsatte alltjämt, och aldrig stannade han någonstans så länge, att han skulle ha hamnat i kommunala böcker. Fastän han levt en stor del av sitt liv vid Lappo å–Nykarleby älv och fastän han ofta besökt Lappo slog han sig aldrig ner där. I Nykarleby dök han vanligen upp på våren, när isen gått och flottningen började.

Ofta kom han med timmerflottarna. Kådiga arbetskläder, vadmalsskjorta och byxor, skvallrade om att mannen arbetat i skogen under vintern. Det hände någon gång, att han berättade, var han tillbringat vintern. För det mesta berättade han inte. När Gubben blev äldre, dröjde han sig allt oftare kvar i Nykarleby över vintern, om där bara fanns så mycket arbete, att han överlevde. Åldern och gamla flottarekrämpor började tära på mannen. När han så under en vistelse i Nykarleby blev sjuk, troligen magkräfta, hamnade han på fattiggården. På fattiggården hade någon av kommunens gubbar kommit och förhört honom. Man måste få reda på var han varit skriven när han fyllde 50 år. På den tiden gällde ännu en lag, som stadgade, att hemortsrätt för resten av livstiden hade man på den ort, där man var skriven, när man passerade åldersgränsen. Den kommunen bar också ansvar för vården av den gamla.

I Gubbens fall gällde det alltså vem som skulle betala kostnaderna för sjukdomstiden, och naturligtvis tänkte man, vid sidan av sjukbäddskostnaderna, också på de kommande begravningskostnaderna.

Gubben fann förhöret förunderligt. Han hade levat och bott där det hade råkat finnas arbete. När arbetet tog slut gav han sig ut på vägarna. Han hade aldrig tänkt på, att sådant skulle stå i någon bok, eller borde göra det.

”Allt satan kommer de nu och bråkar om”, var Gubbens kommentar, och sedan brydde han sig inte dess mer om det problemet.

Gubben dog på fattiggården och han följdes till graven av en och annan kamrat. Eftersom ingen kommun accepterade denne gamle flottare i sina böcker, betalade staten kommunen för både sjukdomstiden och begravningen. Jämnklippt gräsmatta täcker nu hans grav.

¤           ¤           ¤

En till karaktären fullkomlig motpol till Gubben var ”Isä Jaakko” – ”Pappa Jakob” – Jaakko Varjelin. Jaakko var lång, men inte särskilt kraftigt byggd. Också han försörjde sig på arbete i skogen, vid stränderna och i flottningen. Han var alltid på lekfullt humör. Pappa Jakob kunde skratta också åt eländet.

Jakob hade en ordentligt tilltagen näsa. En vår kom han till Nykarleby i sina slitna, kådiga kläder. När man frågade varifrån han kom, berättade han, att han senast varit i Kemi, där de stornästa haft möte. I möteslokalen fördelades sittplatserna enligt näsalängd. Pappa Jakob hade hamnat i tredje stolsraden.

Jakob var oförarglig i levnadssättet. Alla tyckte om honom. Barn älskade han oerhört och barnen älskade honom. När Jakob kom till oss, där han för övrigt ofta logerade, hade han alltid med sig något åt oss barn. När han åt av vägkosten han hade i ränseln, skar han ofta med kniven en skiva och sade: ”Kom nu och smaka”. Smakbiten kunde vara en skiva korv, kokt svinkött, som var hans älsklingsrätt, eller bara en skiva limpa. Vad det nu än var, så var det gott, när Pappa Jakob gav. Sitt smeknamn hade han fått på grund av sina omöjliga historier. I sina historier utgav han sig för att vara husbonde på en stor gård. Han hade många söner. De söner, som klarat sig allra sämst i livet, var flottarna. ”Oj, oj de där pojkarna, vad har de nu ställt till med igen”, klagade han när ”pojkarna hade supit upp pengarna, var i dåligt skick, och tog små vipplån hos andra till nästa löneutbetalning”, vilket var den vanliga lånetiden. Alla sävbestånden vid stränderna var Jakobs sädesodlingar och fiskmåsarna var hans hönor. En gång hade trävaruhandlaren Myllykangas timmerflotte av strömmarna i åmynningen förts in i sävbeståndet, som hade blivit ganska illa åtgånget. Förargad över detta gick Jakob till stranden, där Myllykangas stod och såg på hur flotten bogserades bort ur säven. Jakob klagade inför Myllykangas över den stora skada, som hade åsamkats hans rågodling. Han sade, att han var berättigad att få rimlig ersättning. Myllykangas, som väl kände Jakob och hans vidsträckta odlingar och egendom överhuvudtaget, grävde fram plånboken ur fickan och räckte Jakob en sedel. När det var gjort tog karlarna i hand på försoningen. Åtminstone Jakob var alldeles allvarlig.

En vår – jag kan väl ha varit åtta år – kom Jakob till oss igen. Det var just vid den tid, då man väntade på islossningen. Jakob hade varit i Munsala, i Kantlax, den vintern. Han vandrade därifrån till fots till Nykarleby. Han hade gått över isen på Vexalasidan, från Grundö. På fötterna hade Jakob pjäxtossor av tyg. De var dyblöta. Det hade varit snösörja på isen. När han dragit av sig de drypande tossorna, spretade han på de kalla domnade tårna och sade: ”Fotdelarna tycks ha blivit något fuktiga”.

Speciellt när han var yngre, gick Jakob slarvigt klädd, vilket delvis berodde på, att han drack. Alltemellanåt föll han för brännvinet. Pappa Jakobs utstyrsel stod i stor konflikt med hans historier, som för det mesta handlade om hemmansägarens mångahanda bekymmer.

Min mor berättade om en händelse, som inträffat när jag ännu var alldeles liten. Jakob hade övernattat hos oss, liksom en lomhörd skogsarbetare från Mellersta Finland. Den mannen var inte någon vanlig flottare, men han var i skogsarbete i Nykarleby den vintern. Vår familj bodde då på hyra i två rum, där det fanns en öppen spis. Det rådde hård köld. Jakob hade suttit invid spismuren och berättat om sina mångahanda husbondebesvärligheter. Allvarlig i uppsynen hade Jakob berättat om sina planer, som handlade om storslagen förnyelse i hans hushåll. Folket i gården kände Jakob och njöt oerhört av hans berättelser, men den lomhörde kände honom inte. Medan historien fortsatte och bara svällde ut, hasade mannen fram till mamma och frågade viskande: ”Vem är egentligen den där Jakob, som går omkring i så dåliga kläder, och är ägare till så ofantliga rikedomar”. ”Han är Pappa Jakob”, hade mamma svarat.

I Nykarleby levde en man, som bar smeknamnet ”Lill-Kaapo”. Han var ingen egentlig flottare, utan arbetade vanligtvis inom lantbruket under sommarhalvåret. På vintrarna var han skogsarbetare. Kaapo var ”inspektor” på Jakobs lantställen och i historierna ofta utsatt för hård kritik. Ofta fick han ordentliga uppsträckningar av Jakob. ”Nu har den där inspektorn spelat sitt sista spratt”, klagade Jakob en gång och såg mycket bekymrad ut. När han tillfrågades, vari det sprattet bestod, förklarade Jakob: ”Storpigan är på tjocken, och när jag lirkade ur henne hur det kunde komma sig, så visst visade det sig, att Kaapo varit framme”. Från förr hade Kaapo, enligt Jakob, en likadan synd i Jakobs hushåll. Kaapos inspektorslön var mat för dagen, och när Jakob funderade över storpigans situation, kom han till, att han inte kunde köra Kaapo från gården. ”Det finns ingen annan råd, än att jag sänker matlönen, nog måste ju Kaapo svara för det kommande barnets uppfostran”. Lyssnarna, som kände både Jakob och Kaapo, roades av den här historien, för alla visste, att Kaapo inte hade varit i närheten av ett fruntimmer sedan han lämnade sin mors famn. ”Inspektorn” själv var förtjust i Jakobs anklagelse. Enligt den umgicks ju Kaapo med ”kvinnor”.

Sett från sidan verkade Jakobs liv sorgfritt och bekymmerslöst. Men det vara bara ett skal, en kuliss. Bakom den dolde sig en klok flottare, som allvarlig följde med livets gång och händelserna i världen. Redan som barn hörde jag Jakob och pappa diskutera arbetet och levnadsvillkor. Karlarna försökte alltid komma på knep, som kunde göra livet lättare, minska bristen och underlätta dagsarbetet.

När Jakob var omkring 50 år gammal, gifte han sig med min faster, och slog sig för gott ner i Nykarleby. Som äldre insjuknade han i lungsot och tvingades ty sig till kommunal hjälp. Det visade sig att han, när han passerade den ålder, som var knuten till hemortsrätten, var skriven i Härmä kommun. Härmä kommun slingrade sig inte undan sitt ansvar. På ett för den tiden sällsynt sätt, tog kommunen vård om mannen, som hela sitt liv levat som flottare, och knappast på något sätt deltagit i utvecklandet av Härmä kommun. En av kommunens ledande män kom till och med några gånger och såg hur Jakob hade det. Heder åt Härmä kommun för det.

¤           ¤           ¤

Mest iögonenfallande i flottarlaget var Sironens Esa, som ibland kallades Stor-Esa. Han var nära två meter lång, bredaxlad och långsam i rörelserna. Då man såg honom, tänkte man genast, att den karln, han bryr sig inte om att jäkta. Esa var stark som en björn och from som ett lamm. Han talade sällan och drog djupt efter andan, när han hade sagt några ord.

Esa Sironens säregna tal innehöll ofta pärlor av humor. En gång under en flottning i Kuortane blev det vilopaus för flottarlaget. Den avnjöts i en gård. Karlarna låg barfota på stugugolvet. Esa hade, om någon, liktår och knölar. Värdinnan i gården såg på karlarna och när hon upptäckte Esas fötter frågade hon: ”Hur har de där Esas fötter kunnat bli sådana?” Esa drog djupt efter andan, blåste ut en gång, och svarade: ”I dansskolan i Paris (paus för djupandning), när man måste dansa på numren”. Svaret avslutades med en ny djupandning. Värdinnan var en klokskap rikare.

Esa levde, som de andra flottarna, där det råkade finnas skogsarbete att få, och uppenbarade sig på vårarna vid åmynningen. Esa var ingen drinkare, men han tog en sup ibland och var då inte så noga med kvaliteten på drycken. Det berättades, att han en gång tillsammans med en annan karl, kommit vandrande från Jakobstad till Nykarleby. Som vägkost hade Esa en limpa och en flaska T-sprit. Under färden hade Esa sagt till kamraten: ”Borde vi inte få lite smulor innanför västen”. Han hade satt sig på en sten vid vägkanten, dragit kniven ur slidan, filat av en limpskiva och, när han tuggat den i sig, tagit en sup T-sprit ”för att pressa ner biten”. Kamraten hade tagit av limpan, men varit så kräsen, att T-sprit inte dög.

En gång arbetade vi med flottläggning (hivade propstravar i en lösflotte). Jag var då ännu en nybörjare. Vi jobbade i ett stort arbetslag och även Esa var med. När arbetet var avklarat, tog vi oss till älvbrinken och började dra av oss våra våta byxor. Jag befann mig alldeles intill Esa. Bakom oss stod Kronlund, som lett arbetet. När Esa lät byxorna falla till vristerna, bugade han samtidigt djupt och släppte så ut allt det väder, som under dagens lopp samlats i honom. Utbrottet var så kraftfullt, att ”marken skalv”, som någon flottare i närheten uttryckte saken. ”Åhå”, kom det ur Kronlund, som stod alldeles i närheten av Esas breda bakdel. Esa såg sig om, och log, precis som om han skulle ha sagt ”nå, bry dig inte om det, sånt händer”.

Esa var, som jag sade, en fridens man och överhuvudtaget var dessa karlar fridsamma av sig. Undantag förekom förstås. Ett sådant inträffade när Esa arbetade i Hällnäs, i Oravais. När det arbetet var utfört, hade han i kompanjonskap med Stor-Tammerfors köpt smuggelsprit, som dracks gemensamt. Berusade hade kompanjonerna börjat vandra mot Oravais kyrka. Under vandringen uppstod meningsskiljaktighet (säkert orsakad av Stor-Tammerforsarn, sade alla som kände de här två). När osämjan kompanjonerna emellan nådde sin kulmen, hade Stor-Tammerforsarn dragit kniv och gett Esa ganska många hugg. De fanns i bröstet, på magen, och ett riktigt fult ett, satt i nacken.

Vi arbetade på Alörn och logerade i Silvas barack, när Esa anlände efter detta slagsmål. Han var arbetsoförmögen på grund av skadorna. Hans sår botades med grankåda, vari något socker blandats. Tid tog det, men Esas sår blev bättre. En av karlarna frågade Esa: ”Hur lät du den där Stor-Tammerforsarn hugga dig så där illa”. Esa andades djupt och svarade: ”Nå, när jag inte brydde mig om att ducka”. (Det är kanske skäl att nämna, att i de här barackerna fanns, lika litet som på arbetsplatserna, inga som helst första hjälp-anordningar, inte ens rena förband. Flottarna tog vid behov till det, som befanns lämpligast.)

Esa kom från Evijärvi. När han blev gammal, stannade han i Monäs by i Munsala. Där levde han samman med en ”Mamma-Aino”, tills han visst dog i lungsot.

¤           ¤           ¤

”Nu blev det sommar”, brukade man säga, när Jussi från Kauhava infann sig vid åmynningen, i Åminne. Och han kom varje vår, lika regelbundet som flyttfåglarna. Mössan nerdragen över ögonen och en nästan centimeterlång skäggstubb som dolde den ståtliga ansiktsprofilen.

Kuhava-Jussi var en sorgfri kamrat, som nu inte var så värst förtjust i de tyngre arbetsmomenten på stränderna. Det fanns ju också lättare. Visserligen gavs det mindre betalt för dem, men skulle man nu månne inte klara sig också på dem, liksom andra. På sitt arbete levde han och låg ingen till last. Jussi drack smuggelsprit, så snart möjlighet därtill gavs. Hotade alltid hänga sig, när han var full. Han gjorde det nu i alla fall inte. Också han var en av Pappa Jakobs ”pojkar”.

En gång kom direktör Myllykangas till Åminne i en splitterny röd personbil av märket Fiat. Alla beundrade bilden. Pappa Jakob och Kauhava-Jussi råkade finnas på plats. Myllykangas steg fram till sin bil. Pappa Jakob öppnade bakdörren, föste in Jussi i baksätet och sade åt Myllykangas: ”Kör nu ett varv till Jakobstad med pojken, för han vill så gärna”. Myllykangas satte sig lydigt i förarsätet och så bar det iväg med Jussi. Enligt Jussi besöktes Jakobstad. En resa på ett par tiotal kilometer. Jussi var tagen av resan, och inte klagade heller Myllykangas, som hade fått kuska runt med den solkiga pojken.

Jussi var inte särdeles snygg av sig, kläderna var halvtrasiga och lång skäggstubb täckte ansiktet, som nu inte alltför ofta fuktades av tvål och vatten. För övrigt levde Jussi som fåglarna på himmelen. Småsaker bekymrade honom inte. Hur det kom sig att direktör Myllykangas var så hygglig mot flottarna, vet jag inte riktigt. Jag minns i alla fall, att det berättades, att han varit med i flottarlaget i ungdomsåren, och att man därför i arbetslagen bemötte honom som en jämlike.

Kauhava-Jussi tillbringade vintrarna i skogsarbete i Oravaistrakten. Jag vet inte, om han hade någon stadig inkvartering där, och inte vet jag heller hur hans livsvandring slutade. Så här många ord om Jussi har knappast lagts till pappers förr.

Om flottarna, av vilka jag här skildrat några, skulle samlas hemma hos mig, skulle någon av dem säkert fråga: ”Nå, vad blev det av Niilo då?” Frågan vore berättigad. Niilo, ”Tornion Niilo”, som kom från Torneå, var en oskiljaktig del av det arbetslag, som intog åmynningen och Alörns stränder.

Någon gång tidigt på 1920-talet uppenbarade sig en, då ännu spinkig, yngling där. Om Niilo kan man säga, att han kom för att stanna. Även om han aldrig skaffade sig ett hem i Nykarleby, blev han kvar där i årtionden. Niilo bodde i arbetarfamiljer.

Hans släktnamn var Pysty, men Torneå-Niilo kallades han. Av någon anledning fick man för sig, när man såg på honom, att han frös, eller led av någonting. Niilo fick i alla fall snart rykte om sig som bra arbetskarl. Torneå-Niilo arbetade, men han hade den svagheten, att förtjänsten lätt sökte sig till sprittråkarna, smugglarna. Han söp upp mycket av det han förtjänade, men aldrig störde han sin omgivning. Fastän mitt hem var nyktert, vek han in dit ibland, när han tagit ”hostmedicin”, ”hostboten”, som han försäkrade mor. När mamma uppmärksamgjorde honom på, att hon inte märkt Niilos hosta, svarade denne, att ”den kan komma fort nog om man inte medicinerar i tid”.

Torneå-Niilo var bra på att arbeta, levde och dog, som sina kamrater, utan att i företagshistorikerna efterlämna andra spår än den oerhörda arbetsinsats, som kan utläsas ur statistik och stegrad produktion.

Forna flottare i augusti 1981 i Nykarleby. Från vänster: Paavo Hauta-aho, Eino Markkula, Väinö Hauta-aho och Uno Rinne. Martti Ahti fotograferade.
[Inf. 2007-04-20.]