Det unga ögat.


 

I en liten diktsamling, „På vandring”, skrev den konstnärligt fint bildade Lundafilosofen Hans Larsson för många år sedan en strof om världen och barnets öga. Det var några melodiska och enkla rader som mynnade ut i visionen av en damm och några gamla pilar:

— en liten damm som ej en krusning rör,
och runt omkring stå gamla, kloka pilar
och blicka ner. Hur stilla allting vilar!
I speglad ro stod hela världen så.
Jag visste ej om större världar då.

Man minnes Hans Larsson och hans öppna blick sökande treva kring en gårdsplan på den skånska slätten när man läser det lilla häfte, „Det unga ögat”, som R. R. Eklund diktat om en barndom på en lantlig gård någonstädes uppe i Österbotten. Det är en stillsam dikt men med hög rymd över sig. Det unga ögat speglar brokiga blommar och vit snö, skrattar åt det glada och soliga, står i undran inför det främmande, sällsamma, fasar för det mörka obekanta.

Dikten om barnet blir också en dikt om jorden. „Det är så långt från de storas ögon ned till marken”, men barnets öga smeker vart grässtrå, var sten, vart sandkorn. Frisk och mjuk är stigarnas trampade mull, hundflokorna stå stela och orörliga i solen, metallskimrande småkryp kliva övar ådrade blad, rännilarna glänsa som silverormar. Det unga ögat älskar den gamla gården:

Ack, trampgräs och grodblad på mormors gård,
svala mjuka mattor, välkomnande vänner,
en balsam ljuvare än er bjuder ingen
såra fötter, höljda av vägens damm.

Det unga ögat fångar även hemmet. Stockrosor blomma under kökets fönster, kisse kisar utsträckt på fönsterposten, solen ligger så förunderligt över möblerna, om kvällen kommer mörkret som en stor tjock neger och pressar näsan mot rutan. Barnet ser i den gamla bibeln med bilderna om äventyr från fjärran land, Abraham drar med sina hjordar över ändlösa fält, sträng träder Moses fram med sina tavlor, den milda Betlehemsstjärnan lyser, hemsk skrider Lazarus, blek och Stel, ur sin klippgrav. När våren kommer till hemmet blir allt åter så ljust och sällsamt:

I morse kom våren — jag sov ännu
men under täcket hörde jag den och kände dess doft,
ack, jag hade velat skrika av glädje!
Salsgardinen smällde för vinden, jag hörde det men sov ändå,
och som en varm spinnande kisse sov en hemlighet vid min sida.

Dikten om „Det unga ögat” blir en dikt om barnet och dess hemkänsla i världen: på marken under himmeln, i stugans vrå, i lek och i dröm, med oroliga skyar som då och då kasta sin skugga över det ljusa landskapet. Döden sprider för ett ögonblick sin ångestkyla över tillvaron, livets tunga kommer som en dunkel föraning under tröttande enformiga stunder vid orgeltrampen i skolan. Men det unga ögat minnes icke länge, nya bilder följa oavlåtligt.

R. R. Eklund håller sig oftast undan, det är icke hans art att vara med överallt med alla. Men när han spelar någon av sina sakta melodier stannar man och lyss. De ha en djupt personlig, konstnärligt ren och mänskligt fyllig klang som fångar en och etsar sig in i ens sinne.

R. R. Eklund:  D e t  u n g a  ö g a t.
Holger Schildt. Fmk 20.



O. E., Hufvudstadsbladet, 04.12.1927, nr 329 (2. upplagan), s. 5.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.


Vem kunde dölja sig bakom O. E.? Det stod helt stilla. Men så vände jag mig till mångårige Hbl-medarbetaren Dan Kronqvist och med vändande post kom klargörandet Olof Enckell.


Läs mer:
Kurre om debuten.
R. R. Eklund i Uppslagsverket Finland.
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2023-12-03, rev. 2023-12-03 .)