I normala fall digitaliserar jag endast krönikor som till större delen behandlar Nykarleby, men denna som behandlar Finlands tio första år som självständig nation tas med.

Krönika.

——

Den 6 dec.

I dag svajar den blåvita flaggan mot en grå vinterhimmel, ty det är tio år, sedan Finland blev ett självständigt land.

Jag är inte någon vän av minnesfester, men då vi fira tioårsminnet av Finlands självständighet, kunna vi verkligen stanna på vår väg och blicka tillbaka.

[Självständighetsdagsljus som brinner på den ouppvärmda verandan.]

Vad gott och vad ont ha de gångna tio åren att bjuda på? Vilken kurs styr statsskeppet?

Den som har till sitt kall att bringa upplysning åt landets barn och ungdom, finner med någon förvåning, huru betydande den allmänna folkbildningen i verkligheten är. De nya män och kvinnor, som nu stifta lagar och regera, reda sig helt bra med det ovana arbetet. De beräkna och de skriva med lätthet. Personer med folkskolebildning sitta t. o. m. som ministrar i regeringen. Naturligtvis göra de misstag, men de sikta mot ett bestämt mål. De rådfråga sakkunniga, men begagna självständigt deras anvisningar.

Bönderna ha fått ett ofantligt inflytande på de allmänna angelägenheterna, och de ha förstått att begagna detta inflytande i högsta grad sig till förmån. Miljoner givas årligen i anslag för modernäringen och skogs skötseln. Underhållet av vägarna, som tidigare vilat på jordägarna, har fördelats på landets samtliga medborgare, kronoutskylderna ha blivit avlyftade, riket betalar den väsentligaste delen av kostnaderna för folkskolan, ja, består läroböcker och skolmaterial m. m. gratis. Sistnämnda reform har i hög grad gagnat även arbetarna, vilkas barn besöka folkskolorna.

Arbetarnas villkor ha förbättrats mycket under de gångna åren. De ha reglerad arbetstid och goda löner, rapparna i Helsingfors ända till 300 mark om dagen. Deras sparkassor växa årligen med många miljoner. De ha haft utmärkta ledare, och socialisterna bilda det största partiet i riksdagen, ja, inneha för närvarande regeringsmakten, som de begagnat med upplyst förstånd och omdöme. Man kan fråga sig, om icke den utveckling, arbetsrörelsen genomgått, rent av är den största vinningen under de gångna tio åren. Självständigheten har även i övrigt frigjort bundna krafter, som nu ägna sig åt allmännyttig verksamhet i högre grad ån förut.

Men självständigheten och folkväldet ha även burit mindre goda frukter. Medan de arbetande folkklasserna förkovrat sig, ha de bildade klasserna och stadsborna utarmats. Penningevärdets fall har reducerat deras förmögenhet till en tiondedel av vad den varit, stora bankkrascher ha slukat hundratals miljoner av deras sparpenningar. De som haft sin egendom i jord och fastigheter, ha däremot lidit föga eller intet. Tjänstemännen släpa sig fram med de starkt minskade lönerna, varav 10—15 procent gå till skatterna.

Betänkligare är det dock, att lagen, som var vårt starka stöd under kampen mot Byssland*, förlorat sin helgd. Då gingo höga tjänstemän hellre i fängelse eller läto förvisa sig till Ryssland och Sibirien, än de veko från lagens bud. Sådana män äro nu obrukbara, och de betrakta den nya tidens kurs med undran och förvåning. Det lär vara osäkert, om personer med folkskolebildning ha den »kända skicklighet», som enligt lag fordras av dem, vilka såsom ministrar skola regera landet; men de utnämnas ändock till ministrar.

[* Maskintolkningen tog miste på B och R, men eftersom Byssland så bra illustrerar landets själ, fick det vara kvar. Bysso är bössa på Nykarlebydialekt.]

Regeringen håller ej strängt på grundlagens bud vid utnämnandet av tjänstemän utan tar även »andra» grunder i betraktande. Regeringarna befinna sig nästan ständigt i konflikt med högsta domstolen, som rent av blivit till besvär och hindrat den fria utövningen av makten. I talrika processer har regeringen varit den förlorande parten. Riksdagen har stiftat en lag, enligt vilken obligationer (skuldsedlar) inlösas blott med finska mark, ehuru de borde betalas även i utländsk valuta; den har stiftat också en torparlag, som givit obesuttna jord för billigt pris, men tagit denna jord för underpris av dem, som ägt mera jord. Genom dessa lagar har medborgarnas äganderätt blivit djupt kränkt. Riksdagsmännen ha beviljat sig själva fribiljetter på statens järnvägar, även då de resa i egna angelägenheter, de ha beviljat sig själva skattefrihet för riksdagsmannaarvodet, vilket allt strider mot viktiga rättsgrundssatser. Enligt grundlag är svenskan ett nationalspråk i Finland, men genom en mängd speciallagar har riksdagen inskränkt dess användning till det minsta möjliga.

Med mera.

Då man granskar de många nya lagarna, finner man, att de äro uttryck för själviska beräkningar, icke för hög rättvisa. En lag blir inte riktig därför, att den är uttryck för flertalets vilja. Kränker den gammal rättsåskådning, skapar den vantrevnad. Man kan säga, att vår nuvarande lagstiftning inte respekterar människan, och följden har blivit, att människorna inte respektera lag. Inom de djupa folklagren har den bristande respekten för lag framkallat en huliganism, som förut varit okänd i vårt land. Den kan inte bekämpas med polis, huru bra den än är, ty den har sin rot i de ledande klassernas oriktiga uppfattning om vad som är rätt. Betänklig är också den högfärd, som tar sig uttryck i finsk nationalism, som dagligen påminner oss svenskar om Bobrikoffs tider och Bobrikoffs metoder.

Vad vi ha att vänta av framtiden?

Det är vanskligt att vara spåman, men jag har gott hopp. De oarter, folkväldet visat sig ha hos oss, äro vanliga också i andra länder, och de kunna rättas i erfarenhetens stränga skola, i vilken vi nu gå.

Men visserligen befinna vi oss i ett farligt läge. Det är som om det stora flertalet av vårt folk inte skulle märka, att ryssarna ha ett parti inom själva riksdagen, nämligen kommunisterna. Och i dagarna ha tidningarna uppgivit, att våra strejkande metallarbetare få miljoner i understöd från Ryssland . . .

Äktfinnarna betrakta emellertid landets svenskar som de verkliga fienderna!

Detta är väl också orsaken till att man inte alls firar svenska dagen i Nykarleby. Den blåvita flaggan är hissad blott på rådhuset, bankerna, posten och seminariet. För övrigt ingen enda blå vit flagga. På kvällen inte det minsta tecken till illumination . . .

Tja, dit ha vi kommit på tio år.

*      *
*

Det har dock sina goda sidor att vara riksdagsman. Jag nämnde för någon tid sedan, att folkets representanter genom en liten felaktig manöver gingo miste om en av alla påräknad löneförhöjning, nämligen 6,000 mk extra. Förslaget kom att bli förkastat, emedan några röster fattades för dess godkännande.

Nu har regeringen kommit till hjälp, och våra utvalda få verkligen 24,000 mk i året för sitt arbete. Jag gratulerar verkligen hr Bäck, som sålunda visat sig vara på den rätta sidan och kan med glädje komma hem till julen. Småbrukarna och folkskollärarna ha fått den hjälp de behövt för att kunna ägna sig åt riksdagsarbetet.

Jag anser för övrigt, att 24,000 mk i året inte är något över hövan högt arvode för en riksdagsman. Det har dock en olägenhet med sig, det gynnar uppkomsten av yrkespolitiker, vilka icke sällan demoralisera sin omgivning. En småbrukare, en folkskollärare, en konsulent kan nämligen komma till rätta med skattefria 24,000 mk och resor; och det händer, att han finner det angenämare att sitta i riksdagen än att efter väl förrättat värv återvända till småbruket. Och vi ha redan mera än ansatser till yrkespolitiker . . .

*      *
*

Men låtom oss tala om annat, då julen är så nära. Jag har framför mig Almanack för skottåret 1928. Den lovar oss en solförmörkelse den 12 november, men tiger helt och hållet om marknaderna i Nykarleby. Jag beklagar de arma skollärarna och deras lärjungar. Runebergs födelsedag är på en söndag, Mariedagen är på en söndag, varför två sköna lovdagar äro bortputsade. Men 1 maj är på en tisdag och kommer sålunda till godo. För stackars bankfröknar nödgas jag nämna, att midsommardagen också är på en söndag. Men det är ju i alla fall skottår, som ger den ensamme vissa möjligheter . . .

Pingsten infaller den 27 maj, och julen kunde aldrig ha kommit lägligare, nämligen på en tisdag. Det är nästan bättre än fyra söndagar å rad.

*      *
*

Till sist en glad överraskning Nykarleby har fått en ny skald! Han heter R. R. Eklund, och hans bild ingår i sista numret av Hufvudstadsbladet. Jag minns honom gott från normalskolan, där han satt för 20—25 år sedan med inåtvänd blick och var en nästan för snäll pojke. Jag kände också hans pappa, som drev handel vid torget. Jag talade med honom om hans sjukdom, som sakta förde honom genom frågornas port till den andra världen.

Skalden Eklunds nya bok heter »Det unga ögat». Jag har inte läst den, men den handlar om trampgräs och grodblad på mormors gård, d. v. s. om vårt eget trampgräs och våra egna grodblad, den handlar om solskenet och om kisse i fönstret, om ljusa landskap och om döden — allt som barnet sett och fäst sig vid. Stilla melodier av en man, som inte armbågar sig fram till ett ryktbart namn. »Det unga ögat» kostar 20 mark, och jag rekommenderar den som en passande julklapp.