Världen enligt Åsbacka

”Den här berättelsen om en skröplig gubbes ensamhet och sorg efter hustrun som dött i Estoniaolyckan är den mest levande, intensiva och väckande roman jag läst på väldigt länge”, skriver Pia Ingström.

ROBERT ÅSBACKA

Orgelbyggaren, 300 s, Schildts 2008

Den här berättelsen om en skröplig gubbes ensamhet och sorg efter hustrun som dött i Estoniaolyckan är den mest levande, intensiva och väckande roman jag läst på väldigt länge. Jag blir sorgsen av den, upprörd och samtidigt glad. Glad bland annat för att den är stor och solid och håller att stå på och gräva i.

Jag kommer i samspråk med en bekant som också just läst den. Plötsligt pratar vi i mun på varandra: konsten... ! kroppen... ! fartyget... ! alla orden! ropar vi. Och hur allt hänger ihop – hur mänskor och tankar från författarens tidigare romaner dyker upp, visas ur nya synvinklar, fördjupas.

Robert Åsbacka kan många saker.

Han kan bygga stort och tålmodigt, så att vi nu efter fyra romaner har en Åsbackavärld att återkomma till. Han kan skriva en prosa som är lakonisk, exakt och laddad med både humor och patos. Han kan beskriva konkreta saker, material, arbetsprocesser, miljöer – och deras dimension av idé och känsla.

Estoniaroman
Estoniakatastrofen är en händelse av sådana mått att det krävs skicklighet långt utöver det vanliga för att göra fiktion av den utan att det blir bara kladd och elände.

Åsbacka besitter den skickligheten. Han tar oss in i fartygskroppen, gör oss bekanta med dess omlopp av mat, sprit, sopor, smutstvätt, med stålets och motorernas ljud. Därför kan vi leva oss in i huvudpersonen Thomassons fruktlösa grubbel över vad som hände den där natten i september 1994 med hans älskade Siri, pensionerad kantor på väg från Lettland där hon tittat på orglar, till Stockholm för att hälsa på barnbarnen.

Han hade inte åkt med fast han kunde ha gjort det. Nu kan han känna ilska över att hon inte klarade sig. Hon som var ”ovanligt frisk och ovanligt driftig”, en som ”promenerade, dansade, gymnastiserade (... ) alltid den som tog initiativet, som ställde sig främst och levererade de bästa lösningarna.”

Ändå dog hon, på en båt som hon borde ha känt utan och innan – för att hon gått där tillsammans med honom, längs samma korridorer och i samma trappor, på den tiden då fartyget hette Viking Sally och Thomasson jobbade som lagerchef på det.

Det rörliga i orgeln
Hemma i våningen i en västfinländsk kuststad har han under åren efter olyckan byggt en orgel åt Siri, som han innerligt älskade och därtill bedrog under det långa äktenskapet.

Med stukad fot och bruten arm – priset för ovana kontakter med omvärlden – ligger han i sin soffa och lyssnar på en inspelning av 1600-talskompositören Dietrich Buxtehudes orgelstycke Mensch, willst du leben seliglich. Han tänker på hur Siri spelade, trampade, gled med foten från en pedaltast till en annan:

”Under musiken låg hela tiden det svaga slamret från allt det rörliga i orgeln. Det gav musiken liv, på samma sätt som församlingens hostningar och skrap med fötterna mot stengolvet på söndagarna bidrog till prästens predikan.

Ordet och vardagen samsades.”

Konsten
Just så samsas också konsten och vardagen i Åsbackas romaner. I Fallstudie lärde vi oss en hel del om konstens materialitet genom att följa med hur två killar byggde upp en installation av metallskrot och magneter enligt konstnärens ritningar. I Kring torget i Skoghall såg vi en sunkig grillkiosk förvandlas till gourmetrestaurang och förstod att matlagning är konceptkonst och poetik. Orgelbyggaren, den murriga gubben Thomasson med sin tröghet, visar oss poängen med Buxtehudes musik, Becketts dramatik, Sophie Calles – bekant favorit från tidigare romaner – konceptkonst. De skall hjälpa oss att stå ut med oss själva i vårt elände och vår strävan till anständighet, ge form åt vår kreaturliga levnad.

Orgelbyggaren är alltså inte bara en roman om Estonia, kroppars skröplighet och sorgens beständighet – den är också en idéroman om konstens plats i livet.

Hålet i sidan
Det gör mig lycklig att den platsen beskrivs som stor och hög men fullt tillgänglig – Åsbacka har inget generat behov av att ironisera över eller profanera dess höghet eftersom han ser vår kontakt med den som självklar.

Så här hisnande går det att tänka bara man vågar:

”Thomasson lyssnar på Membra Jesu Nostri, Buxtehudes betraktelse av Jesu lidande på korset. ”I dödens timma låt min andedräkt, o Jesus, flöda in i din sida” sjunger kören och Thomasson tänker på hålet i fartygssidan: ”Han kom att tänka på Thomas tvivlaren som ville sticka sitt finger i Jesu sår för att verkligen kunna tro. För honom räckte det inte med andras vittnesmål. Thomasson kände sig besläktad med honom. Nu kunde han inte, som förr, bara tro och godta. Han måste få se hålet i sidan. Om det fanns där, eller om det inte fanns där.”

Jag uppfattar inget krav på en religiös inlevelse här, men nog en inbjudan till en skön rörlighet mellan det sublima och det alldagligt sinnliga. Åsbacka förutsätter med auktoritativ självklarhet att vi kan omfatta båda med vår tanke och känsla.

Och allt det andra
Nu har jag inte skrivit något om Thomassons mänskliga brister eller de andra personerna i boken och deras förtjänster. Om nöjet att återse gamla bekanta från Skoghall eller Döbelns gränd. Om hur konst kan döda. Om hur konst när och äter annan konst (som när Åsbacka behändigt lånar av Buxtehude för att disponera sitt material i kapitel). Eller om hur en fet och gleshårig amatörskådespelare känd för att glömma sina repliker spelar Winnie i Becketts Lyckliga dagar.

Självklart inte heller om det jag inte ännu upptäckt i den här rika boken. Det bör ni ta reda på själva. Läs!