Ögonblicksbilder från en re-
sa emellan Wörå och Öf-
vervetil.

——

I.

Nykarleby i juli 1883.

Nyligen har undertecknad, reporter för Helsingfors Dagblad, tillfälligtvis företagit en färd emellan ofvannämnda orter; och det vore oförlåtligt för en tidningsman om han på så lång sträcka — hela 20 mil, tillryggalagda med skjuts — ej skulle varseblivit någonting, som vore värdt att antecknas! Jag skall dock akta mig från att komma fram med mer och mindre lyckade naturskildringar eller några fantasibilder, utan troget hålla mig till rama verkligheten.

[Vörå, Oravais och Munsala utelämnat, men det kan läsas på Historiska tidningsbiblioteket.]

Vi hade oturen att få vänta synnerligen länge på hästar vid hvarje gästgifveri, emedan 8 lass instruktörer för Kronoby reservkompani rest af med alla hållhästar och tre af de närmast till hands varande reservhästarna. Deras förman, en underofficer, syntes ha varit konseqvent liberal i språkfrågan, ty ifrån Wasa till Nykarleby hade han i dagboken tecknat »Alaupseri T—. Wasasta, Kronopyyhin» från Nykarleby till Kronoby. Underofficer T—. Wasa Kronoby. Finskan lär ändå hafva fått par gästgifvarhåll mera är svenskan, vilket vi ingalunda missunnade den.

Vid inloppet till Nykarleby stänges vägen af en tullbom och en vid tullen sittande publikan, som begär 10 penni bropenningar af alla utländingar d. v. s. alla menniskor med undantag af Nykarleby, Munsala och Jeppobor. Men när vi anlände stod bommen på vid gafvel och ingen publikan syntes till. Vi kunde ej annat förmoda, än att trafiken nattetid blifvit förklarad fri, och då vi ännu en gång förgäfves ropat: »vakt ohoj», begåfvo vi oss af. Men då hjulen begynte dåna mot bron, vaknade publikanen, som sofvit de rättfärdigas sömn i tullhuset, och kom med andan i halsgropen lunkande efter den 20 penni, som han varit så nära att försofva. Gubben blef ganska stukad, när han påmintes om det gamla ordstäfvet: »mycket vatten rinner så länge mjölnaren sofver.»

Trötta och neddammade anlände vi sålunda till det lilla och stilla Nykarleby, just då »Plåter-Gusta» ropade: »klockan är tolf slagen», med en lång dragning på sista stafvelsen, och sökte oss en några timmars hvila. Här må äfven I af »ögonblicksbildilderna» sluta.

J. H—n.

——

I.

Öfvervetil i juli 1883.

I Nykarleby tycktes tvenne frågor för närvarande hålla ögon, öron, förnuft och alla sinnen i den lifligaste spänning. Den ena är frågan om inrättande af stadsfullmäktige, den andra om jernvägsstationens placerande i Kofjoki eller Sorfvist. Naturligtvis måste det i hvardera frågan finnas två partier, ett för och det andra emot, annars skulle ju saken gå af sig sjelf.

Men då dagens brännande frågor, såsom i närvarande fall, äro tvenne, kan det ofta vara nödigt att strängt skilja åt hvad som ej bör sammanblandas, annars kunde man helt hastigt falla in i motpartens åsigt i endera frågan och Pilatus och Herodes sålunda blifva vänner. Det lyckliga — eller olyckliga — förhållande torde emellertid nu existera i Nykarleby, att åsigterna delat sig någorlunda jemnt, så att de, som önska placera jernvägsstationen i Sorfvist, också vilja plantera stadsfullmäktige i staden. Alltså skall blott ettdera partiet segra och jernvägsstationen placeras antingen i Sorfvist eller i Kofjoki ock stadsfullmäktige antingen i Nykarleby eller i — — ?? Bland skälen för järnvägsstationens förläggande så nära som möjligt till staden ha vi för resten upptäckt ännu ett, då vi begåfvo oss af från Nykarleby. Det är stadens skjutskampars permanenta oförmåga af framåtskridande. Om nu en resande råkade komma något sentida ihåg, att han vill resa på jernväg från Nykarleby, så vill det säga mycket, om han har att tillryggalägga 8 eller 3 verst med slika hästar. Jag må bekänna öppet, att vi kände oss ej så litet stolta öfver att vara upptäckare af ett slikt skäl, som ovilkorligen, enligt vår tanke, kommer att väga tungt i vågskålen, ja i bästa fall möjligen afgöra hela den kinkiga frågan.

*         *
*