I. DEN GAMLA STADEN

Stadsplan och bebyggelse

Själva arealen hade ej nämnvärt ökat vad den gamla, öster om älven belägna stadsdelen beträffar. Av de 145 gårdstomterna vid tiden för branden låg 126 inom den egentliga stadsplanen samt 1 (127) norr om och 2 söder om denna (130, 136). De övriga 16 tomterna låg väster om älven i den s.k. Nystaden (se närmare s. 105 ff.) Av gårdstomterna var 19 obebyggda 1845 (enl. den då upprättade tomtboken), men kort före branden av allt att döma endast 13. Av de obebyggda tomterna hade nr 15, 46, 85, 111 och 126 ej varit bebyggda under ovannämnda tid, medan byggnaderna på tomterna 71 (1810), 80 (1843), 82 (1810), 85 (1795), 94 (1802), 98 (1817), 102 (1834) och 112 (1842) förfallit och bortskaffats. Då en del tomter var sammanslagna (såsom 1—3, 4—5, 6—9, 16 3/4 av 17, 1/4 av 17—18 och 21, 22—23, 95—96, 110—112) och en del andra tomter hade blivit delade (inalles 27 tomter), torde bostadstomternas antal vid tiden för branden i själva verket ha varit något flera än 145 (Backman a.a.s. 57: 149 [anfört arbete sid.]). 11)

Drar man upp rålinjen för staden öster om älven vid tiden för branden 1858 på stadsplanerna av 1912 och 1966 finner man, huru litet det gamla Nykarleby i själva verket var. Rålinjen gick efter 1828 söder om den nuvarande s.k. Heikelska gården [Kivinen] (nr 15 i 1912, nr 1013 i 1966 års stadsplan) och den gamla skoltomten (nuv. rådhuset, nr 16 1912 och nr 1011 1966) åt SO till Repslagarbanans början i söder (tomt nr 10 1912, nr 3082,3 1966= Nesslers f.d. tryckeri). Därifrån fortsatte den mot. NO till O c:a 540 m längs banan till tomten 73 (1912, f.d. Lassanders tomt) eller 5031 (1966). Här bröts den i en vinkel och fortsatte c:a 264 m mot N till en punkt mitt emellan tomterna 214 och 225 vid ändan av Karleborgsgatan mot Norr-Tullgatan (1912) eller skärningspunkten mellan Fiskargrändens tänkta förlängning österut och Karleborgsgatans norrut på den öppna platsen norr om den sistnämnda gatan (1966). Därifrån fortsatte den c:a 90 m åt VNV till älvstranden, där Norr-Tullgatan utmynnade c:a 110 m norr om Topeliusparken (1912), ungefär vid nuvarande Västra Esplanadgatan 20 (1966). 12) [Den gamla stadsplanen inlagd på den nya.]

Då Nykarleby 1855 hade c:a 1217 invånare och t.ex. 1920 endast 942 närvarande sådana, medan staden å andra sidan då hade en c:a 3½ gånger större areal (c:a 430.000 m² öster om älven), förstår vi, huru trångbott det gamla Nykarleby måste ha varit före branden.13) ”När jag promenerar genom vår lilla stad”, skriver Z. Topelius 1843, ”drager jag in min rök vid ena tullen och blåser ut den vid den andra”. 14) — Större var inte Nykarleby vid denna tid, enligt skalden. Då den franske naturforskaren, professor Paul Gaimard i slutet på 1830-talet passerade Nykarleby med sin expedition på väg till Uleåborg och Nordkap. för bl.a. triangelmätningar, berättas det, att de förgäves väntat att få se en ny stad. ”De reste igenom den från den ena tullen till den andra, men det nya syntes aldrig till. Trånga gator och låga hus som i andra gamla städer”, var deras omdöme. 15) Fänrik Carl Johan Ljunggren omvittnar 1808: ”Nykarleby är inte något märkvärdigt ställe: Låga, rödmålade trähus med torftak, på sin höjd ett eller annat tegeltak, illa stenlagda gator och ett irreguljärt, skräpigt torg — se där hela härligheten!” 16) Ryssen Derschau vitsar slutligen om den röda färgen, att städerna Borgå och Nykarleby i hans ögon ”wäl woro röda, men icke derföre wackra”. 17)

1. Ville de Ny-Carleby. Teckning av Lauvergne 1839, litograferad av Tirpenne, Paris...

Till staden hörde även den utom södra tullen belägna mjölkvarnen, den s.k. Stadskvarnen. Utanför staden, på Nygårds skattehemmans mark invid älvstranden, låg hälsokällan, Nykarleby Surbrunn, som var överbyggd sedan början av 1800-talet. På en liten holme, en av Brunnsholmarna, var ett badhus inrättat.

Utom norra tullen, 1/4 mil från staden låg Beckbruket på älvens västra sida. Mitt emot detta, på östra sidan om älven invid allmänna landsvägen norrut låg upplagsplatsen för ex- och importvaror med brädgårdar och magasiner vid Gamla hamnen. Skeppshamnen och skeppsvarven låg 5 verst norrut därifrån på Djupstens holme. Större fartyg måste redan på 1800-talet lasta och lossa vid Alörn 3/4 mil från staden.

Utanför Repslagarbanan låg till 1832 stadens gamla begravningsplats. Den hade anlagts 1797 och återfinnes på Holms karta. Den var 1806 c:a 52x72 m eller 3774 m² stor, men kan självfallet ha förstorats senare. Begravningsplatsen låg öster om det nuvarande torget, där bl.a. restaurang v. Döbeln [Nykarleby-Jeppo lokalförsäkring, byggt av Liljedahl] och poliskammaren [Ämbetshuset] nu ligger. Även den nuvarande busstationen torde ha legat inom dess område, eftersom man där vid grundgrävningen på 1960-talet [skall vara 1953] påträffade ben och likrester. Den låg ytterom det dåvarande stadsområdet och skildes från de bebyggda tomterna av Repslagarbanan, kryddgårdar och kålland i ett brett bälte om c:a 54 m. Långsidan sträckte sig längs Repslagarbanan i ungefärlig riktning NO till N, och mellan den nuvarande klockstapelns nordöstra och gravplatsens sydvästra hörn var avståndet c:a 180 m ungefär i riktningen OSO eller närmare bestämt, så vitt Holms karta tillåter en noggrannare bestämning, i riktning O 106—107°.

Några allmänna parker eller planteringar fanns ej. Ett tiotal av tomterna var inredda som enskilda trädgårdar för ägarnas behag och trevnad. Den mest kända var Lithénska trädgården, enligt tidens sed kallad ”Fåfängan”, mellan nuvarande [före detta] apoteket och älven på tomten nr 15. Andra var de nordost om staden belägna Carlberg, Jämmerdalen och Fröjdesalen (se närmare s. 30 f.). Kryddgårdar och kålland låg utom på obebyggda tomter även utanför stadens tomtlagda mark t.ex. såsom nämnts längs Repslagarbanan.

Gårdstomterna var som vi sett små och ofta oregelbundna. En uppfattning om husens storlek får man ur mantalslängderna 1806—1808, där antalet fönster per gård är angivet. Staden hade då c:a 140 bostadshus:

De flesta husen i staden var således små, låga stugor. Taken var oftast av näver eller rund takved, tills dessa taktäckningsmedel utdömdes 1836 respektive 1838, varefter brädtak småningom blev det vanliga. Stugorna var oftast hopträngda gavel vid gavel i sammanhängande längor längs de smala gatorna och gränderna, vilket tydligt framgår av Wislanders karta från 1750 och M. G. Fillmers från 1756 över torget. 18) Trängseln ökades av att tomterna oftast var tätt bebyggda med ekonomiebyggnader av olika slag, såsom magasiner, bodar, stall, fähus, lider, avträdeshus etc. Porthans bekanta yttrande från 1794, att Nykarleby var den sämsta stad han sett, illa anlagd, illa byggd, utan rörelse och dugliga handlanden, äger nog sin riktighet även vad bebyggelsen under 1800-talets förra hälft beträffar. Z. Topelius talar om ”vårt ruckliga Nykarleby”, som det var dumt tillställt med. Så sent som 1852 skrev furst Emanuel Galitzin från en resa genom Nykarleby 1848, att staden andades ”en doft av medeltid”. ”Gatorna äro trånga och krokiga, som la Citeé i Paris”. Värdshuset, där Galitzin tog in, bar en vördnadsvärd prägel av ålderdom. Man uppsteg till andra våningen genom en mörk trappa, på vars ledstänger spindlarna spunnit sina nät; väggarna var betäckta med urblekta tapeter, fönstren med små avlånga rutor, infattade i bly, och i stora salen hängde tolv grymt nedrökta porträtt av döda konungar och drottningar av Sverige i naturlig storlek. 19)

2. Östra och södra sidorna av torget. Från vänster: rådman Isak Lindqvists gård (nr 41), rådhuset och apoteksgården (nr 42). I hörnet rådman Anders Juthes, senare kapten Chr. Wennerholms gård (nr 43), där v. Döbeln låg sjuk. Till höger rådman Josef Calamnius, från 1834 J. Ad. Lybecks gård (nr 16). Teckning av G. Schalin efter trämodeller av A. Gästrin.

Kring salutorget och de angränsande gatorna och vid kyrkotorget stod de större husen, de med 13 eller flera fönster, sammanlagt 10 till antalet. Det största var det Hammarinska huset (se även s. 34, 175) på tomten nr 22 vid torgets nordöstra sida. Det hade 24 fönster och hade 1810 förvärvats av rådman Adolf Hammarin. På tomterna 6—9 vid Ågatan byggde rådman Matts Lithén 1834 en ny, ståtlig tvåvåningsbyggnad, som omnämnes av borgmästare J. Haeggström 1842 som en bekväm och vacker byggnad. Det Calamniuska huset, som hade 22 fönster, stod vid torgets sydvästra sida på tomten nr 16 (se närmare s. 35 ff.). Det var ett ålderdomligt tvåvåningshus, som 1834 köptes av rådman J. A. Lybeck och revs för att ersättas av ett nytt hus.

Vid torgets nordvästra sida låg på tomten nr 11 den Turdinska gården, som 1838 övertogs av handl. Henrik Backman och efter hans död 1842 av rådmansänkan Sofia Lybeck. På samma sida på tomten nr 12 låg den Kempeska gården, som senare på Gustaf Turdins konkursauktion 1838 inropades av borgmästare J. Haeggström. Efter hans bortflyttning 1849 ägdes gården av Sofia Lybeck.

Vid torgets sydöstra sida låg rådhuset. På dess högra sida, om man stod vänd mot torget, låg Jutheska gården nr 41, dvs. rådman Johan Juthes gård, som från 1817 ägdes av handl. Isak Lindqvist och från 1846 av handl. Carl Edvard Ekholm. Vid branden 1858 bodde borgmästare Abraham Montin som hyresgäst i denna gård.

På rådhusets vänstra sida, tomten nr 42, låg till branden apoteket, en liten träbyggnad i två våningar med hög trappa ut mot gatan, som 1804—1818 innehades av apotekare Ehrenfried Kantzau; och senare före branden av apotekarna Adolf Fredrik Forsell 1819—1823 (27), Adrian Reinhold Bastman 1823 (24)—1831, Johan Benzelstjerna 1831—1849 och Nils Malmberg 1850—1876. 20) [Läs mer: Hela apotekarlängden.]

I torgets östra hörn låg på tomten nr 40 den Bongska gården, som 1810 ägdes av handl. Reinhold Chr. Backman (d. 1830) och senare till 1835 av borgmästare Fredrik Calamnius samt från 1843 av borgaren Gustaf Häggblom och dennes son vikt.handl. Johan Häggblom. Dessa ägde den vid branden.

I det sydöstra hörnet av torget på tomten nr 43 låg rådman Anders M. Juthes gård i två våningar med 21 fönster, från 1817 ägd av sjökapten Christian Wennerholm (d. 1873). Här hade dr Z. Topelius d.ä. haft sin bostad som nygift, tills han flyttade till Kuddnäs 1814. Det var i detta hus general von Döbeln skall ha legat sjuk vid tiden för slaget vid Juthas. Härom skriver Topelius efter branden följande: ”I förra Jutheska, numera Wennerholmska huset låg Döbeln sjuk före affären wid Juthas 3 werst söderom staden, och det war der som doktorn, enligt sägnen, strök medikamentsflaskorna från bordet.” 21)

Detta var de förnämsta husen i det gamla Nykarleby före branden. (Närmare om några av byggnaderna se s. 31 ff.)

Tvärs över Salutorget från östra hörnet till det västra gick landsvägen från Jakobstad till Vasa. När man norrifrån kom ut på torget från Storgatan och gick snett över detsamma, bjöd man alltid till att stiga på den s.k. ”Borgmästare stenen”, som låg mitt på vägen över torget, berättar Hilda Olson. 22) — Vägen fortsatte längs Ågatan (Strandgatan) över Kyrkotorget norr om kyrkan till Storbron, där endålig byväg ledde mot sydväst längs östra åstranden till Lappo socken. Att denna väg trafikerades redan tidigt, framgår av att den såväl på Wislanders som Myrmans kartor är betecknad som väg till Lappo. Den återfinnes även på Holms karta och på Generalstabens karta över striden vid Nykarleby den 24 juni 1808. Den allmänna landsvägen, ”postvägen”, gick tvärs över bron och därefter åt söder till Jutas och genom Munsala och Oravais till Vasa (”Strandvägen”), medan en annan väg följde åns västra sida från Jutas, passerade älven vid Viitala i Alahärmä och fortsatte till Lappo. Från bron gick vidare en väg åt norr till Beckbruket. Den gamla bron, dvs. den som hade ibyggts 1804—1805 och som finns inlagd på Holms karta, låg med sin nordliga kant ungefär 12 m söder om tullhusets södra vägg, medan den äldre bron, byggd i början av 1660-talet, både enligt Wislanders och A. Myrmans kartor (1750 resp. 1760) med sin norra kant var på jämnhöjd med tullhusets södra vägg och således låg närmare den 1815—1817 byggda Storbron. Avståndet från denna till den av ryssarna 1808 brända bron var således c:a 44 m, räknat från det nuvarande brofästets södra till den gamla brons norra kant. Spåren efter dess landfästen syntes ännu på 1950-talet. Bron låg m.a.o. som en fortsättning till Prästgårdsvägen, som här gick rätt ut till brofästet och där förenade sig med Lappovägen och Jakobstadsvägen (Holms karta). 23)

3. Kyrkan och bron med spärrbommen, som öppnades av vakten i Brostugan mot erläggande av broavgift. Foto 1880-talet. [Notera att tornuret saknas, det monterades 1889. Bommen demonterad.]

Den 1808 brända bron hade på mitten en utbyggnad, tydligen en mötesplats för hästfororna. Den var av Holms karta att döma försedd med fönster på alla sidor.

Vid älven låg bodar nedanför Kyrkotorget och på olika ställen längs åstranden i anslutning till gårdarna vid Ågatan. Vid Nybron låg fortfarande stadens inre lastningskaj för mindre båtar. Den var vid denna tid c:a 47 alnar eller 28 m lång och 5—6 alnar eller 3—4 m bred. 24) En bred väg ledde ned till bron, som låg ungefär där Klappbryggan låg före kraftverkets tid.

Inom staden fanns broar, bl.a. en ”hängbro”, dvs. en på kistor byggd bro, över den s.k. Stadsbäcken, som rann genom nordöstra delen av staden. Bäckens sidor var stenlagda och längs densamma löpte en mur, som underhölls av gårdsägarna vid bäcken. En bro förenade Östra gatan med Storgatan och en annan Rådhusgatan med Storgatan. En tredje bro sammanband tomten 105 i nordöst med tomten nr 32 vid åstranden. Stadsbäcken rann genom nordöstra delen av staden från ”Prostas hagen” i söder, som under vårflödet var en sjö, mot norr och föll ut i ån mellan tomterna nr 32 och 113 i den s.k. ”Vattengången”. Genom att genomrinningen var dålig förvandlades trakten kring bäcken och sydöstra delen av staden tidvis till en sumpmark. [Motsvarande områden i den nya staden var fortfarande sumpiga i slutet på 1800-talet, berättar Hedström.]

Där Storgatan och Östra gatan förenades låg stadens trekantiga torg, även kallat Nytorget. Det fylldes 1856, varvid den därigenom flytande bäcken täcktes med ett lock av plankor och gatan intill stenlades.

Då staden efter branden utvidgades och bäcken förvandlades till en delvis täckt kanal, ökade svårigheterna att dränera dessa stadsdelar. Hela den gamla staden låg f.ö. på sumpig och lös jord, med undantag av Källbacken. C:a 15 m norr om södra tullhuset passerade landsvägen sålunda utanför kyrkvallen en c:a 7,2 m lång och 6,6 m bred bro över en ”lomo” [utfallssänka, d.v.s. en inskärning i älvbranten p.g.a. att bäcken grävt sig ner i den], ett av de ställen, där flödvattnet från översvämningsområdet i sydost flöt ut.

Sedan den nya bron hade invigts den 15 sept. 1817 25) såldes de tidigare tullstugorna av staden som obehövliga till privata personer, såsom i det föregående nämnts. Efter lilla tullens slopande 1808 hade man där uppburit bropengar, varför även tullportarna bibehållits. För den nya bron uppfördes en brovaktsstuga på den öppna planen vid västra ändan av bron, senare kallad ”Brostugan”, där broavgiften bars upp. C:a 74 m från denna åt söder låg den nya ”Södra Tullen”, som betecknade stadens gräns åt detta håll enligt den nya stadsplanen av 1844, 26) liksom Norra Tullen c:a 70 m norrut från det Norra tullhuset betecknade den nya stadsgränsen åt Jakobstadshållet. Båda infartsvägarna var försedda med tullgrindar och staket, liksom senare Kovjokivägens nya infart vid Norra torggatan (nuv.: Bankgatan), ”Kovjokitullen”.

4. Brovaktsstugan, nuvarande Brostugan. Foto 1930-talet. 5. Norra tullhuset, sett norrifrån. Foto 1930-talet. [Från fönstret på gaveln spanade Hilda Olsons mor år 1838 efter den första ångbåten som besökte staden.]

Nya grindar vid vägarna in till staden byggdes 1840. De gamla tullportarna och staketen var då sedan länge bortskaffade. Grindarna var nödvändiga, därför att hästar, hornboskap och svinkreatur, som det heter i magistratsprotokollet, såväl från staden som från landet inkom till staden från betesmarkerna och drev omkring på gatorna. Grindar skulle därför inrättas vid Storbrons södra ända, invid fru Stenmans gård vid Kyrkobyvägen, vid Frill hemman på allmänna landsvägen norr om staden och vid ”tåget”, som ledde från Repslagarbanan till Rikilimossen och andra åt den trakten belägna stadsägor. Hägnader skulle uppföras på de ställen, där kreaturen kunde intränga i staden. 27)

Kovjokivägen hade tidigare utmynnat vid Kampen norr om staden. Då den nya vägen till Jeppo, ”Nyvägen”, byggdes på 1880-talet försågs den även med tullgrind. Den tidigare vägen till Jeppo och Lappo längs åstranden kallades då för ”Gamla vägen”. De förenades en bit längre fram. Nyvägen drogs till en början över Rajåkern söder om Sockenstuguberget till Storbron, men fick senare sin infart genom ”Prostas hagan” till dåvarande Södra Stakettgatan och Östra Långgatan. Den nya sträckningen fick benämningen ”Prästvägen”, efter dåvarande kyrkoherden A. V. Wallin och kapellanen Johannes Bäck, som drivit på vägbygget. De nya tullgrindarna tjänade närmast syftet att hindra stadsbornas kor att komma in i staden, innan de hämtades vid grinden om kvällen. Vid Södra och Norra tullen liksom vid Kovjokitullen fanns vaktkojor med en gumma som grindvakt.

Älven med sina forsar gav som förut liv åt staden. De för denna viktigaste forsarna var Juthforsen (senare Stadsforsen), Nybroforsen och Ragnörns fors. Särskilt den sistnämnda hade grundats upp och hindrade alltmera sjöfarten till Nybron, jämte Märkeplatsen nedanför Frillan stadens äldsta lastageplats, försedda med broar och pålverk 1687—1688. Försök gjordes att få en upprensning av älven till stånd ända till dess källa, men detta ville ej lyckas. Även älvens nedre lopp uppgrundades ständigt. Detta hade till följd, att hamnen fick flyttas allt längre och längre ut, från Nybron som inre och Nålörn som yttre hamn, försedd med tullbom i ån redan 1643, till ”Gamla hamn” vid Åminnet. Där uppmärktes Rågårdshällan och uppremmades och märktes ådjupet 1650 och där anlades en 65 m lång stenkaj i början av 1700-talet, trots att vattendjupet redan på 1680-talet var så ringa, att skutorna endast halvlastade måste taga sig ut till Djupstenarna, dit resten av lasten sedan fördes med småbåtar.

Från Åminnet flyttades hamnen därför till Djupsten vid mitten av 1700-talet. Redan mot slutet av samma århundrade lastade de större fartygen vid Alörn och 1840 flyttades hamnen dit, med Åminnet fortfarande som lastageplats och inre hamn för pråmar och mindre båtar. Efter stadens brand flyttades hamnen till Andra sjön 1864, sedan en ny farled upplodats dit.

Upplagsplatser och tjärhov fanns vid Nybron, Tullstranden eller Skeppsgården nedanför Norra tullhuset, Lybeckska stranden vid viken norr om Ragnörn, Nålörn och Gamla hamn och slutligen vid Andra sjön. 28 )

Lilla Ågatan ledde i sydväst ned till tre större bodar eller magasin på åbranten nedanför Kyrkotorget. Väster om Nybron låg borgarnas saltmagasin, byggda i två våningar. Ända dit upphalades saltbåtarna i äldre tider och ännu under 1800-talet före branden längs trossen, som låg i Ragnörsforsen i storfaret. Vårfloden 1828 steg upp i saltmagasinens nedre våning. 29)

På västra sidan om älven uppe på berget NNV om brovaktsstugan låg stadens två kronomagasin. Bebyggelsen i Nystaden var före branden grupperad kring Nygatan, efter branden Västra Långgatan, nuvarande Seminariegatan, som från bron ledde norrut till Högbacka-vägen, och väster om den till Stora Berggatan och Lilla Berggatan. Mellan Nygatan och Stora Berggatan löpte Magasinsgatan ned till bron. Längre norrut låg Elfgatan (i 1912 års stadsplan Arbetaregatan) mellan den öppna planen längs älven och Lilla Berggatan. Längst i norr begränsades stadsplanen här av Carleborgsgatan (1912 Södra Residensgatan) [Nu Residensgatan.] från samma plan vid älven till Lilla Berggatan. På 1842 års karta är brovaktsstugan utsatt på sin nuvarande plats på den öppna planen nära västra brofästet, där vägen till Vasa och vägen till Högbacka via Nygatan möttes. Brovaktsstugan kallas ännu på denna karta ”Tullhus”. 30)

Rådman Isak Lindqvist, Topelius svärfar, hade ideella intressen, undervisade själv sina barn, höll lånebibliotek m.m. (se s. 265 f.). Isak ville även sörja för kroppsövningar åt sönerna. Därför lät han inrätta en gymnastikställning, en räck av trä på stolpar, på Carlberg, familjeträdgården strax utanför norra tullen. Där fanns ett lusthus, vars sidor var gjorda av bänkgallren från kyrkan, avlägsnade vid den på 1840-talet företagna stora kyrkoreparationen. Lusthuset hade byggts för yngsta dottern Lotta Lindqvist (f. 24.1. 1836) som belöning för flitiga studier. I skydd av detta intressanta gallerverk kunde man sitta i lusthuset och titta på rörelsen på landsvägen utanför stadstullen. Stadsborna vandrade ut till sina trädgårdar, åkrar och lindor, och landsborna kom in till staden, åkande eller gående.

Carlbergs trädgård hade troligen sitt namn efter rådman Carl Lindqvist (död 19.6. 1839), men namnet hänsyftade även på det Stockholmska Karlberg. Den låg på en liten bergsplats vid östra sidan av vägen, strax utanför tullen, så högt och långt från denna, att dammet ej generade alltför mycket. Platsen var m.a.o. belägen på berget strax intill nuvarande Herlers museum, på norra sidan. — Med berget som bakgrund och öppen mot nordväst, erbjöd platsen angenäm svalka under varma sommardagar i skuggan under hängbjörkarna. Den låg så nära staden och hemmet, att man ej ens behövde vandra sig svettig för att komma dit. Lustgården var inhägnad och fridlyst och ett kärt tillhåll för familjen, i synnerhet sedan lusthuset tillkommit. Systrarna Emilie, Thilda och Augusta hade alla sina lekstugor där. Emilie, Z. Topelius blivande hustru, hade målat en lagerkrans ovanför lusthusdörren, därmed invigande det åt muser och gratier. 31)

Vid vägen mot Kovjoki by, en km öster om ”Kampen” strax norr om Kuddnäs, hade Lindqvist en äng, där han låtit upprödja inbjudande lövsalar, alléer och bersåer bland vitstammiga björkar, al- och videbuskar. Även här hade han låtit uppföra ett lusthus, som flyttats dit från hans kryddgård vid älvstranden nedanför Carlberg. Denna förtjusande äng bar det trista namnet Jämmerdalen, troligen emedan dess upptagande i tiden kostat ägaren många sorger och bekymmer. Nu var den äntligen i gott stånd och kunde vad gräsväxten beträffar tävla med rådman Svahns närbelägna ängslinda ”Fröjdesalen”.

Till sådana vackra ängar gjorde stadsborna fordom utfärder med familj om sommaren med mat och kaffe, annan traktering, vänner och gäster. Det var ännu ej brukligt att bo ute i skärgården sommaren om. Man kunde välja efter behag mellan bolagsstugan där för några dagar eller veckor, och tillfälliga besök i trädgårdarna och lusthusen på landbacken. De förmögna stadsborna, som det här var fråga om, måste dela sin tid mellan affärsrörelsen, skeppsrederiet och jordbruket och försöka att själva vara med överallt. De lediga stunderna njöts i så mycket fullare drag i naturens sköte, med familj och vänner. 32).