Sannerligen jag kommit att tänka på, att det varit så nära jul, innan jag i lördags såg, att stadens julgran redan var släpad till sin plats vid storbron. Det är inte många år vi haft den, men den har redan hunnit ingå i det allmänna medvetandet såsom ofrånkomligt förknippad med julen, alldeles som om den vore gammal tradition. Vi skulle sakna den mycket, om dess mångskimrande ljus ej strålade oss till mötes vid vår vandring till julkyrkan.

Ty i julkyrkan gå vi alla, som ej ha laga förhinder. Jag har ofta märkt, att de senfärdiga, som annars bruka vilja sova ut på söndagsmorgnarna, av alla julgudstjänster helst välja den tidiga julottan. Och det göra de rätt i, för det är den som ger den rätta julstämningen. Det är visserligen som om jag tyckte mig höra en anmärkning om, att man ej skall gå i kyrkan för stämningens skull. Men till och med det skall man göra — i all synnerhet om man ej annars ginge dit. Det för ändå alltid med sig något för envar. Och minnet av barndomens jular, som följer en genom livet, det är nog både kyrkan och hemmet.

[Kyrkan den 7 november 2008. Förstoring.
Foto: Lars Pensar.]

Kan någon tänka sig, att det i vårt land funnes någon elva års ungdom som aldrig varit i en kyrka eller vet vad där förehaves? Troligen inte. Då skall jag berätta följande näpna historia, som har den fördelen att vara alldeles sann. Och den hände inte i Lappland eller i någon annan ödemarksbygd utan i södra Finland.

Det var en s.k. bildad stadsfamilj i en långt större stad än vår, och pojken i familjen fick göra en resa till en bekant tant på landsbygden. Tanten tog honom med sig till ortens kyrka i lycklig okunnighet om, att ett dylikt ställe var honom lika främmande som månen. Då man nalkades platsen frågade pojken plötsligt: ”Tant, vad är det man egentligen gör i kyrkan?” Tantens häpenhet över en dylik hedendom, gjorde henne så mållös att hon ej kom sig för att säga ett ord innan det var för sent, ty man gick redan in genom kyrkdörren. Att pojken inte med intresse följde med allt vore synd att säga. Tvärtom, han spärrade upp både ögon och mun. Men när prästen i sin skrud stegade fram till altaret, blev spänningen för stor och han knyckte tanten i armen och sade: ”Säj, tant, skall han offras?”

Vad tanten sade eller tänkte vet jag inte; inte heller vad andra tänkte, som möjligen hörde det. Men jag skulle inte undra på, om episoden kommit dem att reflektera litet, kanske till nytta.

Att förklara är inte alltid att försvara. Men jag kan möjligen tänka mig en dylik pojke i en storstad med kyrkor, teatrar, biografer, museer m.m. i en röra. Pojkens uppfostran hade tydligen ej utpekat för honom kyrkan som något särskilt anmärkningsvärt ställe bland allt detta. Hans föräldrar gingo aldrig dit, och allena och med sina kamrater kom han naturligtvis inte heller att gå dit. Kyrkans ändamål kunde han väl knappast undgå att veta, men han hade aldrig bevittnat en gudstjänst detaljer. Han föres in i något absolut främmande som väcker hans intresse i samma grad som en biografföreställning och som sätter hans fantasi i rörelse. Han erinrar sig och sammanblandar vad han läst i bibliska historien och annan historia och kanske också i indianromaner och förbinder så begreppen altare och offer. Och så är det hänt. För en livlig pojkfantasi.

Kanske var det här inte någon lämplig julhistoria, men man kan lära en del även av en saks avigsida.

Av Erks veckprat framgår att stadsgranen funnits några år, säkerligen tillkommen sen kraftverket började ”mala” växelström. En gissning kan vara 27 eller 28, men jag skall hålla ögonen öppna för någon notering om när illuminerad gran första gången restes vid storbron. Det andra är att den tydligen hade några färgade lampor från början.
     Intressant att så många Nykarlebystjärnor redan är uppe. Mats Engström och Kim Finne hade sina stångstjärnor uppe från första advent. Kim har ju Haglunds gamla femuddiga vad jag sett, men med kraftigare lampa, så den syns över halva stan, liksom Engströms på södra älvstranden.
    Fru Smedman som gift sig till Purmo har inte just hunnit göra stjärnor i år hörde jag. Plats för någon duktig hantverkare!