Kardor.


Den Gamle Kardmakaren.

Det torde wara säkert, att ingen menniska blifwit af naturen så styfmoderligt utrustad, att icke hos honom eller henne något bestämdt anlag ligger doldt, som, engång odladt, gör den menniskan utmärkt framför andra, wore det också i något helt ringa och obetydligt förhållande i lifwet. Att framtaga och till lif wäcka sådana gömda anlag hos hwar och en, är i all uppfostran det wigtigaste, det framför allt nödwändiga. Men omständigheternas makt, de lefnadsförhållanden, i hwilka menniskan födes, äro wanligen så bindande, så bestämmande för hela hennes framtid, att ingen lagstiftning, ingen skolreform någonsin kan hoppas åstadkomma en fullt rättwis bildning efter hwars och ens behof. Emellertid händer stundom, att något wisst anlag till den grad genomtränger hela menniskan, att det måste få luft och lif, om menniskan skall hafwa ro på jorden, — omständigheterna må sedan binda och nedtrycka henne huru tungt som helst. Sådana personer, som af en afgjord drift twingas att rikta sin werksamhet åt ett wisst håll och uppfostra sig sjelfwa, kallas autodidakter, sjelflärde, ock många stora snillen, ja de aldra flesta, hafwa tillhört detta slags menniskor. Se här ett ganska ringa exempel, sådana wårt land äger ej så få.

År 1835 om hösten satt en blek yngling i sin lilla kammare i småstaden och spelade flöjt. Han war informator i staden, hade mycket arbete och hwarken tid eller lust att med ungdomens wanliga förströelser förljufwa enformigheten af sitt tysta lif. Flöjten war hans sällskap och hans glädje, på den spelade han af hjertans lust och efter egna besynnerliga ingifwelser, så ofta qwällen inbröt och tanken behöfde hwila sig i känslans armar, sedan det mödosama pluggandet med piltar och yrhättor ändtligen war slutadt för dagen.

Bredwid den lilla kammaren, och blott genom en tunn brädwägg afskildt från den, fanns ett annat rum, en werkstad, der en kardmakare flitigt sysslade med sina tusendetals pinnar. Mannen war icke mera ung och ansågs af sina grannar för en mycket trägen, men något egen gubbe. Han hade aldrig befattat sig med musik, men war känd såsom en af de ifrigaste kyrkosångare i staden. Han tystnade under sitt tysta arbete på den unge studentens spel i rummet, bredwid, ock ju längre han tystnade, desto mer fann han nöje och njutning deri. En afton lade han bort sina pinnar och inträdde i studentens kammare.

”Will inte herrn lära mig att spela flöjt?” sade han.

Den unge mannen smålog åt den gamles begäran och biföll den. Underwisningen började och bedrefo med mycken ifwer, men föga framgång. Lärjungen fann med bedröfwelse att hans gamla fingrar redan woro alldeles för styfwa och att hans läppar, så excellenta när det kom an på att sjunga en psalm, alls icke wille passa för det lilla förtretliga hålet på flöjten, underwisningen upphörde.

Då började mannen att eftersinna huru han skulle förskaffa sig en musikalisk njutning, som han wore wuxen att sjelf bereda sig. Han tog några stycken rö, formade dem först till flöjter, sedan till ett slags pipor, som hade ett aflägset tycke af orgel. Derpå fogade han flera sådana pipor tillsamman, satte dem i förbindelse med en liten blåsbälg och några tangenter, jemkade och brakade tills det kom ett slags besynnerlig ton i dem. På detta instrument spelade han nu till sitt stora nöje hvarje afton, sedan arbetet war slut, och de förbigående stadnade förundrade wid det låga fönstret för att lyssna till de underliga, icke särdeles musikaliska läten, som hördes från den besynnerliga kardmakarens werkstad.

Snart förlorade likwäl detta ofullkomliga instrument nyhetens behag och mästarens örhinnor började blifwa känsliga för tonernas snedsprång. Nu beslöt han att taga närmare notis om det gamla goda, men ytterligt wanskötta orgelwerket i staden, widtalade till den ändan organisten, besåg detaljerna, så godt sig göra lät, och lärde sig en bättre method att stämma och justera piporna. Derpå widfogade han till sina rörpipor några grofwa pipor af träd för de lägre tonerna, förbättrade blåsbälgen, utwidgade klaviaturen och hade snart den glädjen att kunna öfwa sin talent på tre hjelpligen rent stämda oktaver.

Denna framgång förtjuste mannen och nu fattade han det raska beslut att för en tid låta sitt handtwerk hwila och slå sig på orgelbyggeri. Till biträde härutinnan tog han en slägtinge, en ung man med utmärkta anlag för mekanisk slöjd. Först bygdes ännu en mindre orgel med pipor af rö och träd. Dristig worden af framgången, förskaffade sig kardmakaren så mycket bly och tenn, som han utan alltför stor kostnad kunde öfwerkomma, smälte gamla stakar och tenntalrikar samt började förfärdiga sina pipor af bly. Och se! Snart tålde hans förra arbeten ingen jemförelse med de sednare. Werket wexte och blef så högt, att ett stycke ur det låga taket måste borttagas, för att inrymma pipor af tillräcklig höjd. Småningom förbättrades tillwerkningen och på samma gång de båda arbetarnes flit. Utom de twå små rörwerken, finnas i detta ögonblick twenne fullständiga orgelwerk med stämmor och pedaler, — det ena af 360, det andra af 500 pipor, de flesta pipor af bly samt de gröfsta, såsom wanligt, af träd, — till påseende och till salu hos den werksamme mannen. Arbetet är, om icke just något mästerwerk, likwäl af solid och duglig beskaffenhet samt ganska ändamålsenligt för mindre kyrkor. Församlingen i ett närbeläget kapell war ock betänkt på att köpa ett af werken, af hwilka det mindre wärderas till 600, det större till 2,400 Rubel B.A., men handeln gick om intet genom någon oenighet om priset.

Utan någon förmögenhet utöfwer de kapitalet, som ligga i berörde tillwerkningar, äger den gamle mannen mod att än ytterligare arbeta på fulländandet af den konst, för hwilken han nu beslutit att lefwa. Den enda uppmuntran, honom vederfarits, är en af Gouvernören i Länet honom tillställd gratifikation af 100 Rub. B.A. Än idag hör den förbigående från den låga werkstaden enkla psalmtoner af en styrka, som kommer fönsterna att darra. Det är den gamle kardmakaren, som sitter wid sin orgel och glömmer allt annat för glädjen att höra wälljudet af sitt eget werk.

Hans namn är för öfrigt Granholm och hans bostad NyCarleby.

Kardor.



Zachias Topelius i Helsingfors Tidningar nr 83 25/10 1843. Originalet på Historiska tidningsbiblioteket.


Läs mer:
Kardmakar Granholm av Hilda Olson.
Fler artiklar ur tidningen
(Inf. 2009-01-20, rev. 2009-06-20 .)