Påskbrasan
En av de största synderna är att av elakhet göra ett barn en sorg. Jag vet inte hur den synden straffas, men om den inte straffas, så är världen orättfärdig. Och det kanske den är.
Det var ett inledande allvarsord. Men det jag egentligen skall berätta om är en sed som barn har stort nöje av, nämligen att bränna brasor av halm och ris ute på fälten om påsklördagens kväll. Jag antar att seden fortlever i de delar av landet där den har rotat sig. Jag har faktiskt inte sett någon utbredningskarta för påskbrasan, men säkert har de flitiga etnologerna prickat in seden på kartor över nordens länder. Jag hoppas de har gått varsamt fram, för i grannbyn till min hemby brände man i stället kasar om julen. Eftersom jag var släkt också i den byn hade jag som barn glädjen att bränna två gånger om året.
Detta var i Österbotten där midsommaren är för ljus för eldar. Det tjänar ju ingenting till att bränna om det ingenting finns att lysa upp.
[Googlade utbredning påskbrasor och första resultatet blev eget.]
Påsken med sina blå skymningar är idealisk. Men att man bränner brasor då, har, enligt vad som kan inhämtas, i skrifter, sin dystra bakgrund i det ondas aktivitet just under kristenhetens största och betydelsefullaste högtid. Det hette, på den tiden jag sysslade med att bränna brasor om påsken, mycket riktigt att elden höll häxorna på avstånd, när de flög omkring på kvastar tur och retur till Blåkulla, djävulens representationsvåning, där han årligen högtidlighöll sin pakt med de gamla kvinnorna. Vi såg häxor i luften när vi stod vid brasan och såg vart gnistorna tog vägen. Det var inte bara gnistor, utan hela glödande halmstrån kunde i diverse hopvikta fasoner åka högt uppe i luften. Det var dem vi kallade för häxor. Jag minns mycket väl häxornas skarpa profiler och den bakåtspärrande snibben på deras huvuddukar.
Mina föräldrar lärde mig tidigt att man skulle bränna på påskafton. Min första påskbrasa bestod av en tapp hö som min mor bar ut ur svepladan och kastade på drivan ett stycke ifrån och tände på. Då var jag kanske tre eller fyra år. Sedan dess vet jag hur hö ser ut när det brinner, en massa glödande trådar som i en elektrisk kamin. Det är ingen överflödig kunskap.
Det räckte inte många år innan jag upptäckte att barnen i byn hade för vana att dra ihop ris till stora bål veckor i förväg. I de gårdsgrupper där det fanns många barn bildades stora brasbolag, som tävlade med andra bolag om vems brasa som var störst. Det hände att fäderna spände för hästen och hjälpte till genom att köra hem ris från hygget. Ibland byggdes medelst stöttor en kammare inne i rishögen, liksom i Egyptens pyramider. Där lades sedan halm eller hö när bålet skulle tändas, och så rann den gyllene elden upp genom rislagren från kammaren. Mycket vanligt var att en långhalmskärve fick bilda stommen i bålet.
Sveplada, långhalm. Det är snart femti år sedan jag deltog i dessa riter. Mycket har förändrats i landet. Alla vet kanske inte att svepladan är det utrymme vid fähuset, som man förvarar höet i sedan det körts hem, och där man sveper in högivorna som korna skall få i halm, om man behöver hushålla, dvs. vara sparsam. Eller svepte förr i världen, det är nog ganska länge sedan någon gjorde det, tänker jag.
Långhalm igen fick man när man tröskade råg med slaga. Den samlades ihop i tjocka kärvar, ungefär som Goliat om midjan, och förvarades i halmladan i rian. Det blev vackra tak av långhalmen.
Brasbyggarna var sällan så gamla att de fick köra häst själva. Och de större pojkarna hade sitt eget nöje om påsken i att stjäla långhalm ur riarna och bränna på vägen. Det förargade naturligtvis husbönderna att de blev av med sin långhalm. Somliga ställde sig på vakt eller gömde sig i halmen.
Det var inte alldeles riskfritt, för storpojkarna lät sig inte skrämmas av vem som helst. Det hände att gubben låg i halmladan och väntade men inte vågade ge ett ljud ifrån sig, när storpojkarna kom in och sa, att ja om gubben var här nu så skulle han få sig ordentligt på käften. Så tog de hans halm och brände den på vägen. Vägarna brukade vara alldeles svarta efter påsken, ända tills snön försvann, men det var ju inte alltid så långt till dess, om påsken var sen.
Ett annat storpojksnöje var att bränna upp levande granar bredvid vägen. Om elden fick fart i barrbeklädnaden kunde en gran på några sekunder förvandlas till en präktig fackla.
Det är stor skillnad på ris i fråga om förmågan att brinna. Tallriset är nästan värdelöst. Det sprakar inte och det är ganska naket, så elden vill inte få någon fart i det. Granen är bra. Granris är kanske det vanligaste byggnadsmaterialet i stora brasor. Men ännu bättre är enen. Och fårriset förstås. Det är en fest när enen brinner, enriset sprakar mest av alla ris. Och när elden får fart i det rusar den iväg nästan som i krut. Fårriset är mestadels av vide. Det tas på sommaren och knippas ihop i kärvar till hjälpfoder åt fåren. Men sedan fåren om vintern har plockat i sig de torra löven, kan de kalätna kvistarna med fördel brännas. Det duger bra inne i spisen. I påskbrasor både flammar det och sprakar det värme.
Gammalt folk som hade hört gammalt folk berätta om slaget vid Oravais brukade säga att det på avstånd lät som när man bränner fårris i spisen.
Ett av mina första stora mål i livet var att en gång ha byns största påskbrasa. Det var ett ganska djärvt mål, för min hemgård låg avsides och jag kunde därför inte räkna med hjälp av något bolag. Å andra sidan hade jag kort väg till skogen. Jag började på strax efter fastlagstisdagen, fettisdagen som vi sa.
Invid vägen mot skogen växte det en allé av enar, inte stamenar, utan buskar. Men de var ganska stora, säkert hundra år gamla i många fall, så långsamt som enen växer. Jag avverkade hela allén. Enen var då ännu inte fridlyst, så det var ingen som lade sig i saken. Det var inget litet arbete, för jag var väl inte mera än tio år. Så lyckades jag få min far att köra hem några lass granris från skogen. Halm och fårris stack jag in här och där.
När påskveckan började var rishögen så stor att jag måste ha stege för att komma åt att lägga mer ris ovanpå. Ibland hade jag gett mig ut på skidorna för att spionera på vad byns andra barn hade åstadkommit och med tillfredsställelse kunnat konstatera att min hög var högst. Jag tänkte inte låta överraska mig i slutspurten så jag höll på till sent på skärtorsdagskvällen. På långfredagen kunde man ingenting göra, för då var det förbjudet för barn att visa sig ute. Och så kom lördagen, påskafton.
Ett av storpojkarnas nöjen har jag ännu inte nämnt. Men det var att tända på brasor som barnen hade dragit ihop. I sanningens namn måste också sägas att det var bara de allra elakaste som hittade på att göra sådant. Och många brasbyggare hade äldre bröder som en viss försäkring. Men det hade inte jag.
Och nu skall jag berätta en händelse som jag inte har berättat förr för någon människa.
På påsklördagen mot kvällen medan det ännu var alldeles ljust, hörde jag ett par ynglingar komma skidande längs skogsvägen. Jag hörde rösterna, och skrävlet av skidorna mot snön hördes också bra. Det tog av från vägen och gav sig upp på skaren över vår åker, där rishögen stod. Där stannade de. Jag hörde, där jag stod ute på gården, att rösterna sänktes och ett par låga skratt. Jag blev genast orolig och rusade ditåt. Samtidigt fortsatte de båda pojkarna med god fart bortåt. Men de hade hunnit med att tända på min brasa.
Jag sprang allt vad jag kunde ditåt, men vad tjänade det till. Min brasa brann och det var ännu alldeles ljust. Jag började gråta och undra på det. Där hade jag slitit dagarna i ända, dvs. varenda dag efter skolan i flera veckors tid. Och nu var allt arbetet bortkastat. Det som skulle ha trasat och flammat och sprakat och glött i mörkningen brann nu där till ingens glädje. Eldpelaren tjocknade och steg. Men gnistorna som skulle ha bildat ett helt himlavalv två timmar senare syntes knappt. Jag inte bara grät, jag tjöt.
— Nå, vad i världen är det som är så där sorgligt? var det plötsligt en som frågade. Jag vände mig om och såg en främmande karl, som jag inte hade hört komma. Jag tyckte frågan var lite dum, för man borde väl begripa vad det är fråga om, när en tioåring står och gråter framför ett brinnande risberg klockan fem på påskafton. Men jag förklarade saken så gott jag kunde i bedrövelsen.
—Jaså på det viset, sa den främmande. Det var ju inte vackert gjort. Jag förstår att du är ledsen. Riktigt ledsen. Men vet du vad. De där båda pojkarna de kommer också att minnas det dumma de gjorde. De kommer inte att glömma det i hela sitt liv. Det kommer att sticka dem i hjärtat varenda påskafton, och varje gång de ser en eld i det fria. Du sörjer bara över din brasa, men de kommer, när de får bättre förstånd, att sörja över sig själva. Och det är mycket värre.
— Om du lovar mig en sak, fortsatte han, så skall vi se om inte allt kan bli bra ändå till slut. Om du förlåter de där pojkarna, så skall jag se till att du får bränna din brasa som du hade tänkt.
Han stod tyst och väntade på att jag skulle svara. Jag torkade tårarna och funderade. — Menar du att du kan släcka den där elden? frågade jag. — Du får se, sa han. Men vad säger du om mitt förslag. — Nå jo, sa jag, det är väl som du säger att de får värst av det själva. Jag kan inte vara arg på dem längre.
— Bra, sa han. Och så vände han sig till brasan. — Slockna eld! Elden slocknade med en gång. — Väx ris! Riset började växa. Enarna fick färska gröna barr, likaså grankvistarna. Och t.o.m. fårriset fick nya blad, för det hade ju inte gjorts något undantag för det riset. Alltsammans tog inte mer än två minuter.
— Nåja, sa han, där har du din brasa då. Vad säger du nu? Är den inte lika fin som den var?
-— Tack så mycket, sa jag. Riset är nästan mer än förr, men halmen är borta.
— Väx, halm! sa han. Och där var den.
— Vad heter du? frågade jag. — Det spelar ingen roll vad jag heter, sa han. Och det är lika bra att du inte berättar någonting om den här saken därinne. Han nickade mot stugan. De skulle antagligen tro att du narras.
Jag insåg att han hade alldeles rätt. —Ja, hej då och trevlig påsk. Du skall väl upp och se när solen dansar på påskmorgon? Men hördu, ids inte hugga några enar nästa år. Det är så vackra buskar.
Så gick han vidare mot byn. När jag kom ner ett par timmar senare för att tända på brasan och det började lysa, såg jag att det var lite blod på skaren där han hade stått. Jag funderade att han måste ha rivit sig på någon taggtråd, när han färdades tvärsöver åkrarna.
På påskmorron var jag tidigt uppe för att se solen dansa. Den lär göra så i glädje över Frälsarens uppståndelse. Solen såg jag nog, men inte att den dansade. Det har jag för övrigt aldrig sett. Det är nog bara en legend. |