Spelmanssägner från Nykarlebytrakten


Några spelmän var på hemväg från ett bröllop i Jutas. De körde tillsammans i en häckkärra. När de var mitt på Bonskogen tog de upp fiolerna och spelade brudmarschen. Det var tidigt en sommarmorgon. När en av dem tittade bakåt, såg han ett brudpar, som kom tågande efter kärran och hade en lång rad pällhållare och andra bröllopsgäster bakom sig. Skravelmässingen glittrade i solen. De såg ut som människor men var inte människor. Med detsamma tog hästen i ränning så att hela raden blev efter. Hästen stannade först i Löjlax. Då var den alldeles vitlöddrig.


I alla forsar i Nykarleby älv finns det en forsgubbe. Han är bred över axlarna och döljer alltid ansiktet i älven. Den som får se forsgubben i ansiktet kan därefter inte fortsätta att leva. Forsgubben kan brumma alla låtar som finns. Spelmännen brukar komma och sätta sig vid forsen för att lära sig. Flera gånger har det hänt att någon har kommit för nära och sett ansiktet på forsgubben. Då har han aldrig kommit tillbaka.


När det skall bli vinter här i trakten, hörs det om kvällarna ett underligt sjås från Klubbskatan ytterst mot havet. Det sägs att det hörs till Härmä. En spelman kunde inte hålla sig, utan gick dit ut för att vara så nära ljudet som han kunde. Han blev sedan aldrig som förr. Det han spelade lät som för oxar att dansa till. Svarta oxar.


En dragspelare hade ett så litet dragspel att många låtar som han hittade på gick ovanför tangenterna. När han spelade dem, hörde de som dansade bara basarna som gick, tills tonen kom klättrande ner igen. Vad som fanns däruppe var det bara spelmannen som visste.


Den som är en riktig spelman, han är hemma och liksom i Amerika på samma gång. En spelman har en världsdel mera att vara i än andra. Och ofta så är han där, när han håller på med någonting här.


En spelman som var och spelade på en dans i Vexala fick se en ovanligt vacker flicka som också dansade bättre än de flesta där på golvet. Han ville gärna komma åt att prata med henne, men när han höll upp med att spela så gick hon genast ut och gick med andra flickor och han kunde inte hitta henne. Samma kväll gjorde han en ny vals, som han menade var Den där flickans vals. Varje gång han sedan spelade den såg han henne framför sig. Men hon kom aldrig mera på någon dans. Det sades att hon skulle ha varit från Vasahållet.


Det var en spelman här som också var hästhandlare, fast det låter underligt. Om han hade en häst som han tyckte ovanligt bra om, så sålde han den snart. Men innan han lät dem ta den, gick han ut i stallet och spelade för den. De sa att han spelade allra vackrast då.


Menuetten är spelmannens mästarprov. Den som kan spela menuetten förblir spelman i hela sitt liv, också om han låter fiolen hänga på väggen utan att ta ner den en enda gång sedan. Så brukar de säga de som vet.


Många spelmän har dött just när de har suttit och spelat. Bara fallit ihop. Folk brukar förfasa sig över det. Folk som inte vet och inte förstår. De borde fråga honom själv som fick dö när han spelade.


En spelman som bodde nära stranden brukade som gammal berätta om hur mycket havet hade dragit sig tillbaka under hans livstid. Där man rodde när han var barn växte det nu höga trän. — Det är jag som har spelat viken torr, sa han ibland, och vill ni se så spelar jag den full med vatten igen.


Tro inte att de gamla låtarna skräms bort av maskinerna. De flyttar in i maskinbullret. Lyssna noga på en traktor, en tröska eller ett mejeri, och du skall höra alla låtar som du förr har hört och många till. När de kom från radion och ville ta upp en spelman på band, så sa han, nej hör ni, far till kraftverket, där får ni allt på en gång.


Förr var det inte så lätt att komma över en fiol, om man ville börja spela. Många måste själva göra sig en. Gran skall de göras av. Det var en som sågade omkull gårdsgranen som var över hundra år gammal för att få bra virke till en fiol. Han råkade ut för många olyckor efter det. Men fiolen som han gjorde finns i dag på museum.



Lars Huldén (1979) Dikter vid särskilda tillfällen. Alternativ festdikt vid spelmansstämman i Nykarleby 1977. Sägnerna är uppdiktade av L. H. utom den om dragspelaren som uppges vara en sann historia om Rankas Herbert.
Lars Pensar tillhandahöll .


Läs mer:
Spelmansstämman i Nykarleby 1977.
En säregen nykarlebyspelman - Joel Hägglund av Sigfrid Bertlin.
(Inf. 2010-03-24, rev 2010-03-24.)