FÖRORD

”Jag sökte en kulle att vila uppå och i drömmar om stjärnkvällen somna, men dömdes att jämt från mitt läger uppstå tills de värkande lederna domna.”

(Dan Andersson)

Bästa läsare!

Om du förväntat Dig en konventionell historik över Hyddans verksamhet för de tio gågna åren, så blir Du tyvärr besviken! Denna historik (om den ens skall kallas så; festskrift vore kanske mer korrekt) innehåller varken tabeller eller uppräkningar om händelser, möten eller översikt över ekonomi. Nej! Den är en berättelse om de människors livsöden som vanligen aldrig berättas! Det är inte de offentliga hjältarnas, de förtjänstfullas och etablerades berättelser, ty dem kan vi nog finna på annat håll om så önskas, utan deras vars namnlösa tystnad och lidande aldrig kommer på pränt som vi nu föredragit att ge utrymme åt.

Alkoholisten, den närstående till den utslagne, de som frivilligt engagerat sig för att stödja dessa och de anställda, de som för en ojämn och utdragen jakobskamp mot förnedring, vanmakt, fördomsfulla uppfattningar; det är deras berättelse. Du kommer att möta om du orkar och vågar se deras verklighet i vitögat. Det blir ingen angenäm länstolsresa med ideliga solskensversioner trots att dessa nog också klart finns därinne i dimman.

Texten är bitvis karg och grov, inte för att uttrycka tuffhet eller för att verka raljerande, utan för att verkligheten tedde sig just på detta sätt från den smutsgråa fönsterruta från vilken världen betraktades. Betraktelsens nödvändighet var att färga världsbilden i dystra färger, ty det vackra, mjuka och kärleksfullt harmoniska skulle ha varit för smärtsamt att ens föreställa sig för den utslagne som sargats av sin tillvaro och av sitt öde och därför aktade han sig för att ens i fantasin, illusionen, drömmen komma i beröring av detta.

Hyddans mål och syfte har varit, är och kommer alltid att vara att ge människovärdighet åt alla som söker sig till dess hägn och försöka att på detta sätt eftersträva som uttrycks i eposet Den kristna läran (1948): Vi bör visa varje människa aktning och förståelse, oberoende av hennes yttre ställning.

”Salig är den som är en broder till de obotliga, de lytta, de vanskapta och de fattiga, ty de fylla honom till brädden med kärlek.”

(Dan Andersson i ”David Ramms arv”)

Dan Anderssons text må kanhända vara något gammalmodig, men innebörden är ständigt lika aktuell. Må därför denna text bli en ledstjärna för Hyddans arbete och verksamhet även framledes!

I november 2011 Gunnar Norrlund