KOLUMN: Lämna något
bakom sig

Det finns skeden i ens liv då man måste förstå att allt inte kan vara som förr.

EWA WENELIUS

En sådan insikt kan komma sakta och gradvis, men ibland som en plötslig ingivelse och klarsyn. Att hålla fast vid det gamla, att motstå förändring och blunda för fakta för att sanningen är smärtsam, att skjuta upp ett svårt beslut brukar förvärra situationen. 

Inte sällan är det ändå så vi gör. Det är mänskligt.

Allt sedan min far dog har sommarstället, som var ett med honom, hans glädje och totala engagemang, där han tillbringade alla somrar i sitt liv och där även jag växt upp, blivit något av ett dåligt samvete för mig. 

Jag vill ju vara i den gamla sommarvillan, jag vill vakna i mitt lilla vindsrum och se ut över fjärden, gå ner till stranden och ta ett morgondopp, dricka mitt te på glasverandan och känna friden och ron när dagen vaknar.

”Det enda jag ser när jag sitter på den gistna verandan är arbete som borde göras och hur allting förfaller.”

Verkligheten är en annan. Jag vill inte ta ett dopp i den igenslammade viken. Det enda jag ser när jag sitter på den gistna verandan är arbete som borde göras och hur allting förfaller. Friden och ron infinner sig inte. Och, far är inte där.

Allt oftare har jag ställt mig den plågsamma frågan: Är det dags att avstå? Är tiden inne för en förändring? Och det krassa faktumet: är det förnuftigt att betala ett högt arrende för ett ställe när jag nästan aldrig är där?

Ju mer jag funderar och grubblar, desto mer är jag benägen att svara ja, det är dags och nej, det är inte förnuftigt. Insikten har kommit långsamt och ännu är jag inte riktigt säker.

Däremot är jag bombsäker på att den förändring som sker i mitt liv inom kort är nödvändig; den förestående pensioneringen. Aldrig förr har jag varit så säker på att jag fattade rätt beslut när jag bestämde mig för att lämna arbetslivet bakom mig. 


Inte minst förstod jag det då jag stod framför en grupp elever och för femtielfte gången talade om romantikens litteratur och verklighetsflykt. Jag ställde en fråga i ämnet, varpå en elev muttrade: ”Det där har du frågat förr.” 

Dags att gå i pension, tänkte jag, medan jag ursäktade mig för klassen. 
Naturligtvis är frågor och farhågor som alla blivande pensionärer funderar på också i mina tankar. Jag är färdig med jobbet, men är jag förberedd? Är jag redo för avsaknaden av att ingå i ett sammanhang, att inte vara en del arbetsgemenskapen? Tänk om jag blir sysslolös och rastlös i stället för harmonisk och tillfreds.

Till hösten får jag svar på mina frågor. Då kommer jag att märka förändringen. En förändring kommer sällan ensam och när hösten kommer kan jag titulera mig både pensionär och mormor.

Men först: sommarlov.

Kanske tar jag en tur till den gamla sommarvillan. Kanske upplever jag den harmoni och känner den ro som jag strävar efter.