MINNEN FRÅN ANDRASJÖN

av

Karl Wenelius



Hamnen, vägen och ångbåtsbryggan
Andrasjöminnen från min uppväxttid
Villabebyggelsen
Villorna och deras ägare




HAMNEN, VÄGEN OCH ÅNGBÅTSBRYGGAN

Vill man definiera begreppet Andrasjön och dess utsträckning i norr och söder, d.v.s. gränserna för dess strandlinje, kan man konstatera att dessa i stort sammanfaller med de gamla rårna mellan stadens och f.d. landskommunens marker. Norrom räknas stranden höra till Bådan, söderom till Bonäs. Huruvida det lilla berget med sina villor söderom ångbåtsbryggan skall anses höra till Andrasjön kan väl diskuteras då det ligger just utanför rån.

Andrasjöstrandens attraktion som plats för villabygge och utflyktsmål har alltid varit stark för Nykarlebyborna och på senare tid också för ”utbys”. Närheten till staden, möjligheterna till havsbad, givande fiske och båtfärder i den rika skärgården utanför har utövat sin lockelse. Vad som undgår mången som färdas på strandvägen är befintligheten av de vackra randbergen som sträcker sig i strandens riktning några tiotals meter ovanför vägen, men som skyms av skog och sly. Där hittar man hundraåriga, märkligt stormvridna martallar, små mossar med tranbär och hjortron i dalarna, underliga klippformationer och överhuvud ett rikt varierat landskap, lätt att ta sig fram i. – Numera ännu lättare, om man begagnar sig av de skidspårsgator som dragits kors och tvärs genom hela skogen, men som tyvärr förfular landskapsbilden.

Redan före flyttningen av hamnen1863–64 bör det ha funnits en stig eller möjligen en kärrväg till Andrasjön eftersom handlanden, skeppsredaren och den främsta tillskyndaren till hamnflyttningen, Gustaf Mauritz Hedström, hade byggt en sommarstuga där. Mera om den stugan senare.

Går vi ytterligare något decennium tillbaka i 1800-talet kan man ifrågasätta om det ens fanns stigar ner till sjön, eftersom Zacharias Topelius med sällskap skulle göra en utflykt dit till fots och skriver om företaget i sin dagbok den 11 juli 1837 så här:


”Brunnssällskapet ... tågade kl. ½ 8 från Brunnsholmen up ofvan Smedsbacka åt andra sjön ... under Benzelstjernas (stadens apotekare) ledning. Men vår general var föga bekant med denna okända verldsdel, sällskapet kom vilse, gjorde långa omvägar över sumpiga ängar, enrisbackor m.m., och det var endast Sophie Olssons lokalkännedom som bragte oss på rätt, så att vi sluteligen, efter ½ mils promenad sågo hafvet”.


Nämnda G. M. Hedström tillika med handlanden Elias Roos var år 1864 initiativtagare till byggandet av ”en 12 alnar bred väg genom stadens utmarker från den s.k. Remahlsbacken till saltsjön”. Föregående år utmärktes en ny kronofarled till den nya hamnen. Landsvägens dragning har sedermera ändrats, bl.a. genom uträtning av kurvorna kring Halvvägsbacken, och senare i samband med byggandet av Skogsvallen, då vägens inledande avsnitt flyttades till sin nuvarande sträckning söderom idrottsanläggningarna. Genom dessa ändringar försvann en del ”referenspunkter” längs vägen, bland annat ”krutkällaren”, en överbyggd liten bergsklyfta intill vägen. Här förvarade i tiden handelsman Joel E. Nordling sitt förråd av explosiva varor, krut, dynamit och patroner m.m. Denna ”Nordlings källare” befann sig ungefär mittför den västligaste delen av den nuvarande idrottsplanen Skogsvallen. Man frågar sig om det var en bra plats ur stöldsäkerhetssynpunkt att förvara dylika ämnen på. Försvann gjorde också ”lyckostenen”, ett rätt stort flyttblock vid den sista kurvan före väggrenen nära stranden. Det sades bringa lycka om man klarade att kasta sju småstenar i följd upp på bumlingen utan att någon av dem trillade ner.


Borta är givetvis också ”Lama-Hannas grind” som fanns på vägens gamla sträckning mittför Idrottsgården. I min barndom på trettiotalet var det vanligt att tiotals av stadsbornas kor på kvällskvisten stod och råmade på ”sjösidan” av grinden väntande att deras ägare skulle komma och hämta dem hem. På morgnarna släpptes korna genom grinden för att vandra ner till lötena på stranden där betet var gott, och där de sörjde för att vass och sly hölls borta, till villabornas nytta. Någon mänsklig följeslagare var sällan behövlig på vägen ner, oftare då på återvägen. Före morgonvandringen fick många kor beta på torget mitt i staden och tjänstgjorde på så sätt som gräsklippare. Kornas vandring längs stranden var inte enbart av godo, då man ofta hade dem intill stugorna råmande och nedsmutsande. Därför hade alla villor staket runt tomterna. På väg ner till vattnet för att bada trampade man ibland i ”koplättar” om man inte såg sig för, vilket ju var mindre trevligt. Många av korna blev bekanta för en, exempelvis den folkilskna ”bräkuddon” som hade en brädstump hängande från hornen framför ögonen för att förhindra dess eventuella anfallsplaner, ”böulkuddon” som bölade oavbrutet för att den hade svalt en spik (trodde vi), och ”gälinkuddon” som bara var allmänt beteendestörd.

Kogrinden vaktades av Lama-Hanna, en liten lytt gumma som från morgon till kväll satt i en minimal gulmålad kur bredvid porten. Hennes ena arm var förlamad och handen hängde slapp. Hon var ytterst blid och vänlig, också mot oss cyklande småpojkar, och vi kände oss besvärade när hon måste halta ut ur sin kur för att öppna för oss. Själva fick vi inte öppna. För den som kom i bil hörde det till att kasta en slant åt Lama-Hanna, eller Grind-Hanna som hon också något finkänsligare kallades. I folkbokföringen är hon noterad som Johanna Holmbom, född 1873, död 1956. Hon var djupt religiös, och det sades att hon hade uppenbarelser i form av änglar och lysande guldskrift med bibelord ”i luften”.

Då jag genom åren färdats uppskattningsvis 12 000 gånger ner till eller upp från Andrasjön är givetvis varje meter av vägen bekant, och otaliga reminiscenser av större eller mindre episoder inställer sig när jag nu färdas där; några möten med älgar, kullkörning med cykel i barndomen resulterande i hål i huvudsvålen med ansenlig blodspillan, iakttagelser av ovanliga fåglar som nattskärra, varfågel, näktergal bland andra, och ormar, i synnerhet vid Halvvägsbacken, många i ett nystan en gång.

Ett lätt obehagligt ställe på vägen att passera när jag i tonåren cyklade hem till villan i mörkningen efter något rendezvous i staden var ”stadslindan”, strax före Halvvägsbacken. Ängen är sedan tiotals år bevuxen med planterad granskog. På lindan stod då en stor dyster ria vid vars vägg man hade arkebuserat ryska soldater år 1918, därav mitt obehag.

Den vägdel som löper utmed stranden från ”Kisors” norrut och nu heter ”Andrasjö strandväg” var på min barndomstid inte stort mera än en kärrväg, med en sträng av högt gräs på mitten och djupa hjulspår som efter regn var vattenfyllda.

Stadens köpmän och skeppsredare på 1860-talet väntade sig en livlig trafik till och från den nya hamnen, och därför byggdes på hamnkassans bekostnad en landningsbrygga under vintern 1864–65. Den gjordes av sten med en förlängning av trä och blev totalt 225 alnar (ca 135 meter) lång. Småningom flyttades därtill några packhus från den tidigare lastageplatsen till den nya hamnen. Det stora magasinet, ditflyttat 1876, renoverat 2001 och nu inhysande Café Tullmagasinet, är ett av dem. Bryggans trädel vilade på bastanta stockkistor fyllda med sten. I utrymmena mellan kistorna kunde man ro eller simma ”under tak” från den ena sidan av bryggan till den andra.

Ångfartyget ”Österbotten” fört av Nykarlebybon Carl Olson blev det första fartyget att anlöpa den nya hamnen. Såväl person- som godstrafiken blev till en början livlig, men började av olika orsaker avtyna redan på 1870-talet. För att åstadkomma en uppryckning planerade man senare att t.o.m. förlänga ångbåtsbryggan till Långörn, vilket dock inte blev godkänt av stadsfullmäktige. Däremot byggdes den smalspåriga järnvägen mellan Kovjoki station och staden ut ända till hamnen år 1899. Trots allt minskade ändå sjötrafiken, mycket beroende på landhöjningen och den därav förorsakade uppgrundningen av hamnen. Järnvägen från Kovjoki till Andrasjön blev olönsam och såldes år 1916 till affärsmannen Aleko Lilius, som demonterade rälsen och, som det sades, sålde den vidare till Ryssland. Ett stycke av banvallen mellan staden och Andrasjön togs sedan rälsen avlägsnats i bruk av skyddskåren som övningsbana för gevärsskytte. En kulvall komplett med markörgrav byggdes tvärsöver banan, och som småpojkar var vi ibland där och plockade kulor för att komma åt blyet. Den raka och ända till sjön rätt jämntsluttande banvallen blev, och är fortfarande, en omtyckt led för joggare, skidåkare och cyklister.

Zachris Topelius var, klarsynt nog, genast från början emot hamnetableringen vid Andrasjön och skrev i samband med planeringen av järnvägen att ”ett parti ville föreviga dumheten med hamnen vid Andrasjön medels en järnväg”. Han förespråkade Torsöfjärden som lastageplats, vilket den sedermera också blev.

Ännu i min ungdom anlöptes hamnen och bryggan av seglande vedskutor. Det sista litet större fartyget jag såg ligga vid bryggan var Frälsningsarméns koster ”Ouchterlony”, benämnd efter Hanna O. som introducerade armén i Sverige. Båten måste ha varit ganska grundgående, då djupet vid bryggkanten rörde sig om högst halvannan meter. Från vår strand kunde man se när någon större farkost angjorde bryggan, och då hoppade man på cykeln för att åka dit och titta.

Ångbåtsbryggan var på 1800-talet inte den enda lastningsplatsen vid Andrasjön, eftersom G. M. Hedström lät anlägga en egen lastningsbrygga för sin privata export vid den strand som nu kallas ”Kisors”, med flera magasin och spår för rullvagnar. Pråmar och mindre skutor kunde direkt angöra bryggan medan större fartyg ankrade utanför på fjärden. Resterna av stenpiren är idag förlängda rätt långt ut för att ge läskydd åt utankrade småbåtar. Stranden på bägge sidor om piren har utjämnats och nya villatomter har inritats och bebyggts, inte många tiotal meter från vattenbrynet. Både vid ångbåtsbryggan och vid Hedströms brygga lämpade fartygen i tiden sin ballastsand på stranden i stora mängder. Som barn fann vi nöje i att plocka vackra kiselstenar och snäckskal av exotiskt, kanske tropiskt ursprung ur sanden. Vid Kisors har jag också hittat ett par kritpipor.


Jag gjorde med stöd av skriften ett försök att datera och närmare bestämma mina pipors ursprung, men kom inte längre än att de troligen är av engelsk tillverkning på senare halvan av 1800-talet. Men kanske det gjordes pipor i Sverige också, så vem ska veta.
Jag gjorde med stöd av skriften ett försök att datera och närmare bestämma mina pipors ursprung, men kom inte längre än att de troligen är av engelsk tillverkning på senare halvan av 1800-talet. Men kanske det gjordes pipor i Sverige också, så vem ska veta.


Ångbåtsbryggan, eller ”storbryggan” som vi vanligen benämnde den, var en uppskattad badplats för pojkar och flickor på 1930- och 40-talen. Soliga dagar var det säkert att man där hittade sina kompisar, komna från villorna eller från staden på cykel. Ibland låg gänget i långa rader och soltorkade på bryggplankorna efter simmandet, och låg man över en lämplig springa kunde man se abborrar och annan fisk som stod och slöade i skuggan under bryggan. De kraftiga träpollarna vid bryggkanten passade utmärkt som trampoliner när man ville visa sin förmåga att dyka med huvudet före i en elegant båge. På kvällarna satt ibland metare på pollarna, och det berättades att man då och då till och med fått stora ålar, som tydligen trivts i bryggkistorna. Längst ut på träbryggan stod ett stort skjul som för oss tjänstgjorde som omklädningshytt, och vars innerväggar var fullklottrade med de för sådana utrymmen obligatoriska symbolerna, uppmaningarna och undervisande bilderna.

År 1946 byggdes på initiativ av Nykarleby Idrottsklubb en anspråkslös siminrättning med hopptorn i två våningar ytterst på träbryggan. Bryggans inre trädel gjordes med talkokrafter till dansgolv. Anläggningen invigdes högtidligt med tal av stadsfullmäktiges ordförande Karl Finnström och premiärhopp från trampolinen av en nioåring vid namn Mauno Huhtikangas. Dansgolvet nyttjades flitigt för sitt ändamål några somrar tills bräderna började ruttna. Alla dessa konstruktioner liksom själva träbryggan är idag borta, ersatta av en sten- och grusvall som en förlängning av den gamla stenpiren. Hamnen som helhet utgör nu en välutrustad marina, småbåtshamn, skyddad för alla vindar av såväl den gamla piren som av en nyanlagd söder därom.

Vill man veta mera om tillkomsten av Andrasjöns hamn, vägen, ångbåtsbryggan, järnvägen och fartygstrafiken, finns detaljrika uppgifter att tillgå i Nykarleby stads historia, del III. (E. Birck 1988), samt på Internet.

Den s.k. vaktstugan, som än idag står i sin s.g.s. ursprungliga skapnad invid vägen nära ångbåtsbryggan, har genom tiderna hyst hamnvakten, ibland med familj. Under tiden för tågtrafiken tjänstgjorde den dessutom som järnvägsstation. Av de vakter jag minns är ”Pitterkonckon” den tidigaste, en mycket originell och amper tant, redan till åldern kommen. Hur det märkvärdiga öknamnet tillkommit vet jag inte. Hennes riktiga namn var Maria Pettersson, och hon hade i yngre år tjänat som kock på större segelfartyg och därigenom fått se mycket av världen. Som tonåring satt jag många kvällar i stugan och lyssnade på hennes skrönor från gångna tider. Hon var en god berättare med en förkärlek för kusligheter och övernaturliga företeelser.

Därtill påstod hon sig vara synsk, och kunde skrämma mig till en rysning i kvällsmörkret med sina historier. En åldrig vän till henne vid namn Mats Nyberg hade vid den tiden dött i Nykarleby, och gumman sade sig ha vaknat mitt i natten av att det knackade på vaktstugans fönster. Hon steg upp, gick till fönstret och fick se Nyberg stå där utanför, lätt diffus i konturerna. Vålnaden vinkade långsamt med handen åt henne, vände sig om och vandrade iväg mot staden. Hon förstod genast vad synen betydde, och fick bekräftelse följande dag på att hennes gamla vän hade dött samma natt, och att han på detta sätt velat säga farväl till henne.

Redan som barn hade hon vetat med sig att hon besatt en övernaturlig förmåga. Sålunda hade hon stått på stranden i sin hemby, någon kustby söderöver, samma kväll år 1874 som tragedin med ångfartyget ”Österbottens” brand inträffade på Bottenhavet utanför Räfsö, miltals utom synhåll för henne. Till sina föräldrars förvåning hade hon gång på gång sjungit en strof med orden ”skeppet brinner på havet ...”

Om jag minns rätt, efterträddes ”Pitterkonckon” först av Ossian Östman och sedan av Hjalmar Sund som ”hamnkapten” (som sysslan faktiskt benämndes i stadsmyndigheternas protokoll). Sund bebodde vaktstugan med hela sin familj flera somrar, tills han avlöstes av Mauritz och Tekla Söderlund. Stugans huvudingång från vägen hade nu stängts och ersatts med ett gångfönster, därifrån Tekla sålde läskedrycker och snask samt sina goda hembakta munkar som man minns med välbehag. Numera är stugan i privat ägo.

Vattnet i Andrasjöfjärden har de tre till fyra senaste decennierna varit dåligt till sin kvalitet, men alltid ändå dugligt att bada i enligt de mätningar som regelbundet gjorts. Man minns med nostalgi hur man metade abborrar på två och tre meters djup på trettiotalet, och såg när de slök kroken med agnet. Siktdjupet idag är i bästa fall en meter, men ofta, i synnerhet på vårarna efter islossningen, bara tio centimeter. Huvudorsaken är givetvis älven, som vid nordliga vindar fyller hela fjärden, ibland hela skärgården med sitt vatten som efter alla sentida utdikningar och utsläpp från jordbruk, pälsdjursfarmer, frysanläggningar och svinhus m.m. antagit en färg av humlestarkt öl. Vid ihållande sydvindar åter, som gör att älvvattnet pressas ut i havet genom passagen norr om Alörn och att skärgården i övrigt fylls av havsvatten, kan Andrasjöfjärdens vatten bli relativt rent.

Man måste ändå komma ihåg att älvens vatten alltid varit mer eller mindre humushaltigt eftersom redan Topelius för 170 år sedan beklagade sig över dess färg. Att fjärdens vatten trots det var klart ännu på trettiotalet, antyder att någon förändring har skett senare. Troligen har bottnen i närheten av älvmynningen grundats upp av slammet på ett sådant sätt att strömmarna lättare leds inåt fjärden. Landhöjningen kan också ha bidragit.

En obehaglig konsekvens av älvvattnets intrång på fjärden är att de långgrunda stränderna försumpas i allt ökande omfattning, och att eutrofieringen i vattnet tilltagit till den grad att motorbåtsfärder besväras av att man måste rensa sjögräs från propellern med jämna mellanrum. Strandvassarna som nu står i täta ruggar på andrasjöstranden fanns överhuvudtaget inte i min barndom, kanhända till en del tack vare boskapen som betande vandrade längs lötet och höll växtligheten i schack. Något som också påvisar det nutida skrala läget i fråga om vattnets kvalitet är att spiggen helt lyser med sin frånvaro, och att löjorna som tidigare snurrade på i stora stim nära vattenbrynet minskat avsevärt. Andra fiskarter, abborre, gädda, lake, braxen och mört finns däremot i ganska normala mängder, vilket ju antyder att föroreningen i huvudsak består av humus som inte är giftig, men som vissa fiskarter inte tål.

(Inf. 2010-05-12.)

ANDRASJÖMINNEN FRÅN MIN UPPVÄXTTID

Mitt tidigaste minne i samband med Andrasjön är från min fem- eller sexårsålder, ett minne som i all sin enkelhet fortfarande kan förmedla ett skimmer av ogrumlad lyckokänsla när jag manar fram det för min inre syn, nu sjuttiofem år senare. Jag satt i en hemsnickrad barnsits gjord av gula lådbräder bakpå min pappas cykel, på väg till den nya villan. Det var vår, med löven nyss helt utspruckna, och när vi kom ner till den del av vägen som nu heter Andrasjö strandväg, tyckte jag att morgonsolens glitter i lövverket i träden vid dikeskanten var förunderligt vackert. Därtill kom förväntningarna på alla de upplevelser som jag visste förestod på villagården och vid stranden: lekarna i sanden på gårdsplanen, de mustiga dofterna av bottendy och våt sand vid vattenbrynet, löjstimmens lek i grundvattnet, fågelsången. Allt detta och mycket, mycket mera bidrog till att skapa en stark bindning till detta ställe i barnets av distraherande vardagsbekymmer oberörda sinne, en bindning som sedan dess inte minskat i styrka trots att såväl miljön som förhållandena i min personliga situation ändrats radikalt.

Utflyttningen till villan på våren betydde en arbetsam dag men emotsågs alltid av mig med förväntan. Arbetsdryg på grund av den stora mängden flyttgods som skulle medhas. Man hade inte då en skild uppsättning hushållsattiraljer och sängkläder m.m. för villan som de flesta har nuförtiden, utan allt släpades fram och tillbaka. På flyttdagen körde Alfred Sund sin buss in på gården och lastade in godset. Jag minns att jag beundrade hans styrka då han ensam hanterade också tunga saker. Höstflytten tillbaka ingav en alltid vemod, och gör det än idag.

På den tiden, tidigt trettiotal, omgavs villan av ung lövskog, al- och björksly, som ju alltid är de första trädslagen att invadera upplandningen vid stränderna. Vattenbrynet fanns då på ett avstånd av högst trettio meter från villan, ett avstånd som sedan dess vuxit med etthundra meter på grund av landhöjningen, slamdepositionen från älven och de inrullande sandbankarna. Vassruggar såg man inte annanstans än vid stränderna kring Långörn och Alörn, och i stället trivdes starrgräs, kärrviol och kabbeleka på vårt löte. De ständigt vandrande korna skötte om att all annan växtlighet hölls i schack. Mellan gårdsplanen och landsvägen fanns ett högvuxnare lövskogsparti som senare blev en passande djungel för Tarzan med anhang, d.v.s. jag och mina kompisar. Där satt vi ofta uppklivna i de högsta träden och tittade ut över lövhavet, och uppgav då och då det kännspaka Tarzan-vrålet som vi lärt till fulländning. Detta var i slutet av trettiotalet då Tarzan-filmerna med Johnny Weissmuller hade sin högsäsong, och det var fest varje gång Bio Scala visade en sådan. De sju (?) böckerna som fanns i stadsbiblioteket om djungelhjälten omläste man gång på gång. Tor-Björn Carlsson, Jörgen Sjövall och Göran Gleisner var mina medlöpare på djungelstigarna. En gång föll Göran ner från sitt träd och undgick med knapp nöd att perforeras av vassa stubbar som blivit kvar efter slyröjning.

Ungefär vid samma tid visades Leni Riefenstahls film om de olympiska spelen i Berlin 1936 på en biograf i Jakobstad, och min pappa tog mig och Tor-Björn med i bilen (familjens första, en fyrkantig Oldsmobile) för att åka och se den. Pappa, som verkligen månade sig om att ordna sysselsättningar för oss pojkar, tyckte efteråt att vi också kunde ställa till olympiska spel vid villan. Så skedde, och grenarna var längdhopp, dels med sats, dels utan, rodd med ”lillsmackon” (det fanns en större också) tur-retur från stranden till en remmare ute på fjärden, löpning, terränglöpning runt tomten utanför staketet och längdhopp från en svängande gunga. Det sista tillgick så, att gungbrädet som man satt på och som var upphängt i långa rep, sattes i så våldsam svängning som man vågade, varpå man hoppade av framåt i rätt ögonblick. Jag tror att hopplängderna rörde sig om sex–sju meter. Troligen fanns det flera grenar som jag inte minns mera. Spelens deltagare som var desamma som i ”djungeln” bjöds efteråt på saftkalas.

Stranden, fjärden och skärgården var ändå det centrala i villalivet för oss ungdomar. Min pappa som alltid varit en ivrig seglare sörjde också medvetet för att väcka vårt intresse för båtar och sjöfarande. Han byggde själv våra jollar varav vi hade två, ”lillsmackon” och ”storsmackon”, till typen en förbättrad version av den i trakten gängse, flatbottnade och mycket ranka ”fjälasmackon”. Större stabilitet och allmänt förbättrad sjövärdighet nådde han genom att göra bottnen bukig i både längd- och tvärriktningen. Båtbyggandet innebar för mig långa tråkiga stunder då jag alltid sattes att ”hålla emot” med en yxklack eller en tung slägga när borden skulle spikas.



Storsmackon, tungt lastad.
Storsmackon, tungt lastad. Förstoring.


På den tiden hade pappa också låtit bygga en segelbåt på varvet i Jakobstad efter ritningar som han gjort själv. Den var marconiriggad, hade en rätt rymlig ruff och en originell förpik som kallades clipperstäv. Pappa ville ge båten namnet ”Svanevit”, men vi andra tyckte det lät för larvigt så den kom att kallas helt enkelt ”skutan”. Vi småpojkar satt ofta på dess däck och metade där den låg utanför villan vid sin boj. I det dåtida klara vattnet såg man abborrstimmet som stod i skuggan av den djupa kölen, och man kunde hänga kroken med masken framför nosen på en fisk som sällan vägrade nappa bara man vickade litet på betet. I ruffen fanns ett skåp med en kaffeservis, och den använde vi oss av när vi lekte pärlfiskare. Vi tog faten, strödde ut dem runt båten och dök sen från däcket och plockade upp ”pärlmusslorna” från bottnen.


Skutan.
Skutan.


Intresset för sjölivet tog sig också andra uttryck. Så till exempel byggde min far åt min bror Håkan och mej en modell av en så kallad vedskuta med två mäster, storsegel, fock och klyvare. Den seglade alldeles utmärkt, och tålde stark vind tack vare den gjutna blykölen. Den fick namnet ”Stormfågeln”. En sommar vande vi vår unga katt vid att sitta i det rymliga ”lastrummet” vilket den tycktes trivas med. Så hände en gång att vi släppte båten med katten att segla rätt ut från stranden. Vinden var frisk, och snart guppade ekipaget mitt på fjärden. En motorbåt kom förbi, man stannade och begrundade den egendomliga seglaren och fortsatte, säkert mycket förundrade. Vi på stranden fick snart bråttom att ta smackon och ro ifatt för att hindra katten att nå Markusholmen och landstiga där.


Katten seglar.Katten seglar.


Pappa och Håkan byggde också andra seglande leksaksbåtar, alla på samma konstruktionsprincip med klinklagda bord av enkelfaner överdragna med lackerad segelduk. Därtill köpte pappa åt mig som en födelsedagspresent en i minsta detalj trogen modell av en tvåmastad allmogeseglare av Vexalatyp. Också den seglade bra, och vi ställde ofta till kappsegling mellan ”Stormfågeln” och denna. Svårigheten med seglandet var att i frisk vind hinna springa med båtarna och sköta rodret, stagvändningar och skotning. – ”Stormfågeln” är ännu idag i gott skick trots sina ca sjuttio år, och har ”seglats” av både mina barn och barnbarn.


Kappsegling 1935. Jag och Håkan, nallar i båtarna. Notera att det på den långa strandsträckan norrut från vår strand inte finns en enda villa, där det idag syns ett tiotal. De ljusa fläckarna är betande kor. Kappsegling 1935. Jag och Håkan, nallar i båtarna. Notera att det på den långa strandsträckan norrut från vår strand inte finns en enda villa, där det idag syns ett tiotal. De ljusa fläckarna är betande kor. Förstoring.

(Inf. 2010-05-20.)


På 1940-talet när Håkan, fem år äldre än jag, vuxit till tonåring, blev han intresserad av att bygga sina egna farkoster. Den första blev en två meter lång rätt unik skapelse som kunde både paddlas och seglas. Konstruktionen var densamma som för ”Stormfågeln”, faner överdragen med segelduk. Med ”tvåmetersbåten” gjorde han t.o.m. resor till havs, bland annat till Mässkär.


Göran Gleisner och jag i tvåmetersbåten.Göran Gleisner och jag i tvåmetersbåten.


Senare på fyrtiotalet köpte Håkan sig en egen segelbåt, en rätt klumpig halvdäckad liten farkost som fick namnet ”Plimsollarn”. Vår ”skuta” hade pappa vid det laget bytt mot en bil, men skaffade sig snart en annan segelbåt, köpt från Jakobstad av Alko-direktören Gunnar Löf. Den bar namnet ”Flanör” och gav oss mycket nöje under många år till dess att pappa blev sjuk och vi inte längre orkade sköta dess underhåll, vinteruppläggning m.m.


Flanör i bleke. Förstoring.
Flanör i bleke. Förstoring.


Såväl med ”skutan” som Flanör gjorde vi ofta segelturer i skärgården bara för nöjet att få vara till sjöss. Men våren 1942 köpte vi en liten stuga på Laxön av Richard Kisor, och den blev därefter vårt främsta utflyktsmål. Platsen heter Guttaberget och ligger egentligen inte på Laxön utan på insidan av Fröjsöns yttersta del som gränsar till Laxön. Fröjsön var på den tiden väglös vildmark med ett rikt djurliv, bland annat en fast boende havsörnsfamilj. Ibland hände det att vi startade hemåt sent på kvällen och att vinden dog ut helt under färden. Då Flanör saknade hjälpmotor blev det ingen annan råd än att jag fick hoppa i släpbåten, smackon, och roende bogsera oss hem. Det kunde dröja till småtimmarna innan vi kunde förtöja vid ankarbojen utanför villan. – Laxöstugan är såld för länge sedan.


Bogsering i natten.
Bogsering i natten.


Så förflöt villalivet sommar efter sommar medan jag växte upp, och har så fortsatt i 81 år utan avbrott för min del. Störningar har förekommit i idyllen, men mycket få. Ett par incidenter innehållande vissa smått lustiga poänger skall jag ändå relatera:

Den första inträffade någongång på 1930-talet. En inbrottstjuv hade i vår frånvaro försökt bryta sig in genom att bräcka upp ett köksfönster med något slags spetsigt stålverktyg. Otursamt för honom hade den yttersta spetsen brustit och blivit liggande på en list nedanför fönstret. Min far poliskommissarien tog vara på den lilla stålbiten, och kunde följande dag haffa en luffare som hade ett verktyg med avbruten spets. Då brottytan hos den lilla biten stämde exakt med verktygets var saken klar, och luffaren som hade flera villainbrott på sitt samvete kunde befordras till straffdom. – Detta var för övrigt det enda inbrottet (eller försöket) som vår villa utsatts för genom åren.

På 1940-talet, efter kriget, blev det en rätt livlig verksamhet på Torsöfjärden, med fartyg som lastade timmer för export. En vacker sommardag när en kompis och jag gjorde en segeltur med Håkans ”Plimsollare” med avsikt att runda Alörn, mötte vi en barkass med ett tiotal tyska sjömän, alla ansenligt dryckesrörda, och tydligtvis kommande från ett fartyg ute på Torsö redd. Sällskapet skrålade tyska sladängor med skrovliga röster, och i deras kölvatten guppade åtskilliga tombuteljer. – Detta var upptakten till den andra händelsen genom tiderna som involverat våldsverk vid vår villa. När vi efter seglatsen kom upp till villan såg vi genast att något hade hänt. Stora grenar hade brutits från tallarna på gårdsplanen, blomsterrabatterna vid trappan var nertrampade och saker låg kringkastade överallt. Min mor hade varit ensam hemma när hon såg huliganerna landstiga och närma sig huset. Hon låste genast dörrarna, men skränfockarna började bulta på och fordra att bli insläppta. I sin panik gjorde hon det enda rätta, hon smet ut genom köksdörren, rusade genom skogen till närmaste grannens, fru Järnefelts villa, utan att skocken på andra sidan märkte det.

På vår veranda hade stått ett tiotal flaskor med blåbärssaft och på bordet en gräddkanna och en sockerskål med ett visst antikvärde. Allt detta hade de roffat med sig när de avlägsnade sig efter att ytterligare ha härjat omkring en god stund. När pappa senare kom hem från arbetet och såg förödelsen blev han lindrigt sagt tvärarg och jag insåg att det skulle bli en epilog på tyskarnas föreställning. Följande dag tog han kontakt med hamnmyndigheterna och fick veta namnet på fartyget som lastat på Torsö redd, och dess vidare destination som visade sig vara Jakobstad. Dit skulle det komma nästföljande dag. Pappa åkte dit, uniformsklädd. När fartyget lagt till vid kajen, gick han genast ombord och visades till kaptenen, redogjorde för det inträffade på god tyska som han inhämtat under sin jägartid i Tyskland, och skrädde inte orden. Kaptenen var tydligen en rättrådig handlingens man, för han bad pappa följa honom ner på däck för utredning av det hela. Nerkomna beordrade kaptenen hela besättningen att omedelbart ställa upp sig på led på däcket, och den tyska disciplinen gjorde att så skedde inom ett par minuter. Så blev följande kommando att varje man som varit delaktig i härjandet skulle stiga fram. Och fram kom de, en efter en. Också stöldgodset kommenderades fram, och en av mannarna hämtade sockerskålen och gräddsnäckan som han undergivet överräckte åt pappa. Därmed var denna incident tillända. Om pappa krävde någon ersättning för förstörelsen minns jag inte.

Vad de skyldiga fick för straff vågar man knappt tänka sig, men troligen förnekade sig inte den tyska grundligheten härvidlag heller.

Av dramatiska händelser måste jag också nämna åskvädret den 12 juli 1972, trots att det inträffade långt senare än min ungdomstid som jag beskrivit ovan. Det var alla åskväders moder vad tordönet och blixttätheten beträffar. Dagen hade föregåtts av nära två veckor med tropisk hetta, bland annat sju dagar i sträck över 30 grader, tillika med en ångande, tryckande luftfuktighet. Varje dag hade åskan hörts av, men på avstånd. Det här ovädret låg över Andrasjön en dryg timme och nerslagen utmed stranden mellan ångbåtsbryggan och Bådan var oräkneliga, flera av dem i vår omedelbara närhet. Ett par höga träd runt villan visade spår av viggarna. Dessbättre antändes inte skogen tack vare ett skyfallsregn som ackompanjerade det rasande fyrverkeriet. När ovädret upphört gick jag genast ner till stranden för att få en överblick, och såg fyra rökpelare mellan vår villa och Bådan, och folk som sprang med ämbar från och till vattenbrynet. Två villor, Torsten Jakobssons och Hannes Sundbergs brann ner, Åströms (f.d. Torbjörn Carlssons) uthus antändes [och en kulblixt for genom villan] men kunde räddas, och ytterligare ett uthus, minns inte vems, tog eld men släcktes. Uppe i staden hade blixten också grasserat. En grisfarm brann, Oy Karlon Ab (sedermera Oy Abeko Ab) träffades, och eldistributionen stördes. – Ett åskväder av den magnituden har nog inte upplevts vid Andrasjön varken förr eller senare, åtminstone inte under min rätt långa livstid.

Detta var ett axplock ur mitt minnesförråd som gäller Andrasjövistelsen, ett förråd som jag hoppas ännu kan utökas, men nu av sådana upplevelser som står tillbuds för en åldrande Andrasjöfantast.

(Inf. 2010-05-27.)

VILLABEBYGGELSEN

[Numreringen återfinns i texten. Kartan skall bytas ut.]


Antalet fritidsbostäder vid Andrasjön torde i detta nu vara kring 100, och bebyggelsens täthet innebär i mitt tycke en överexploatering av strandremsan. På den senast gjorda tomtkartan ligger tomterna kant i kant nästan efter hela stranden. Tomterna, som alla utarrenderas av staden, har de senaste decennierna varit mycket eftersökta och för ett antal år sedan ryktades det att någon arrendator till en obebyggd tomt erbjudits flera tiotusental mark för övertagande av arrendet.

Staden, markägaren, har vinnlagt sig om att prioritera Nykarlebybornas rätt att arrendera tomter. Sålunda stipuleras i legokontrakten att ”arrenderätten kan överföras på familjemedlem eller person som är bosatt eller har sin arbetsplats i Nykarleby och inte tidigare arrenderar annan villatomt av staden”.

I takt med den stigande levnadsstandarden och den ökande efterfrågan på strandtomter har utvecklingen av legoavgiften till staden varit snarast explosiv. Exempelvis för den tomt som jag arrenderar betaldes 36 mark 97 penni år 1970, vilket numera stigit till 187 euro (= 1115 mark), dvs. en över 30-faldig höjning. En delförklaring är förstås att årsavgiften är bunden till det alltid stigande levnadskostnadsindexet. Om vi villaägare anser arrendet dyrt, bör vi ändå betänka vad staden gett oss i utbyte: en välunderhållen asfalterad väg som plogas vintertid, elektricitet för den som vill ha det, samt en sommarvattenledning som välsignas av alla som tidigare släpat sitt dricksvatten från staden. Marinan och den allmänna upprustningen kring storbryggan skall inte heller glömmas. Nyligen tillkom därtill vägskyltar, Andrasjövägen, Kisorsvägen, Andrasjö strandväg, Bonäsvägen. För flera trivselskapande åtgärder har villabornas Andrasjöförening stått fadder, vilket vi alla är mycket tacksamma för.

Av alla de många tiotal villor som tillkommit under de senaste decennierna känner jag närmare till endast ett fåtal. Utmärkande för dessa nya stugor är den höga standarden som i flertalet fall möjliggör boende också vintertid. Av de äldre stugorna har några renoverats och vinterbonats, t.ex. f.d. Wedins ”Gammelgården” (numera Wargh) och f.d. Svanbäcks ”Gläntan”. En och annan gammal villa har rivits och gett plats åt nybygge på tomten, samt en, von Essens, förstörts genom eldsvåda.

Från min barn- och ungdomstid på 1930- och 40-talen tror jag mig minnas alla de då existerande villorna och deras beboare. Stugorna låg glest, ställvis hundratal meter från varandra. Byggnadsstilarna varierade rätt mycket, endel hus var av timmer och i många fall ditflyttade från andra ställen, andra var av bräder med sågspånsfyllning i väggar, golv och tak. Några hade två våningar, ibland med en vindsbalkong. De flesta hade dock det gemensamt att det fanns en veranda på söder- eller västersidan, i något fall inglasad. För mitt barnasinne tedde sig villorna idylliska, om också några föreföll omgärdade av en viss mystik där de låg inne i eller halvt skymda av täta träddungar. Många var ändå synliga från vägen trots att de låg bara något tiotal meter från den dåtida strandlinjen. Vanligtvis hade husen byggts på någon av de sandbankar som rullar in från fjärden med ett intervall om 30–40 år.

Jag skulle gärna här redovisa hur och när vart och ett av dessa gamla fritidshus byggts, följden av olika ägare, eventuella ombyggnader och annat väsentligt ur det förgångna, men har konstaterat att det mesta skulle stå att finna endast i olika protokoll i stadens arkiv. Att söka uppgifterna ur dessa skulle vara liktydigt med att söka nålar i en höstack. Därför får jag begränsa mig till vad jag har i mitt minne och vad äldre personer berättat för mig, samt vad som står att läsa i några lokalhistoriska tryckalster och på Internet. I en del fall är uppgifterna därtill motstridiga, varför man summa summarum bör ta vad jag i det följande anför beträffande dessa data med en viss reservation.


(Inf. 2010-06-01.)

VILLORNA OCH DERAS ÄGARE

(1) Längst i norr, strax invid rån mellan stadens och f.d. landskommunens mark ligger en timrad tvåvåningsvilla, gul upptill och röd nertill, med brutet tak, en s.k. taklykta och en veranda utan tak på sydsidan. Den byggdes, troligen på 1920-talet, av pastor Johannes Nyström, långvarig rektor för Kristliga Folkhögskolan i staden, och är fortfarande i hans ättlingars ägo (Näsman). Den körbara vägen mot Bådan slutade här och ersattes av en sumpig stig.

På ett avsevärt avstånd från Nyströms åt söder fanns två små och låga stugor på östra sidan av vägen. Vi kallade dem pepparkakshus för det intryck de gav tack vare sin litenhet och roliga byggnadsstil. Den nordligare och mindre av de två har en förhistoria som noggrant dokumenterats i en gästbok förd från år 1938 till nutid. En sentida beboare har nämligen 1974 infört i boken som jag fått ta del av, följande översikt:

(2) ”Villa Rauhala”.
Villan uppfördes någon gång vid början av sekelskiftet på Sikgrundet. Artur Löving (postiljon, f.d. Mattson) byggde den tillsammans med en kamrat. Efter något år separerade kamraterna och villan delades mitt itu. Löving fick då tillåtelse utav Toini o. Astrid Andells far att på deras dåvarande villaställe uppföra den ånyo. Då hade villan endast tre väggar som nu gjordes till ett rum (nuvarande kök) och veranda. Villan beboddes av Löving och hans mor ett par somrar. Efter något år blev den för liten och familjen fick amerikafrämmande, då byggdes den dåvarande verandan till rum och ny veranda gjordes till. Någon gång omkring 1915–20 såldes villan som då bestod av två rum och veranda åt handlanden August Casén, som återigen lät förstora villan. Verandan gjordes till rum, köksverandan, flickrummet och den nuvarande verandan tillbyggdes. Han sålde villan till Helmi Överfors, efteråt Blomström, Eriksson. 1935 köpte ”moster” Selma Viis den av släkten Lund, i vars ägo den ännu är. De vilda rosorna och spirean som växer runt villan är av ålder från Mikael Lybecks villa som var på Andells tomt. Zacharias Topelius var här deras gäst och han gav stället namnet Rauhala”.–

Stugan som genomgått så många metamorfoser revs 1990, och på tomten står idag Jakobstadsborna Lunds helt vinterbonade moderna villa, med namnskylten ”Rauhala” på väggen.

”Rauhala” var, som nämns i översikten ovan, ursprungligen namnet på konsul Petter Aug. Lybecks villa som stod på Lunds nuvarande granntomt, nämnd som Andells, men som då omfattade bägge tomterna. Det var tydligen opportunt att ge sommarställena finska namn då detta, 1860-talet, var finskhetsivrarnas tid med Topelius, J. V. Snellman och A. Meurman som frontfigurer. Det förefaller ju troligt att herrskapen influerades av Topelius vid namnsättningen när han besökte dem på deras villor. Lybecks ”Rauhala” revs och återuppfördes i staden på den smala tomten strax söder om storbron, troligen kring sekelskiftet. Huset har sedan dess tillbyggts.

(3) Det andra ”pepparkakshuset” på den f.d. Lybeckska tomten uppfördes av den gamla sjöfararen Anders Vilhelm Andell (f. 1864, d. 1938), som hade befarit världens oceaner på de stora segelfartygen. Stugan, vars stomme var ditflyttad någonstans ifrån, var och är än idag röd med vita knutar, låg, och har veranda vettande mot sjön. Andell satt ofta och metade på fjärden utanför, och ibland när vi var ute och söndagsseglade bordade vi hans roddbåt och bjöd honom ombord på kaffe som vi kokat på primusköket i kajutan. Han kom gärna, och berättade utförligt om sina upplevelser till sjöss, om stormar i Puget Sound och det hårda livet på de väldiga skutorna, till och med på den ryktbara Herzogin Cecilie, om jag minns rätt. Framför villan hade han två flaggstänger, en för Finlands flagga och en något lägre för den rödgula finlandssvenska. Tomten var öppen och luftig, och det hela en verklig idyll. Villan ägs idag av Sören och Marianne Backlund.

(4–5) Ett par hundra meter söderom Andells, också på östra sidan vägen, fanns och finns ännu en minimal timrad stuga, då kallad ”aptekarns pigvilla”, ursprungligen möjligen byggd av Carl Grundfeldt. Trots sin litenhet har den en övre våning som man når via en utanpå nordväggen sittande trappa, samt en liten veranda på sydsidan. Stugan hyste dåförtiden apotekare Wilkmans tjänarinnor under apotekarfamiljens vistelse i sin sommarbostad som låg några tiotal meter söderut, likaså öster om vägen. Denna villa var då den avgjort största och ståtligaste vid Andrasjön, målad i ljusgult, med stor veranda åt väster och en taklös balkong, numera riven, i övre våningen. På strandsidan hade man mellan alarna och björkslyet inrättat en tennisplan som regelbundet jämnades med en stor vält, troligen hästdragen. Närmare stranden fanns en bastubyggnad, och från vattenbrynet sträckte sig utåt en mycket lång, smal brygga. Denna vilade på ett antal massiva betongfundament, hade skrank på båda sidor och på yttersta änden ett litet badhus. Till en början var bryggan rak och fin, men efter många vintrars isbråk började betongfundamenten luta åt olika håll och bryggan anta en slingrig form. Hela konstruktionen revs för ett femtiotal år sedan, och stenfundamenten har med tiden sjunkit utom synhåll i bottendyn. På den Wilkmanska villans tomt, mellan huset och vägen, fanns en välansad, terrasserad trädgård med prydliga häckar, tuktade träd, buskar och prunkande blomsterrabatter. Det hela gav ett rätt burget intryck. – Villan byggdes troligtvis i början av 1920-talet av antingen apotekaren Ekroos eller kaplanen Olof Schalin. I Wilkmans ägo kom den omkring 1930, och senare ägare har varit bilhandlaren Koivisto från Östermyra, Nykarlebybon Erik Grahn och numera den sistnämndes svärson Sven Emil Nyblom. – På tomten låg ursprungligen en av de äldsta villorna, konsul Carl Grundfeldts, byggd ganska snart efter Andrasjövägens tillkomst. Man vet inte mycket om den, annat än att den fick namnet ”Kallenautio”. Här skönjs igen Topelius inflytande, i synnerhet som en ort med ett likabenämnt värdshus fanns på hans resväg till Helsingfors under studietiden. Villan sägs sedermera ha blivit flyttad till Östermyra.

Apotekaren Oskar Wilkman, en imposant gestalt med ”embonpoint”, var delägare i ett stevedoringföretag som bland annat ombesörjde transporten av lastningsarbetare ut till Torsö redd. Där inlastades nämligen på den tiden flottat timmer direkt från vattnet i rätt stora lastfartyg, som kunde ligga i flera dygn på fjärden. Det dova bullret från lastningen hördes ända till Andrasjön, och vi misstog det ibland för avlägsen åska. Arbetarna transporterades ut i ett par väldiga, helt öppna gråa långbåtar, och embarkeringen skedde från Wilkmans brygga. Vi kallade båtarna ”Wilkmans stevedorar”.

Flottning av virke förekom förutom längs älven ibland också längs Andrasjöfjärden. Stora mängder löst timmer omgivet av en ring sammankopplade s.k. bomstockar släpades av en bogserbåt oändligt långsamt förbi. Det hände att stockar ”rymde” ur flotten och antingen flöt i land och blev ved för villaborna, eller blev s.k. ”huvukuckare”, d.v.s. flöt omkring tills de knappt hölls vid ytan mera och ställde sig på bottnen med ”huvudet” uppstickande. Det kunde bli ödesdigert att ramma en sådan med båt i full fart. En annan olägenhet för seglare var de hundratals meter långa släpen av sammankopplade bomstockar som flyttades av en bogserbåt i maklig takt och som man måste gira runt. Var det litet sjögång hade man svårt att på avstånd se var släpets slutända fanns.

(6) 63 Beger vi oss vidare söderut stöter vi på nästa verkligt gamla stuga, den såkallade ”spökvillan”. Troligen hade den helt oförtjänt ådragit sig detta epitet för att den omgavs av tät gammal barrskog och onekligen gjorde ett rätt dystert intryck med sin mörka färg och sina små fönster. Den byggdes på 1860-talet av apotekaren Nils Malmberg, far till skulptören Viktor Malmberg som skapat Flora-statyn vid älven. Villan placerades på en höjd ganska nära det dåtida vattenbrynet, och timrades i två våningar med söderveranda under tak och en stor balkong mot sjön i övre våningen. Återigen hade också detta ställe fått finskt namn, ”Kaunisniemi”. Vem som övertog huset efter Malmbergs död 1876 är för mig okänt; den tidigaste ägaren jag kan minnas var kraftverkschefen ingenjör Axel Henriksson. Sedan 1950/51 heter ägarna Jaakko och Hjördis (f. Sund) Pynnönen. – Henrikssons hade en båt vars motorljud var särpräglat och starkt, och jag har ett så klart minne av det att jag skulle känna igen det idag, ett halvsekel senare. Motorbåtarna var för övrigt få, och hade var och en sitt speciella motorljud som man lärde sig särskilja. Därför hade man bra koll på vem som begav sig på fisketur eller åkte till sin stuga ute i skärgården, utan att man såg farkosten.

Ett annat, mindre behagligt minne har jag från den tiden, gällande en cykeltur på vägen från staden. Cyklisterna var alltid många på vägen, för det var inte många villabor som hade bil, och man åkte på höger sida som sig bör. Alltnog, i en brant kurva kommer plötsligt fru Henriksson cyklande emot på min sida, och innan någondera hann reagera brakade vi ihop. Bägge föll omkull, men dessbättre uppstod inte blodvite eller andra värre personskador, och cyklarna klarade sig också. Men jag fick bära hundhuvudet för krocken, och vågade som den blyga knatte jag var inte säga emot den fina frun.

(7) 64 I motsats till den sistnämnda villan som knappt syns från vägen ligger den följande helt nära, med tomten gränsande till vägen. Förr kallades den ”Paper-Ainas” efter ägaren Aina Rönning som drev en pappershandel i f.d. Sandqvists gård nära kyrkan. Villans ålder känner jag inte till med säkerhet, men enligt en uppgift skulle den vara flyttad till sin nuvarande plats redan före 1918, möjligen av en hotell- och gästgiveriägare Henrik Hellstrand. Aina Rönning sålde villan på auktion åt postföreståndarinnan Nanny Schwela den 6 maj 1942 för 25.500 mark, men redan den 21 samma månad sålde hon den vidare till handlanden Hugo Casén med hustru Zenna. År 1963 blev deras dotter Carita Vidlund dess ägare. Stugan var under Caséns tid i ganska dåligt skick, kall och dragig, och blev mest begagnad som utfärdsställe. Till slut växte björksly tätt inpå väggarna och gjorde att sjöutsikten blockerades helt. År 1980 köpte så Jakobstadsborna Einar och Ritva Wedin stället och genomförde en totalrenovering av huset både in- och utvändigt, tillika med en upprensing av tomten vilket också gav utsikten över fjärden åter. Villan blev helt vinterbeboelig, fick en ny veranda mot väster, och blev i det stora hela förnyad. Inredningsmässigt stannade man för en originell lösning i och med att man beklädde väggarna med okantade kraftiga bräder. Den röda stugan med sin välskötta omgivning utgjorde en prydlig anblick. En skylt vid porten upplyste en om att ”Gammelgården” var ställets namn.



Wedins ”Gammelgården”, under renovering våren 1981. Observera den spelgalna tjädertuppen på taket till höger om skorstenen! Den spatserade där hela den kvällen trots att det spikades och bultades i stugan. Förstoring.

(8) 103 Inte långt från Wedins söderut finns nästa gamla villa, också den rätt nära vägen, och i gamla tider närmaste granne till vår. Den vackert snidade skylten vid inkörsporten visar att stället nu heter ”Gläntan”. Stugan är gammal, och också ditflyttad, från Kantlax av ”fyra pojkar” enligt förra ägaren Ragnar Svanbäck. Den är timrad i två våningar, rödmålad med vita knutar. Den tidigaste för mig kända ägaren var fru Josefina Järnefelt (f. 1869, d. 1953), posttjänsteman och änka efter postförvaltaren Oskar Järnefelt. Jag minns henne som en förnäm, blid och vänlig gammal dam, som till sitt sällskap på villan hade hunden ”Trollan”, en mopsliknande knähund som kunde ”skratta”. Det betydde att när man kelade med den drog den upp mungiporna, vilket onekligen gav intryck av ett leende. Ibland fick fru Järnefelt besök långväga ifrån av en fin herreman med den för oss obegripliga titeln referendarieråd. Han strosade kring i omgivningarna klädd som en engelsk landlord i tweed eller tropikvitt och imponerade storligen på oss småpojkar, tills vi en dag kom på honom när han dold i ett buskage betittade våra badande fruntimmer med kikare. Ibland besöktes fru Järnefelt också av en dam som i förnämitet matchade referendarierådet, men som i motsats till honom badade i sjön. Vad som i hennes fall fascinerade oss var att hon var iklädd en heltäckande baddräkt med byxor till knäna, badmössa och höjden av allt, badskor!

[Föredragande tjänsteman i ett ministerium som, under kanslichefen och över regeringssekreteraren, föredrog ministeriets ärenden för statsrådet. Referendarierådet var vanligen också chef för en av ministeriets avdelningar. Han hade rang i femte rangklassen. Referendarieråden utnämndes av presidenten på statsrådets framställning utan vanligt ansökningsförfarande. Tjänsten infördes 1922 i stället för de tidigare referendariesekreterarna, och hade ofta kompetensvillkoret högre rättsexamen. Den ersattes i början av 1940-talet av tjänstebeteckningen regeringsråd och sedermera även med beteckningar som anger ministeriets verksamhetsområde, som kulturråd, finansråd och kommunråd. I Sverige infördes referendarieråd redan 1809, men ersattes sedermera med regeringsråd.

Förvaltningshistorisk ordbok.]

Efter fru Järnefelt har stugan bytt ägare några gånger. Den 6 maj 1942, samma dag som Rönnings villa såldes, köptes den på auktion av affärsmannen G. Höglund för 25 200 mark. Han sålde den i sin tur till pensionerade folkskolläraren Emil Forsells med maka Manda. Efter dem blev deras svärson Ragnar Svanbäck ägare, och efter hans och hustruns frånfälle disponeras villan nu av arvtagarna. Svanbäck renoverade huset, prydde det med mycken snickarglädje runt fönstren och på hängbrädena, samt glasade in den lilla verandan mot söder. Därtill byggde han ett minst sagt lyxigt utedass som blev överlägsen etta i den ”skönhetstävling” som Andrasjöföreningen anordnade mellan villaområdets alla dass. – Ståtliga furor på tomten medverkar till att ge stället en trivsam prägel.

(9) 66 Ett hundratal meter söder om Järnefelts/Svanbäcks, knappt synlig från vägen, ligger den villa som jag bebott i åttioen somrar utan avbrott. Min far Sigurd Wenelius lät bygga den år 1928, samma år som jag föddes. Den är ett lättbygge på spirvirke med spånfyllning i tak, väggar och golv. På den tiden fäste man inte stor vikt vid grundningen för ett sådant bygge, utan knutstenarna lades direkt på markytan, i vårt fall på en sandbank med lera en halv meter därunder. Med tiden har stenarna ändrat läge och därmed har hela stugan blivit något sned, vilket för övrigt gäller också andra av de gamla villorna. Vår stuga har brutet tak (s.k. mansardtak), en vindsvåning med två rum och en balkong, som vi märkligt nog inte nyttjar just för annat än mattpiskning. En veranda upptar hela sydsidan, västra hälften därav försedd med glasfönster. Några rutor i villans fönster är mycket gamla, vilket glasets lätta grönskiftning, bubblor och diverse andra ojämnheter vittnar om. Min far berättade i tiden att fönsterbågarna och rutorna härstammar från stadens gamla rådhus, av dimensionerna att döma från flygeln mot Kyrkogatan, byggd 1852. Tydligen har dess fönster utbytts vid tiden för min fars villabygge varvid han tagit vara på de gamla. Rutorna kan således vid det här laget vara över 150 år gamla. Efter mina föräldrars frånfälle står jag som ägare till stugan, och har företagit en upprustning av dess inre, bl.a. beklätt alla väggar med värmeisolerande skivor i bägge våningarna, rivit gamla skåp och garderober och ersatt dem med nya, installerat elvärme, -belysning och -spis samt målat alla ytor. År 1972 köpte jag en timrad hölada från en äng vid Andrasjövägen, återuppförde den på villatomten och försåg den med brädgolv. I synnerhet som ängsladorna av denna urgamla typ håller på att helt försvinna ur landskapet, tyckte jag mig utföra en kulturgärning genom att bevara en av dem. Den utgör nu en utmärkt, luftig ”snickarboa”. Att denna lada är verkligt gammal visas av att dess stockar har två tidigare ordningsmärkningar vilket innebär att den flyttats två gånger förut och sålunda nu står på sin fjärde plats. – Tomten får sin karaktär av att en stor del av dess yta täcks av lingon- och blåbärsris som ger oss årsbehovet av bär. Präktiga, minst 60-åriga furor står i rad öster om stugan. En fjärdedels kilometer lövträdshäckar, främst på vardera sidan av gången ner till stranden, har i femtio års tid gett mig sommarmotion genom att hålla dem i tukt och ans.



Vår villa 2008. Min son Carl Johan W., min hustru Inga W., (knappt synlig på bilden), min dotterdotter Edit W. (Evas dotter), min sonhustru Ann-Maj W. (g.m. Carl Johan). Min dotter Eva W., gift Löfberg (men bibehållit släktnamnet W.). Förstoring.

[Lämna något bakom sig av Ewa Wenelius.]

(10) 68 Vi hade långt, ett par hundra meter, till vår södra granne. Senare har sex nya villor tillkommit på sträckan som nu måste anses fullbelagd. Den gamla stugans ägare hette på den tid jag talar om Artur Löwing, stadens postiljon och synnerligen munviga auktionsförrättare. Byggnadens förhistoria är lång och intressant. Sålunda utgörs dess byggnadsstomme av ett urgammalt loft som funnits på Bådan och flyttats hit i slutet av adertonhundratalet av den illustre seminariedirektorn, skalden med vikingalynnet V. K. E. Wichmann, Gånge Rolf kallad. Hans dotter Gertrud Wichmann har i sin bok ”Där forsen sjunger” ett foto av byggnaden på Bådan med undertexten ”Det gamla loftet från 1700-talet”. Loftets två svalgångar kan ännu ses på vinden. Följande ägare till villan efter Wichmann blev 1919 prosten och samskolrektorn Valdemar Westberg, som sålde den vidare till seminariets trädgårdsmästare Valdemar Bergman, far till kompositören och professorn Erik B. Nästa i tur blev nämnda Löwing. Han hade tidigare en villa i trakten av den gamla kommunrån i norr, men den brann upp av okänd orsak någon gång på trettiotalet varefter han köpte denna stuga. På gårdsplanen fanns under hans tid en lekstuga med den för mig obegripliga skylten ”Göteborg”, obegriplig tills jag fick veta att en son hette Göte. Sedan 1955 har villan varit i familjen von Schantz ägo fram till 1993, då den såldes till Boris Nygård, som i sin tur 2001 lät den gå vidare till Johan Ehrström, ”Sport- och Maskinjohan”. – Huset är byggt av stock i två våningar, med en glasad veranda mot väster. I en stock finns inristat årtalet 1880, vilket kan vara året för flytten från Bådan. ”Tallbo” har åtminstone tidigare varit ställets namn.

(11) 100 Nästa gamla villa på vår väg söderut är en av de äldsta på hela stranden, byggd på 1860-talet av handlanden J. W. Lundqvist. Dess tomt ligger intill Kisorvägen som fått sitt namn av den familj som ägde villan i över femtio år. Efter Lundqvist innehade handlanden Isak Svedlin stället ett tiotal år, troligen från 1888 till 1898, då handlanden Axel Kisor tog över. Kisor höll mjölkkor, en eller två, och vi fick ibland hämta mjölk därifrån. Jag minns väl den gamla trevliga farbrorn som emellanåt kom vandrande, stödd på sin käpp, till oss för en kopp kaffe och en pratstund. En gång hände det att min mor hade sett en stor huggorm framför kökstrappan, och som hon hade en panisk skräck för ormar rusade hon in och stängde alla dörrar och fönster. I detsamma kom Axel Kisor gående in på gården och fick höra om jätteormen. Han trevade med käppen en stund i lingonriset, men såg ingen orm, och förklarade för min mor att den kan ha slunkit under huset för att få skugga. Min mor gick inte utanför dörren på hela dagen.

Kisor hade butik i staden vid nuvarande Sollefteågatan 3, och jag har ett blekt minne av den höga trappan som jag satt och väntade på medan pappa var inne och handlade. Jag måste ha varit 3–4 år gammal då, eftersom Kisor upphörde med butiken 1932. Han dog 1947, 83 år gammal. Äganderätten till villan vid Andrasjön hade han överlåtit på sonen, rådmannen Richard Kisor redan 1933. Richard och min far umgicks flitigt, inte enbart å yrkets vägnar, och i synnerhet seglade man mycket tillsammans. – Richard Kisor dog 1959, men hade redan 1949 sålt villan till Margareta Herler. Släkten Herler har alltsedan ägt och bebott den. Dess färg var ursprungligen gul med bruna knutar, men är numera röd med vita knutar. Fönsterluckorna i nedre våningen ger en speciell karaktär åt villan. En glasveranda har tillbyggts 1952 och ett tvättrum 1989, det senare utrustat med rinnande kallt och varmt vatten 2004. På tomten står kvar förutom de nyare uthusen, d.v.s. lekstugan och garaget, de gamla timrade: fähuset, den lustiga bodan och den gamla bastun, nu renoverad och tillbyggd, som alla funnits så långt bakåt jag kan minnas. En mycket gammal granhäck, rätt risig, begränsar insynen från Andrasjö strandväg. ”Skuggan” är villans namn, sedan hur länge tillbaka vet jag inte, men kan inte erinra mig att det användes på Kisors tid.

(12) 70 Vi förflyttar oss åter söderut och korsar Kisorvägen, tar några steg genom sly och buskage och stöter strax på en villa vars höga ålder inte är att ta miste på. Alltsedan min tidigaste barndom har vi kallat den ”Thorsas”, och allt fortfarande är den i släkten Thors” ägo. Gustaf Mauritz Hedström, köpman, skeppsredare, fabrikör, exportör m.m. byggde stugan 1866, säkert främst för att tillgodose behovet av ett hamnkontor, då som ovan beskrivits hans vidlyftiga sjötransporter skedde över hans hamnanäggningar på stranden nedanför. Huset har två våningar och en veranda med tak på sydsidan. I dag finns en balkong på östra gavelns övre våning med garage därunder, allt detta troligen tillbyggt i relativt sen tid. Den gamla delens fönster är försedda med luckor vars målade dekorationer antas vara utförda av Josef Herler d.y. – Efter Hedström blev en annan Nykarlebyköpman, Alfred Häggblom, stugans ägare 1878, också han skeppsredare och fabrikör. Han sålde den vidare 1885 till en Ida Westling, som behöll den ett par veckor, varefter den förvärvades av handlanden A. Gyllenberg som i sin tur sålde den vidare 1890 till Josef Herler d.ä., ägaren till stadens bryggeri . I släkten Thors” ägo kom den 1914, då Ellen (f. Herler) och Fredrik Thors köpte den. Alltsedan har ägarna hetat Thors. På tomten har nyligen byggts en ny villa av modernt snitt, men den gamla anrika stugan har också pietetsfullt renoverats. Någon av de tidigare ägarna har också hållit boskap, eftersom det fanns ett fähus som revs på 1960-talet.

(13) 71 Något tiotal meter söderom Thors’ ligger den villa som ”Gulltipon” Chally (Charlotta) Rosenblad lät bygga på 1920-talet. Fröken Rosenblad var landets första kvinnliga guldsmed, därav smeknamnet. Nedfarten till villan är den första söder om väggrenen Andrasjövägen-Kisorvägen. På tomten hade tidigare stått en stuga byggd på 1800-talet och tillhörig sjökaptenen C. P. Löfberg. Den nuvarande villans nedre våning är av stock och lär ha tjänat som saltmagasin, vilket inte utesluter att den helt eller delvis består av den gamla Löfbergska byggnaden. Från 1930-talet minns jag huset som en villa av den vanligt förekommande typen, med vindsvåning, en veranda åt söder och inga speciella utsmyckningar. Senare ägare har renoverat huset och gjort tillbyggnader, bl.a. i form av en balkong utan tak i den övre våningen, samt smyckat fönstren med ”snickarglädje”. Villan har ett litet speciellt intresse för mig genom att min far hyrde den av fröken Rosenblad och familjen bebodde den sommaren 1927 (ev. också 1926), d.v.s året innan jag föddes och vår egen nya villa togs i bruk. Vid flytten från Rosenblads fick vi med oss (eller köpte) en ”smacko”, d.v.s. en flatbottnad liten roddbåt, som sedermera låg som vrak omkullstjälpt på vår gårdsplan tills den föll ihop på 1960-talet. Min far tillverkade under åren ett par smackor med ”Rosenblads smackon” som modell, men med förbättrad fason. – Efter Chally Rosenblad blev villans följande ägare Herman Huhta, troligen kring 1929–30. Han var en något originell äldre vicehäradshövding och ”gambelpojk”. Då och då på sommarkvällarna besökte han min far varvid de satt i timmar på vår veranda och filosoferade. – Villan blev i Huhtas ägo till 1955 då den övertogs av ingenjör Lars Kaustinen, produktionschef på Aero Oy:s avdelning för flygmateriel. Efter hans död 2002 sålde senare dödsboet stugan åt de nuvarande ägarna Gudrun och Karl-Johan Nygård.

(14) 72 Åter söderut längs vägen mot ångbåtsbryggan, till följande nedfart mot sjön. Den villa vi finner här hör till de äldsta på stranden. Den har i likhet med ett par av de tidigare nämnda stått på Bådan, där uppförd av handlanden Sundström på 1860-talet. På 1870-talet köptes den av F. E. Conradi, seminariets förste direktor, efter vars död 1888 den förvärvades av Elis O. Söderström, kronolänsman i Nykarleby. Följande ägare blev bryggmästaren Alfred Herler, som troligen år 1900 flyttade den till Andrasjön. Han sålde den vidare år 1912 till Victor Holmström, som efter en längre sejour i Amerika nyligen hade etablerat sig som handelsman i staden. – (I Torkel Hellströms skrift ”Från gångna tider i Nykarleby”, utgiven 1939 som särtryck ur Österbottniska Posten, anges konsul Alfred Häggblom som en av de första ägarna till villan efter dess flyttning till Andrasjön, dock osagt i vilket tidsskede.) – Mina tidigaste minnen rörande denna villa är från Holmströms tid och begränsar sig till vad man kunde se från landsvägen. När jag tillsammans med min mor stod i närheten av ”vägagrenen” och väntade på Alfred Sunds lilla buss som skulle föra oss till staden för att handla, hände det att vi vandrade och tittade på den välskötta trädgård som Holmström anlagt strax intill vägen. Här fanns jordgubbsland, mångahanda blomster, kryddväxter och till och med äppelträd som bar frukt, vilket väckte vår avund då vi också försökt plantera äppelträd vid vår villa utan framgång i den sura jorden. År 1939 bytte villan åter ägare i och med att Holmström sålde den åt Curt Roos, stadsläkare i Nykarleby ca 1930–1945. I familjen eller släkten Roos' ägo fanns villan ända till år 1976, då sterbhuset sålde den till Brita Streng (född Herler), gift med trubaduren Håkan Streng. Vid det laget hade den Holmströmska trädgården helt vuxit igen och täckts av snårskog. Under den Strengska perioden benämndes stället ”Villa Alfred”. De nuvarande ägarna, Inger och Stefan Söderlund, övertog villan år 2005. – Stugans yttre har i det stora hela bibehållits oförändrat från så långt tillbaka jag kan minnas, åtminstone vad den ljusgula färgen beträffar. Byggnadskonstruktionen avviker från det för de gamla villorna gängse mönstret i så måtto att verandan mot väster är halvcirkelformad. Fönstren i nedre våningen är försedda med luckor, och i övre våningen har en del av taket byggts ut till en större ”taklykta” för att ge mer utrymme på vinden.



Rudolf, Victor och Kristina Holmström framför villan sommaren 1927. Förstoring.
Bruce Muller tillhandahöll.

(Inf. 2016-10-18.)

(15) 73 Följande hus mot söder har varit en bondgård bebodd året om, och faller därför utanför ramen för en översikt av den gamla sommarstugebebyggelsen. Huset uppfördes 1921/22 av en Blomqvist från Vexala, men blev 1927 lantbrukarfamiljen Östmans hemgård. Alla ängar och åkrar intill strandvägen har brukats av Östmans. Nuvarande ägare till gården är för mig okända.

(16) 74 Sydlig granne till Östmans har nu i åratal varit Sparvboet, d.v.s. barnhemmets sommarviste. Ännu för ett par år sedan låg på tomten ett hus vars historia var sådan att det borde ha bevarats, och vars rivning enligt min mening var snudd på en kulturskandal. Enligt alla tillgängliga uppgifter var som ovan nämnts villan den absolut första som byggdes vid Andrasjön, och borde därför ha restaurerats och bibehållits för att minna om villalivets begynnelse på stranden och vad allt detta hus varit med om. Gustav Mauritz Hedström byggde stugan troligen 1858, alltså före vägens tillkomst. Han sålde den – möjligen vid samma tid som han byggde huset på sin nyanlagda lastningsplats vid nuvarande ”Kisors strand”, d.v.s. 1866 – åt handelsmannen Elias Roos. Stengrundet som sticker ut från stranden utanför tomten kallas än idag ”Roosas grundet”, och var på 1950-talet min favoritplats för sikfiske på höstarna. – Elias Roos (om inte redan Hedström) benämnde villan ”Kesälä”. Hur länge Roos förblev dess ägare, och om möjligen andra ägare förekommit innan den 1934 övertogs av paret Henrik och Lovisa Wik, är för mig okänt. Wiks, som bedrev hotellrörelse i staden, inrättade genast huset till en sommarrestaurang och pensionat som gavs namnet ”Elisa”. I min barndom tycktes det mig att det vilade en aura av festlighet och förnämitet kring stället, och ibland hördes sång och musik därifrån vilket ytterligare förstärkte intrycket. Huset, vitt med mörkare knutbräder, låg några tiotal meter från vägen och såg rätt oansenligt ut. Det enda minnet av interiören jag har är från de gånger då jag tillsammans med min far besökte ”Elisa” för att köpa limonad och godsaker. Vad som då fascinerade mig var att det på väggarna i restaurangen, strax under taket, löpte en bred bård med färgglada dalmålningsmotiv och en text i snirkliga bokstäver, av vilken jag inte minns annat än orden ”... som Adam och Eva i Paradis”. Henrik Wik, inom vissa kretsar av någon outgrundlig anledning benämnd ”Slobo-Hindrik”, var en mångkunnig man, utdimitterad som klockare och orgelnist från Nykarleby seminarium 1894. Hur länge det gemytliga värdparet drev sin sommarrestaurang minns jag inte, men Henrik Wik dog 1949 och sannolikt hade man då för något år sedan upphört med rörelsen. – Barnhemmet Sparvboet köpte huset 1955 som sommarviste för barnen, och förvärvade därtill den lilla stockstugan strax söder om. Denna lär vara flyttad från någon holme, men dess tidigaste ägare känner jag inte till. Snart efter Sparvboets övertagande av ”Elisa” såldes den åt Erik Ahinko, som på 1960-talet sålde den vidare åt Johannes och Svea Fors. Den har senare tillbyggts, bl.a. med en övre våning, och ägs nu av familjen Palm. – ”Kesälä/Elisa”-huset förföll alltmera, och blev rivet 2005. Knappast hade förfallet gått så långt att huset var utom räddning, men det hade givetvis krävts betydande åtgärder från museimyndigheter och andra för att ställa det i skick.

(17) 76 Strax intill vägen, ett stycke från Elisa-nedfarten låg von Essens vita tvåvåningsvilla, som dessvärre brann ned till grunden en vacker sommardag i början av 1940-talet. Jag kom till platsen ganska snart efter eldsvådans utbrott och såg hur bl.a. min kamrat Tor-Björn Carlsson fanns i övre våningen i full färd med att kasta ner stolar och andra möbler genom fönstren. Alla pjäser kom nog inte ner helbrägda. – Några specifika minnen av villan i övrigt eller dess beboare har jag inte, lika litet som av husets förhistoria. Av byggnadsstilen att döma gissar jag att den byggts en god bit in på 1900-talet.

(18) 82 Nästan mitt emot von Essens, på andra sidan vägen och så nära den att plogbilen kastade snö på fönstren när den passerade, låg en anspråkslös stuga som beboddes året runt av familjen Ahonen. Hustrun Elin var en av döttrarna i den tidigare nämnda familjen Östman som residerade i bondgården nära intill. Ahonens stuga är nu riven och ersatt av en stockvilla i modern stil längre in på tomten.

83 På samma tomt närmare skogskanten fanns en helt liten stockstuga som Lauri och Ruth Kujala, f. Koskinen, förvärvade (ev. uppförde) till sommarviste någon gång i slutet av 30- eller början av 40-talet. Frida och Karl Blomqvist ägde huset 1997–2005. Nuvarande ägare är Mattias Asplund.

(19) 78 På den tomt ett stycke söder om f.d. von Essens där förra Prevex-direktören Sven Josef Nymans familj numera byggt och bebor en ny villa, stod tidigare ett rödmålat tvåvåningshus på samma plats, ett tiotal meter från vägen. Denna villas tillkomsthistoria och äldsta ägarförhållanden har jag inte kunnat reda ut. Troligen byggdes den av samskolläraren Lars Wikberg, på 1920- eller 1930-talet av planlösningen och stilen i övrigt att döma. Den tidigaste ägaren jag känner till var läraren K. J. Frilund. Denne sålde villan 1940 till läraren Ingvar Carlsson med hustru Lisa som var stadens enda tandläkare. Villan gavs nu namnet ”Tallhult”. Eftersom sonen Tor-Björn och dottern Inga-Lisa var mina närmaste kamrater kom jag att vistas mycket i huset och deltog till och med i arbetet med att förnya dess pärttak, vilket skedde i samband med den grundliga renovering som Ingvar C. genomförde snart efter övertagandet av villan. Då det arbetet pågick minns jag att man hittade ett bo av flygekorre under taket, vilket i och för sig inte var något så ovanligt då jag vet att dessa varelser huserade på vindsskullen i flera villor. En av de första gästerna att besöka familjen efter husets uppsnyggning var tydligen villagrannen Henrik Wik, som då skrev i gästboken att ”nu borde Frilund se hur man gör ett herrans hus av en rövarekula”.



”Tallhult”, Carlssons villa ca 1945. Riven. Förstoring.

(20) 79 Närmsta grannvilla till Carlssons var den rätt lilla röda stugan strax söderom som nu ägs av familjen Sourander, och som ligger endast någon meter från vägen. Trots sin litenhet har den två våningar och brutet tak, vilket ger den ett något egenartat utseende. En liten veranda finns på västra gaveln. Enligt uppgift skall den vara byggd av en Uno Hörlin år 1930, vilket årtal förefaller mig att vara sent, genom att jag hade ”ärenden” till stugan i början av fyrtiotalet och den tycktes mig ganska bedagad redan då. Byggmästaren K. J. Ahlskog med hustru Mia är de ägare som jag minns från den tiden. De upplät stugan som sommarviste för nära släktingar som kommit till Nykarleby som evakuerade söderifrån under krigsåren, och jag hade fått ett gott öga till en dotter i den familjen, därav mina ”ärenden”.– Efter Ahlskogs förvärvade stadsläkaren Torsten Sourander villan.

(21) 5 Den sista gamla villan i raden på sjösidan av vägen, nu ägd av förra stadsdirektören Ernest Eklunds familj, ligger inne i strandskogen knappt synlig från vägen. Den är byggd i två våningar, med mansardtak, röd- och vitmålad. Den enda uppgiften jag har om den är ett eget blekt minne av att den skulle ha byggts på 1930- eller 1940-talet av Joel Ahlström, bussägaren som upprätthöll busstrafiken från staden till Kovjoki station.

De två sista villorna i söder, på östra sidan av vägen, är av de allra äldsta och historiskt sett intressantaste. Den nordligare som av gammalt kallas ”Marielund”, ligger några tiotal meter från vägen, och den sydligare, sedan 1940-talet benämnd ”Nybo”, finns strax förbi avtaget till Bonäsvägen och ett stycke mot skogen från denna. Villorna har det gemensamt att de båda uppförts av handlanden Robert Ahlqvist, att de vardera fungerat som utvärdshus samt att rysk militär logerat i båda under åren 1916–1918.

(22) ”Nybo”-villan är troligen den äldre av de två, då den bör ha byggts strax efter vägens och hamnens tillkomst 1864 för att tjäna som sommarvärdshus. Visserligen har ”Marielund” årtalet 1862 inristat i en stock, men detta behöver inte nödvändigtvis avse året för husets uppförande på denna plats då man ofta begagnade gammalt timmer för villabyggen. – Nuvarande ägare till ”Nybo” är släkten Blomqvist. En fyllig utredning av tidigare ägarförhållanden och villans öden genom tiderna finns i Nykarlebyvyer under rubriken ”Blomqvist/Nylund/Ahlqvist villa vid Andra Sjön”, varför jag avstår från att här redogöra för dem. Några speciella personliga minnen i samband med denna villa har jag inte.



”Nybo” 2005. En bild från1890 finns i vyerna under rubriken ”Villa Blomqvist/Nylund/Ahlqvist”.

(23) ”Marielund” – uppkallad efter Ahlqvists hustru Maria – uppfördes enligt ”Nykarleby stads historia” år 1884, och värdshusrörelsen flyttades nu hit efter att Ahlqvist sålt det förutnämnda ”Nybo” åt konsul Carl Nylund. Ahlqvist dog samma år, och änkan fortsatte restaurationen till år 1892 då hon sålde värdshuset åt en handlande P. Blomqvist. Därefter följde en rad ägare: handlanden A. Söderlund 1893–1894, restauratören A. Kankkonen 1894–1897, änkan Greta Bro 1897–1901, bonden Johan Bonäs 1901–1903, och slutligen staden, som inköpte stället sistnämnda år. Samtliga fortsatte sommarrestaurationen. Denna hade också brännvins- och ölrättigheter, ända tills staden år 1906 upplät huset till Nykarleby Absoluta Nykterhetsförening som där inrättade ett nykterhetskafé. Men redan följande år såldes ”Marielund” till Segelsällskapet Ägir att användas som segelpaviljong, och här grundades också genast segelsällskapet officiellt. Under första världskriget rekvirerades huset tillika med ”Nybo”-villan till förläggning för ryska artillerister som huserade där 1916–1918. Efter det var husen i erbarmligt skick, och i omgivningarna fanns skyttegravar som av senare ägare fyllts igen. När ryssarna försvunnit köpte bageriidkaren Karl Granberg med hustru Albertina ”Marielund”. Dessa kom att bli morföräldrar till en senare ägare, Maj-Gret Björklund, som också föddes i villan 1923.

Efter Granbergs blev 1928 följande ägare Axel och Ida Lund. Axel var en godlynt man som alltid hade ett skämt till hands, och därtill en väldig röst som kom väl till pass när han någon gång vikarierade klockaren i kyrkan. En skröna berättar att man länge mindes i Malax hur han sjöng i deras kyrka ”så det började snöa från ovan”, d.v.s. så takputsen började lossna och falla ner. Det hände att vi cyklande småpojkar mötte honom där han satt högt uppe på ett hästlass hö, och då hälsade han på oss med ett dånande ”Hallå, hallå raske sjömän, hallå!”. Lunds höll kor på villan, och tidvis hade vi ”mjölkbeting” där, vilket innebar att någon av sönerna Teodor eller Uno eller dottern Göta varje kväll kom cyklande med en hink mjölk hem till oss på vår villa. – Efter Axel Lunds frånfälle 1946 såldes villan till en konsthandlare Sivori från Helsingfors, och efter honom var nämnda Maj-Gret Björklund dess ägare 1966–1999, och hennes son Bror Björklund 1999–2005. Sedan sistnämnda år heter ägaren Lena Salonen. Om jag räknat rätt blir ägarnas antal från det villan togs i bruk fjorton. – Huset, som ligger ett femtiotal meter från vägen, är byggt av stock och brädfodrades av Bror Björklund sedan knutarna hade börjat ta skada. Hur villan såg ut 1966 kan man se av en dåtida målning som finns avbildad i Nykarlebyvyer i stycket ”Bodfrökens brev II”.

(Inf. 2013-12-24.)


Karl Wenelius (2009) Minnen från Andrasjön.


Läs mer:
Den äldre villabebyggelsen av Lars Pensar.
Andrasjön i kapitlet Fakta.
(Inf. 2010-05-12, rev. 2020-09-13 .)