Recension av Anita Wikmans bok

Nykarleby i backspegeln
Anita Wikman
Marginal 2016
Grafisk form och pärm: Crealio Design, Ove Lillas

Anita Wikman har skrivit en bok om Nykarleby, profiler som fanns i hennes barndom och ungdom men också om våra krig som påverkat småstaden och människorna där. Boken är en faktionsbok vilket innebär att Anita har arbetat grundligt med bakgrundsfakta genom att läsa historieböcker bl.a. Erik Bircks verk Nykarleby stads historia del III och II, andra faktaböcker, tidningar, intervjuer och inte minst Fredrik Liljeströms webbsida nykarlebyvyer.nu som är en verklig guldgruva för alla som är intresserade av fakta om Nykarleby.

Anitas bok innehåller också personliga erfarenheter av möten med människorna som hon beskriver, hon lever med i historien.

Pihlainens som försåg stadsborna med skor, finns med i flera generationer. Skomakeriet beskrivs på ett målande sätt, som gör att man känner dofterna, ser interiören och förstår utvecklingen som skett inom området.

Tant Anna grundade barnhemmet Sparvboet, gjorde en insats för många barn på grund av sin kallelse och religiösa övertygelse. Hon var visionär och banbrytande inom sitt område. Herler och Majson hörde till kulturpersonerna i Nykarleby men träder fram på ett mera personligt sätt genom författarens egna minnesbilder av dem. Majson som vikarierande lärare ”Under dessa minnesvärda ögonblick gav hon oss tilltufsade efterkrigsungar både glädje, livsmod och framtidstro. Tack Majson”. Josef Herler i sin bokhandel, där författaren arbetade under två år som biträde, fick se Herler ordna sitt vitrinskåp med olika porslinsfigurer, beundra resultatet och höra honom sprudlande av iver berätta om sina resor. ”I sådana ögonblick var han oemotståndlig. Vid 72 års ålder.”

Äppel-Hugo och Lisa hör till de så kallade vanliga Nyykaabibor som beskrivs på ett både respektfullt och kärleksfullt sätt. Äppel-Hugo som delade sina äppel med barnen i staden och hjälpte stadsborna med allt praktiskt. Lisa som var Finlands första kvinnliga taxichaufför men också mor till Anitas barndomsvänner.

När man läser kapitlen om första världskriget, inbördeskriget, andra världskriget, vinterkriget fortsättningskriget och Lapplandskriget blir man förstummad över hur isynnerhet de senare händelser hade stor betydelse för en så liten stad som Nykarleby. Det berodde antagligen på att Folkskollärarseminariet och Kristliga Folkhögskolan fanns i staden. 1918 fungerade Seminariet som interneringsläger för ryssoldater i Österbotten. 1306 fångar som mest, usla förhållanden, svält och avrättningar. I Nykarleby för 100 år sedan. Andra världskriget påverkade också människorna i Nykarleby på många olika sätt, alla skolor var reserverade för försvarsmaktens behov. Seminariets Direktor Hans von Schantz utsågs till befolkningsskyddschef.

”Den andra veckan i december 1939 dundrade flera enorma lastbilar in på gårdsplanen vid Kristliga Folkhögskolan. Bilarna var lastade med elektriska tillskärningsmaskiner, sybord, symaskiner, stolar, pressjärn och tygpackor från O.T.K:s skrädderifabrik i Helsingfors. Allt bars in i klassrummen och under de följande dagarna kom skrädderiets personal som bestod av ämbetsmän, kanslister och mer än 100 sömmerskor.”

”I första numret av ÖP 1942 ingick annonser där soldaterna vid fronten tackade för julhälsningar och gåvopaket. På söndagseftermiddagarna sammanstrålade en del av officerarna med sina nya vänner Josef Herler, Oscar Holmqvist och några andra herrar i café Brostugan. Hösten innan hade Herler bett den inkallade bildkonstnären Gunnar Clément att måla väggarna i caféet med motiv ur stadens historia. Alla som steg in genom cafédörren häpnade inför porträttet av Gustav II Adolf, den ridande von Döbeln, stadens kyrka och illustrationen till Topelius saga Björken och Stjärnan.”

Folkskollärarseminariets och Folkhögskolans personal har haft stor betydelse för Nykarleby, som bildnings- och kulturstad, namn som flyger förbi K.J. Hagfors, Hans von Schantz, Ester Fougstedt, Oscar Holmqvist, Rafael Ahlbeck, Maria Castrén, Johannes Nyström och Elly Jern. Lågmält, berättande beskriver författaren händelserna, hur de påverkar den enskilda människan, familjerna och barnen.

De tidstypiska fotona i boken förstärker berättelserna. Boken är ett viktigt tidsdokument för Nykarlebybor men också för andra som vill ta del av hur landets historia, världshistorien påverkar närsamhället och den enskilda människan.

Boken beskriver på ett fint sätt hur vanliga vuxna bemöter barn på ett sätt som får barnet att växa och må bra. Författaren har valt att inte beskriva vuxnas dåliga sidor eller de gånger då det kanske inte blev så bra. ”Lisa var en av oss så kallade vanliga Nyykaabibor som lever och dör och vanligtvis faller i glömska. Men minnet av henne lyser som glimmande, ädelt guld.” Boken är intressant, lättläst, målar ord så man ser bilder, man dras in i händelserna. Läsningen blir lustfylld. Boken är välskriven, ett tidsdokument som behöver berättas för att vi inte skall glömma vår historia.