Möten med Johan Ludvig Birck

J. L. Birck.

Efter rasterna stod vi i prydliga rader framför ingången till skolhuset för att sedan i tur och ordning tåga in till våra klassrum. Hände det sig att skolans föreståndare själv varit ute under rasten och någon elev icke riktigt orkade hålla sig i ledet eller alltför högljutt störde ordningen, blev han utplockad ur ledet, tilldelad några raska ”bockor” av föreståndaren och därefter placerad vid väggen.

Scenen är Lagmans skola, för att använda dagens namn på skolan, vid 1940-talets slut och föreståndaren var Johan Ludvig Birck. Att få ”bockor” var icke speciellt otrevligt också om greppet över nacken kunde variera i fasthet beroende på syndernas art och frekvens. Icke alldeles få elever var trägna gäster vid skolväggen. Själv lyckades jag endast en gång kvalificera mig.

Detta var ett av mina första konkreta möte med J. L. Birck och det gav mig uppslaget att utforma denna biografiska skiss över honom i stort sett enligt den kronologi och enligt arten av den verksamhet, genom vilka jag kom i kontakt med honom. Detta tillvägagångssätt innebär att det endast är få konkreta möten jag har att anföra, medan mina senare kontakter med honom huvudsakligen har skett via texter av olika slag.

J. L. Birck var en respektingivande föreståndare. Född 1886 hade han anställts som lärare vid skolan 1909 och efter en period som lärare i Helsingfors på 1920-talet, återkom han till Lagmans skola 1927 och blev då föreståndare. År 1953 skulle han avgå med pension och var alltså vid 1940-talets slut en erfaren och uppburen skolman, något som vi unga elever av naturliga skäl icke hade någon egentlig uppfattning om. För oss var nog ”bockona” det viktiga och sen förstås hans frejdiga anrop i morgonsamlingarna: Sjung med!, för att få mera volym och bättre spänst i psalmsången.

Under mitt sista år i skolan fick jag vara med i det s.k. Stjärngossespelet och delta i resan till Helsingfors i december 1950. Det var uppträdande i Konservatoriet och i Bangatans folkskola och själva stjärngossarna fick vara med om luciakröningen på Svenska teatern. Ett fotografi över deltagarna i spelet hänger sedan många år på väggen i mitt arbetsrum och jag noterar exempelvis att min stjärngosse granne till höger är Kari Nars och att de krigiska knektarna med dragna svärd bakom mig, bär de civila namnen Bengt Ohls, Ole Österholm och Håkan Sundell. Själva spelet och resan till Helsingfors och därefter också till Vörå, var en upplevelse för livet och så småningom blev det också klart för oss att det var föreståndare Birck som skrivit spelet och även ordnat den spännande resan till Helsingfors.

Det sista konkreta mötet med Birck som skolman inträffade under mitt första år i läroverket då jag tillsammans med min far besökte Jakobstads filatelisters utställning i Svenska gården och där blev tilltalad av Birck som vänligt frågade hur det gick i Storskolan. Detta var en term som jag då icke alls begrep mig på. Visst var Samskolan en imponerande byggnad, men så var även folkskolan. Långt senare fick jag lära mig att det gamla skolhuset vid Storgatan, Samlyceets föregångare, var Storskolan och följaktligen kunde Samlyceet väl benämnas Storskolan ännu 1952 av en som konkret hade upplevt stadens skolvärld sedan 1909.

Sedan möter jag Birck, men nu på avstånd, som släktforskare och lokal historiker. Birck var liksom min far en aktiv tillskyndare till föreningen Jakobstads släktforskare 1952 och till föreningens tidning Släkt och Bygd. Ofta hörde jag Bircks namn nämnas i vårt hem och bläddrar man i de första årgångarna av tidningen är signaturen J.L.B. ofta förekommande. Han utgav en förteckning över släktforskare och deras arbeten i svenska Österbotten 1966 och blev samma år hedersmedlem i föreningen.

Bircks stora arbete över Jakobstads svenska folkundervisning 1800—1950, kom jag tidigt att bläddra i icke minst därför att bildmaterialet var så intressant. Under senare år då jag närmast i forskningssyfte återvänt till boken har jag slagits av dess mångsidighet, grundlighet och omfattande innehåll. En på många sätt ännu idag, märklig bok. Min klass från våren 1950 hade dessutom haft lyckan att komma med i boken, vilket förstås i mina ögon har förhöjt bokens värde. På klassfotot står jag sida vid sida med en annan Skatabo, Fritz Jakobsson, kanske något av en framtida sinnebild för konsten och vetenskapen.

Rätt tidigt kom jag också att ta del av Bircks intressanta arbete över Jakobstads svenska fruntimmersförening från 1959 och sedan jag under studietiden 1963 skaffat mig Skolhistoriskt arkiv kunde jag i del II ta del av den intressanta uppsatsen om Erik Olin och hans byskola. Socklotbon Olin var en pionjär på folkbildningens område och hans betydelse steg ytterligare då det senare framgick att min mormor Ida Nikunen-Isomaa, gått i hans ambulerande skola.

Birck var en ytterst flitig man som tyckte om att skriva och som även tyckte om böcker och skrifter. De få verk som jag ovan nämnt och som jag på ett naturligt sätt kommit i kontakt med utgör därför blott en ringa del av de ca 250 tryckta publikationer som lämnat hans hand.

Sysslar man med bildningshistorisk forskning med anknytning till Jakobstad dyker Birck snabbt upp i källmaterialet i anslutning till skolpolitiska och fackliga frågor. Då det på 1910-talet gällde en möjlig sammanjämkning mellan folkskolan och läroverket intog Birck en mycket försiktig, för att icke säga klart avvisande hållning. Han tyckte icke att folkskolan borde utveckla sin undervisning så att de första klasserna skulle passa som bottenskola för läroverket, vilket en knapp majoritet av folkskolans lärare i staden hade rekommenderat. Slutresultatet gick i linje med Bircks uppfattning och staden fick en separat, treårig förberedande skola, allmänt kallad Förskolan och så småningom placerad i Stadsgården. Sedan läroverket förstatligats 1928 blev frågan om den förberedande undervisningen ånyo aktuell. Också vid de utredningar och beslut som gjordes 1931—32 verkade Birck aktivt för att den treåriga förskolan kunde bli kvar, låt vara formellt som en parallellavdelning inom folkskolan.

Också på riksplanet hade Birck vid samma tid motsatt sig de s.k. enhetsskoleplanerna, som blev aktuella i samband med Lärdomsskolekommitténs arbete 1927—1932. Även i de fackliga frågorna visade sig Birck vara en profilstark herre. Han blev 1926 vald till sekreterare för den finlandssvenska folkskollärarkårens centralstyrelse men avgick i protest 1927 mot de tendenser inom kåren som godkände ”radikala socialistiska kampmetoder”, som Birck i ett sammanhang valde att formulera sig. Nära tjugo år senare kom han i ett liknande läge då han som centralstyrelsens ordförande, till vilken post han valts 1946, avgick i protest hösten 1947 mot att lärarkåren hade beslutat att tillgripa strejkvapnet i sitt fackliga agerande.

Dessa glimtar ur J. L. Bircks skolpolitiska och fackliga verksamhet låter en ana ett starkt samhälleligt intresse; och politikern Birck dyker snabbt upp i det stadshistoriska källmaterialet. Han satt i stadsfullmäktige mellan åren 1920—22 och 1937—45. Men det är en betydligt senare händelse som senast har påkallat mitt intresse. Birck var en av de fyra äldre herrar som Anders Huldén omnämner i sin bok En småstadsredaktörs bekännelser, och som i likhet med Huldén hade stött Urho Kekkonen inför det dramatiska presidentvalet 1962. Birck blev med högt röstetal vald till elektor och Huldén utbrister: ”En märklig rikspolitisk debut vid 75 års ålder!” Hade Birck i skolpolitiska frågor en närmast konservativ framtoning, stod han i denna fråga på samma sida som vänsterborgaren Runar C. Öhman, en annan av de fyra herrarna.

Så avtecknar sig Johan Ludvig Birck från min personliga horisont. Då jag tagit del av sonen Eriks tal vid faderns begravning den 8 maj 1971 blir jag, ingalunda överraskande, påmind om hur liten del av Bircks person och verksamhet som s.a.s. på ett naturligt sätt kommit i min väg. Men ett omedvetet möte hade dock föregått allt detta.

I min sommarvärld vid Östanfjärden fanns icke enbart det hemlighetsfulla önamnet St Helena, utan en bit därifrån även Birckas grundet. Bakgrunden till namnet var då för mig obekant och även säkerligen helt ointressant. År 1919 hade J. L. Birck köpt en sommarstuga på Jungfrugrundet i Östanfjärden, uppger sonen Erik i sitt minnestal och villan blev familjens sommarnöje i många år. Men jag har ingen konkret minnesbild av att jag skulle ha sett föreståndare Birck på sitt grund. I en barndomsvärld där ännu inga skolor fanns, hade ej heller skolföreståndare någon självklar hemvist så småningom mot 1940-talets slut tränger sig minnesbilder från grundet fram, men då var dottern Helena med familj sommarnöjets beboare.

I begynnelsen var Birckas grundet, därefter trädde J. L. Birck fram bit för bit och till synes osammanhängande, i mitt minne och längs min väg. Så formas och skiktas vara minnesbilder, så fylls våra medvetanden med innehåll och betydelser i en ordningsföljd och i sammanhang som icke bär den stegvisa, strängt rationella logikens prägel, utan snarare har släktskap med det tillfälliga och det outgrundliga. Och dock, i djupare mening finns det förmodligen en inre personlig logik, som av det till synes tillfälliga och outgrundliga, genom aktiv inlevelse och eftertanke, bygger upp din plats i världen och ger världen plats hos dig.

I mina fortsatta bildningshistoriska studier över Jakobstad har jag ännu att se fram emot många givande möten med Johan Ludvig Birck, detta ”älvens barn” från Nykarleby, som han själv ibland valde att kalla sig.