S T J Ä R N G O S S A R N A

Introduktion

Julspelens anor äro såväl gamla som förnäma, och även »stjärngossarna» ha sin historia, både en lokal och en allmän. Gå vi till grunden, bottnar julspelets äldsta historia långt borta i österlandets och antikens mysterier, d. v. s. hemliga gudstjänster med dramatisk karaktär. Kristendomen upptog i stor utsträckning mysteriefromheten, och småningom utvecklades under medeltiden inom gudstjänstens ram ett rituellt drama, vars syftemål var att i åskådlig form för menigheten framlägga kristendomens huvudsanningar vid de stora högtiderna jul, påsk och pingst. De uppträdande voro till en början uteslutande präster, men senare togos mysteriespelen omhand av städernas gillen och skrån, samt av skolorna. Ämneskretsen, som ursprungligen var rent biblisk, övergick småningom till att omfatta även helgonens underverk, s. k. mirakelspel eller legendspel (Sancta Luciaspelet), och den antika och världsliga historien. De ännu i vår tid givna passionsspelen i Oberammergau vittna om mysteriespelens sega livskraft.

I norden blevo med reformationens införande de bibliska skådespelen uteslutande skolornas sak. Till trettondagen höra stjärngossarna med sin dramatiska framställning av de vise männen, kung Herodes och barnamordet i Betlehem. Detta spel härstammar direkt från de medeltida mysteriespelen och var länge ett privilegium för latinskolegossarnas djäknegång. Under tidens lopp förvanskades och förenklades stjärnspelets dramatiska karaktär allt mer och mer, så att knappt annat än några latinska skolsånger och visor, s. k. cantiones, återstodo och framfördes av fattiga skolbarn i den vällovliga avsikten att under strövtåg i bygderna juletid samla mat, ljus och pengar, socknepenningen, för sitt uppehälle under skolgången.

Stjärngossarna fortlevde i somliga av våra österbottniska småstäder långt in i 1800-talets senare hälft, ja, nära nog till sekelskiftet. Bland mina varaktigaste barndomsminnen från jularna i Nykarleby är stjärngossarnas besök i hemmet. Efter knackning på dörren trädde en vitklädd gosse in och sporde: »Får stjärnan lov att stiga in och sjunga?» På det jakande svaret öppnades dörren på vid gavel, och in trädde stjärnan, de vise männen och kung Herodes med sina knektar. De hälsade husfolket med »goder afton»-visan, fortsatte med svenska och latinska sånger, replikerade varandra och korsade under gångturer sina klingor. Kungen av Moria land var stundom med och stundom inte, men en som ej fick saknas, när uppbörden av ljus och pengar till stjärnan skedde, var Judas med pungen. Efter visan »Haven tack» avtroppade sångarna, medan deras godnattrefränger skallade i farstun. Detta var något för pojkfantasin och gosselynnet att leva på länge efter det sången förklingat och stjärnans ljus brunnit ned. Varje generation av pojkar i min barndomsstad ville efter förmåga uppbära stjärnans traditioner, både då det gällde att hissa lantärnan på den höga med granrislubbor i kors prydda stången vid portstolpen och att vandra med stjärnan från gård till gård, ja, stundom utsträcka stjärnturnén ända till grannstaden. Och »även jag var med». Stjärngosseupplevelser äro av det outplånliga slaget, och utan tvivel ligger i stjärnspelet och -sången något att ta vara på för dem, som älska gamla stämningsvärden och traditioner i julfirandet.

Uppteckningar och bearbetningar av stjärngossarnas sånger och repliker för scenisk framställning ha sett dagen både i Sverige och Finland, men åtminstone de två jag varit i tillfälle att studera, en från östra Nyland och en från Värmland, motsvara knappast österbottniska traditioner på området. Det har därför synts mig som en lockande och på sätt och vis angelägen uppgift att om möjligt rädda en bortdöende tradition och försöka bygga upp stjärnspelet till vad det bör vara och säkerligen fordom varit: ett färgrikt och glatt sång- och replikspel med dramatisk effekt och stämning kring ämnet Jesu födelse, Herodes och de vise männen. Att foga ihop och bygga ut de fragmentariska beståndsdelarna till ett helt spel har ej gått på en gång. När spelet första gången uppfördes i Jakobstad 1928, var det knappt hälften av sin nuvarande längd. Spelets form och sättet för dess uppförande kunna diskuteras, enskilda partier bortlämnas och nya införas men ett är visst: de ungdomliga skådespelarna göra sin sak med liv och lust. Erfarenheten har visat att även vuxen publik lätt ryckes med av stjärngossarnas gamla julmelodier, av knektarnas hurtiga marscher och krigiska åthävor, kort sagt: att stjärnspelet, denna sista ärevördiga kvarleva av forna tiders mysteriespel och djäknegång, förtjänar att räddas, omhuldas och uppleva en renässans i skolors och föreningars julprogram.

J. L. B.

S T J Ä R N G O S S A R N A

J U L S P E L  I  O R D  O C H  M U S I K

Sammanställt av J. L. BIRCK

Personerna:

Stjärnbäraren.
Stjärngossarna, åtta.
De tre vise männen.
Kung Herodes.
Herodes tjänare.
Herodes knektar, sex.
Herodes skarprättare.
Kungen av Moria.
Moriakungens tjänare, två.
Judas med pungen.

Inalles 25 personer, men kan vara flere eller färre.

Kostymering.

Stjärnbäraren: lång vit skjorta, gördel, huvudbonad med uddar, stjärna (helst vridbar på stång).

Stjärngossarna: lång vit skjorta, gördel, huvudbonad med uddar, krokstav i ena handen, ljus i andra.

De vise männen: kulört mantel, ärmar i annan färg, gördel, hög struthatt, krokstav (med större krok än stjärngossarnas), lykta eller gåvoskrin.

Kung Herodes: krona, kappa (mantel), väst eller brynja o. benskenor (av seg papp), värja.

Stjärnbäraren och stjärngossarna.

Herodes tjänare: kask, brynja, kulörta ärmar, kort veckad kjol i två färger, benskenor, bälte o. värja, sköld, stång med fälttecknet (först romerska örnen, sedan korstecknet).

Herodes knektar: som H:s tjänare men spjut i st. f. stång.

Herodes skarprättare: som H:s knektar med bödelsyxa i st. f. spjut.

Kungen av Moria: mantel, kjol, ärmar, turban, gördel, kroksabel, dolkar.

Moriakungens tjänare: i samma stil som sin konung.

Judas: svart långrock, hög svart hatt, pung vid bältet, vandringsstav, rött skägg.

Text och anvisningar.

En stjärngosse (bultar på, träder in och gör förfrågan):

Gud signe Edert hem och hus,
får stjärnan tända här sitt ljus,
dess svenner träda in och sjunga?
Helga minnens lov och pris
vi stämma upp på djäknevis
att glädja gamla, unga.

1. »Goder afton»-visan.

(Stjärngossarna träda in med stjärnbäraren i spetsen och ställa sig i båge med stjärnb. i mitten. Stjärnan är tänd och stj.gossarna ha brinnande ljus och krumstavar i i händerna. Vid »goder afton» bugande hälsning. Under vers 6 inträda de tre vise männen och utföra gångturer under stjärnans ledning):

1 v.	Goder afton, goder afton, både kvinna och man, husbonde och matmoder, varen lustig och glad.
2 v.	Vi önska Eder alla en fröjdefull jul, för olyckor alla bevare Er Gud.
3 v.	När Kristus var födder uti Betlehems stad, de heliga tre konungar de voro så glad.
4 v.	Hans stjärna de sågo på himmelens pell och följde den sedan båd morgon och kväll.
5 v.	Från Susa den staden i Persiens land de redo och de hastade genom öknarnas sand.
6 v.	Så kommo de fram allt till Jerusalem, men därifrån de visades till Betlehem.

Fanfar (före Herodes och knektarnas intåg. Herodes tjänare bärande romerska fälttecknet örnen på stång, kung Herodes skarprättaren med yxa. 6 knektar i två led bärande spjut sköld och svärd intåga och sjunga under marsch, som slutar med uppställning i öppen fyrkant.)

2. Herodesvisan

(under inmarschen):

Herodes drager ut i fält, han är en sådan tapper hjält,
och hans knäkt är därtill tagen, att han måste lyda lagen
Bödeln han är därtill tvungen, att han måste lyda kungen
och han får svara för vad han gör, ja, han får svara för vad han gör.

Knektvisan. (Sjunges på samma melodi som föreg. under det klingorna korsas av de yttersta i fyrkanten, ett par i sänder, under diagonala gångturer. När visan är slut, ställa sig knektarna på två led mot varandra, ett led vid vardera sidan av scenen; bakom dem stå stj.g.).

Befaller kungen vi dra åstad att vapnen pröva i tapper rad.
Käckt och högt vi spjuten svinga, svärd mot svärd vi låta klinga
Huggen träffa sköld och brynja, stridens slut kan ingen skönja
Men segra skola vi dock till sist, om liv och anda vi ej ha mist.

Honnörshälsning.

Herodes: Hell, kejsar Augustus och mäktiga Rom.
Knektarna: Hell konung Herodes på Juda tron.

3. Kejsarvisan.

(Sjunges med dragna svärd, spjuten höjas på »romarmakt» o. »stå på vakt»).

Kejsar och konung vi ära frambära.
Var finns deras like på denna jord?
Och aldrig vi svika vår kejsare, nej!
För honom och kungen vi spara oss ej!
För romarmakt vi stå på vakt
mot judar och pöbel och österns barbar.

Herodes och de vise männen.

Herodes (sättande sig på tronen): Min tjänare, stig fram!
Tjänaren: Vad befaller min herre och konung?
Herodes: Jag haver försport, att tre högt uppsatte män dessa dagar hava kommit till mitt rike fjärran ifrån. Vad vet du om dem?

Kung Herodes.

Herodes' skarprättare.

Tjänaren: De äro de tre vise män från Österland och hava kommit för att hylla mäktig konung i Juda land.
Herodes: Befall främlingarna att genast komma inför mig!
Tjänaren: Skall ske, Ers majestät. (Går och återkommer med de vise männen.)

Marschackord, som övergå till lugna ackord, då de vise männen tåga in.

Herodes: Vilka ären I, och vart lända edra vägar?
En av de vise m.: Vi äro furstar och stjärnkunnige män från Österland. Till Betlehem står vår färd. Där vilja vi hylla nyfödd judakonung, vars stjärna vi varseblivit i fjärran och följt ända hit.
Herodes: När bleven I den stjärnan varse?
De vise männen: För två år sedan, store konung.
Herodes: Så faren nu till Betlehem och spörjen granneligen efter barnet, och när I haven funnit det, så kommen och sägen det för mig att även jag må komma och tillbedja det!
De vise männen: Som du befaller, store konung!
(Gå under ackompanjemang av förspel till »Ett barn är fött»).

4. Betlehemsvisan.

(Under sången höja stj.gossarna sina ljus vid »halleluja», och de vise männen vandra av och an i fonden med stjärnb. i spetsen).

Fanfar (i anslutning till föreg. melodi).

Kungen av Morialand (intågar med två tjänare och gör honnör för Herodes).

Herodes: Vadan är du, svarte främling, var är målet för din färd?
Kungen av Moria: Svart är jag och vida känd, herre och konung i Moria land.
Hit är jag kommen att hylla nyfödd konung i Juda land.
Herodes: Jag är judarnas konung. Om du ej står mig emot, fall på knä inför min fot!
Kungen av Moria: Sådan hyllning anstår ej Moria kung, hans rustning är därtill för tung. Den slags heder du yrkar på, skall min tjänare dig bestå.
Herodes: Nej, själv du skall dig i stoftet böja, jag kan ej mig med mindre nöja!
Kungen av Moria: Mitt ord står fast, det vet var man, jag aldrig för människor knäböja kan.
Herodes: Ve dig, svarte främling, fåfängt trotsar du mig och Rom.
Skarprättare, ryck an, morianen har gjort sig skyldig till dödens dom.

Strid och stridsrop. (tjänaren och skarprättaren kämpa mot moriakungen och hans tjänare och fördriva dem.)

Knektarna (i anfallsställning och förande spjuten snett framåt i takt med stridsropet):

Undan, undan, svarte morian!
Framåt, framåt, tappre stridskamrat! (Ropet två ggr)

De tre vise männen.

Herodes (efter striden):
Rom skall råda över Moria och Juda!
Dö skall den, som vågar oss motstånd bjuda!

Giv akt! (Svärden dragas och spjuten höjas på »Sem», »Ham», »Rom», »fram»).

3. Kejsarvisan 2.

Hell, kejsar Augustus och mäktiga Rom,
hell, konung Herodes på Juda tron!
Ej finns deras like i hela vår värld,
och tapprare knektar är ingen beskärd.
Bort Sem, bort Ham, blott Rom skall fram!
Vad angår oss barnet av Juda stam?

Herodes (sätter sig på tronen): Min tjänare, stig fram!
Tjänaren: Vad befaller min herre och konung?
Herodes: Gå och utforska, om de vise männen hava återkommit!
Tjänaren: Skall ske, Ers majestät. (Går och återkommer, omedelbart.) Ers majestät, de vise männen ha bedragit Eder och farit en annan väg till sitt land!
Herodes: Vad säger du? Var är min skarprattare?
Skarprättaren (skyldrar med bilan): Vad befaller min herre och konung?
Herodes: Drag strax åstad med mina knektar och döda alla gossebarn under två år i Betlehem och trakten däromkring!
Skarprättaren: Skall ske, Ers majestät. (Går med tjänaren från scenen.)

Herodesvisan: (Herodes kommenderar: »Giv akt!» Värjorna dragas, knektleden marschera mot varandra, korsa klingorna ovanför huvudena, tåga bakåt från varandra, så igen mot varandra, korsa klingorna, gå förbi varandra, svänga helt om på motsatta ledets utgångsplats, gå åter förbi varandra korsande klingorna, göra helt om, gå mot varandra, korsa klingorna och retirera bakåt till utgångsläget.)

»Herodes drager ut i fält, till Betlehem han kosan ställt.
Och hans knekt är därtill tagen, att han måste lyda lagen.
Bödeln han är därtill tvungen, att han måste lyda kungen.
Och kungen svarar för vad han gör, ja, kungen svarar för vad han gör.»

Fanfar (i form av efterspel till föreg. visa).

Skarprättaren (inkommer åtföljd av tjänaren, stiger fram till kungen och skyldrar):

Ers majestät, Eder befallning är uträttad.
Herodes: Det är bra. Din belöning skall bliva stor.

5. Anklagelsevisan:

(Stjärngossarna stiga framför knektarna och tåga under 1 v. i två led diagonalt korsande varandra förbi Herodes. Under 2 v. stå de åter i två flankled och hötta vid orden »utgjuta» och »döda» med stavarna i snett läge mot Herodes.)

En av stjärngossarna (vändande sig mot knektarna):
Vad synes nu Eder, I krigsmän av ära?
En annan stj.g.: Är det rätt att vapen mot barnen bära
Knektarna i ena ledet: Vad sägen I, herdar och stjärnemän?
Knektarna i andra ledet: Har kungen bedragit oss nu igen?
Stjärngossarna (i bägge leden vändande sig under repliken mot knektarna):
Så har den uslingen gjort.
Knektarna (hotande med spjuten): Vik hädan, Herodes och bödel och knekt!
Stjärngossarna: I ären ju alla av avgrundens släkt. De menlösa barnen I slakten som lamm.
Knektarna (i fullt uppror): Och därför I nu skolen komma på skam.

Strid och stridssång (Herodes, Skarprättaren och tjänaren fördrivas av knektarna under sång).

6. Vik hädan-visan:

Vik hädan, Herodes och bödel och knekt,
I ären ju alla av avgrundens släkt.
De menlösa barnen I slakten som lamm,
och därför I nu skolen komma på skam.

Lugna ackord ur »Ecce novum gaudium» under de vise männens högtidliga intåg.

De vise männen (återvända från Betlehem, recitera under ackompanjemang av melodin till »Ecce novum gaudium» var sin av följ. strofer):

»Ära vare Gud i höjden, frid på jorden,
till människorna ett gott behag.»
»Den nyfödde konungen hava vi funnit,
och honom hava vi hyllat.»
»Hans välde skall vara från släkte till släkte.»

7. Ecce novum-visan.

(Stjärnbäraren mitt på scenen, stj.g gå i cirkel medsols, höja krokstavarna så att dessa mötas kring stjärnstången, vända vid »lilium» och gå motsols, varvid de höja ljusen i vänstra handen kring stjärnbäraren. Vid slutet av sången återtaga de sin utgångsställning på två led bakom knektarna.)

»Ecce novum gaudium, ecce novum mirum,
Virgo parit filium, quae non novit virum,
Quae non novit virum, sed ut pyrus pyrum,
Gleba fert papyrum, florens lilium.
Ecce quod natura mutat sua jura,
Virgo parit pura dei filium.»

Romerska örnen för korset viker. (Herodes, Skarprättaren, tjänaren, moriakungen med sina tjänare återinträda och stanna i fonden, romerska örnen på stången har utbytts mot ett korstecken sammansatt av de grekiska begynnelsebokst. till Kristusnamnet X och P på varandra och inom en ring.)

Herodes: Ve mig, ve mig, min skuld är svår,
helvetets straff mig rättvisligen når.
Hand jag burit mot Herrans smorde,
barnen dräpt, som ont ej gjorde.
Moriakungen: Förgäves du kämpat mot nyfödd konung,
härskarornas Gud honom seger givit.
Stjärngossarna: Se romerska örnen för korset vikit,
segertecknet höjes för Herren av Davids stam.
Moriakungen: Må klingorna korsas konungarnas Konung till ära!

Giv akt!

Frälsarens ära sjunges: (Herodes tjänare träder fram bärande stången med korstecknet, knektarna skyldra med svärden, tåga mot varandra vid orden »korsets banér», tåga vid orden »kämpa — —» i var sin ring till ställningen mitt emot varandra, höja klingorna i kors vid orden »halleluja, halleluja», tåga vid orden »In hoc» tillbaka till utgångsställningen.)

»Nu Frälsaren ära vi frambära, alla vi gå under korsets banér.
Att kämpa mot djävul och värld nu framåt,
i korstecknet seger vi få på vår stråt.
Halleluja, halleluja!
In hoc signo vinces, halleluja!»

Stjärngossarna (sjunga andra versen av »Ecce novum gaudium» under samma rörelser som vid första versen):

»Mundum deus flebilem cernens in ruina,
Rosam delectabilem produxit de spina,
Produxit de spina, natum de regina,
Qui est medicina, salus gentium.
Ecce quod natura mutat sua jura,
Virgo parit pura Dei filium.»

Stjärnbäraren (träder fram och vädjar till publiken):

Hör oss god' vänner, båd' stora och små,
Vår stjärna ej längre hos Eder kan stå.
Ren länge hon lyst över detta hus,
nedbrunnit har snart hennes korta ljus.
Och munnar, som sjungit i köld och snö,
kan näppelig tugga julhalm och hö.
Om någon nu vill oss en gåva giva,
honom skola vi tacksamma bliva.

Stjärngossarna (sökande Judas):

Var är han, var är han, vår skaffareman?
Här är han, här är han, försann,
hans röda skägg sig ej dölja kan.

Stjärnbäraren (presenterar Judas):

Den stackars Judas med toman pung,
han rädes än för båd' gammal, ung.
För usel gärning han dömder är
att samla gåvor med stort besvär.
Och han får vandra från år till år
och aldrig ro i sitt hjärta får.
Hans onda samvet nu får en lisa,
om I täcks honom en nåd bevisa.

Judas klagolåt:

Varkunnen Eder, min pung är tom,
och lång är vägen och tung min dom:
jag får ej stanna, jag måste gå,
evigt vandra, hå-hå, hå-hå!

(Judas går omkring med pungen bland publiken.)

Judasvisan (sjunges under insamlingen):

Den stackars Judas med toman pung,
han rädes än för båd' gammal, ung.
För usel gärning han dömder är
att samla gåvor med stort besvär.
Och han får vandra från år till år
och aldrig ro i sitt hjärta får.
I julekväll han dock får en tröst,
när I för honom Er pung har löst.

Stjärnbäraren:

Haven tack, haven tack för all Eder skänk,
Eder skänk skall vara hos Gud i betänk!

8. Tack-visan:

Haven tack, haven tack,
för all Eder skänk!
Eder skänk, Eder skänk
skall vara hos Gud i betänk!
Så haven nu det av hjärtat sagt:
Vi önska Eder alla en rolig god natt!
Så haven nu det av hjärtat sagt,
vi önska Eder alla en rolig god natt!

Stjärnbäraren manar till uppbrott:

Vår stjärna nu ej längre kan stå,
vi måste begiva oss bort härifrån!

9. Slut-visan

(melodin lämplig som förspel vid spelets början):

(Under v. 2 marsch i följ. ordning: stjärnbäraren, vise männen, stjärngossarna parvis, Herodes tjänare, de båda kungarna, de två morianerna, knektarna parvis, bödeln och Judas.)

Ridå.