År 1640 tillkom Österbottens första lärdoms skola och förlades till Nykarleby.
— Den oansenliga byggnaden finns ännu kvar på rådhusets tomt. [Byggnaden uppfördes 1729.] Men staden växte snabbt, och en
tid därefter räknade man något över 100 hushåll. Där fanns tre gator, Älvgatan, Rådhusgatan samt Östra gatan.
Långgatorna förbands sinsemellan av gränder, uppkallade efter närliggande gårdar: Kjerrmans gränden, fiskar Krooks gränd
o .s. v. För att avleda regn- och smältvatten från gårdarna anlades trätrummor i marken. Fragment av dessa trummor påträffas
ännu vid grävningar. Hittar man samtidigt djurbensrester från ett hushåll, kan fynden lätt förväxlas med en gammal
gravplats.
Första kyrkan byggdes 1607
Traditionen vet att stadens första kyrka stått på den höjd där
den heikelska gården nu ligger. På platsen stod troligtvis ett predikokapell, kanske från den katolska tiden, av platsens höga läge
att döma. Stadens första kyrka byggdes redan 1607 och stod strax intill den nuvarande, men revs då man 1708 byggde en större, och som
senare ombyggdes till korskyrka. Gravgården låg invid kyrkan. Men var de gamla lappoborna begrovs, kan inte här sägas. Troligtvis
fördes de den långa vägen till Pedersöre kyrka.
Under stora ofreden förstördes märkvärdigt nog inte kyrkan
av de härjande ryssarna. Kanske användes den som upplagsplats, liksom på många andra orter.
Grevskapet Carleborg
År 1652 upphöjdes orten till ”grevskap”, då drottning Kristina till greve Claes Tott gav grevskapet Carleborg som förläning,
omfattande staden samt 20 byar, med ett arv inräknat 583 skattskyldiga hemman. Grevens första fogde hette Freese, som noga såg till att
hans herres skatter indrevs, en sak som från första stund gjorde att han kom på kant med både stadsbor och bönder. Man slapp
lyckligtvis fogden ganska snart, ty han dog i sin släde på isen efter en ämbetsresa till Jeppo, där han undfägnats med både
öl och brännvin. Då man genomgick hans räkenskaper upptäcktes en försnillning på den stora summan av 5.000 daler i
silver.
Hans efterträdare blev en rikssvensk, Werne. Han fick vidsträckta fullmakter och närvar vid alla rättegångar för
att bevaka sin herres intressen, samt ägde rätt att efter eget gottfinnande inmana ortsborna i häkte, för att därefter framlägga
deras ”brott” inför rätten. Att villervallan, ilskan och hatet mot fogden växte dagligen, är självklart.
Gräl
om tjärhandeln
Bönderna måste köra sin skatt i form av tjära ända från Ilmola och Vörå ned till
Nykarleby, trots att Korsholms hamn låg närmare. Bönderna klagade, men greven sade upprepade gånger nej, Nykarleby var hans residensstad.
Handelsmännen i staden skummade av ilska. Tjärhandeln gick deras näsor förbi, trots att de hade handelsrätt med bönderna.
De lovade att själva erlägga böndernas skatt i kontanter och få utskeppa tjäran. Då bönderna kom med sin tjära
mottogs de av två mottagare: Wernes hantlangare samt handelsmännen. Vid stranden uppstod gräl och handgripligheter, men handelsmännen
vann och förde tjäran till sina upplag.
Werne var förtvivlad. Han klagade hos sin herre gång på gång, fick nya order,
men blev åter slagen. Han stod hjälplös. Detta folk var inte lik de han var van att handskas med hemma i Sverige, där åtminstone
på en del adelsgods en underlydande, ifall han passerade huvudbyggnaden, var tvungen att gå med mössan i hand, oberoende om hans herre
var hemma eller inte.
Som en ytterligare olycka för Werne blev en rådmans död. Männen hade sammanträffat hos borgmästaren,
där rådmannen skällt ut fogden. Dagen därpå kom rådmannen till Werne hem, full och arg, och fortsatte. Werne fattade då
brandstaken och gav rådmannen tvenne slag över armen och benet. Nu ville olyckan att rådmannen några dagar senare gick hädan,
varför hustrun redan vid sjuksängen begärde skadestånd.
Genom prästen förliktes männen sedan Werne lovat att ge
10 daler silver samt svarttyg till en klänning. Werne drog en lättnadens suck. Men för tidigt. Efter dödsfallet anklagades han för
dråp. I sin nöd vände han sig till sin herre, som lyckades bevisa att slagen med brands taken inte kunde vara dödande. Men stadsborna
var av annan uppfattning: fogden var en dråpare. Genom en intrigant änkeprostinnas försorg väcktes frågan om Werne fick inneha
sin bänkplats i kyrkan, eller borde förflyttas längst bak, invid dörren. Saken framlades inför domkapitlet, som dömde Werne
till offentlig avbön i kyrkan.
Sabotage mot residensbygget
Werne föreslog år 1654 att få bygga ett ”residens”
som kunde härbärgera greven vid ett eventuellt besök i staden. Baktanken var troligtvis den, att han själv skulle bo i gården
och på så sätt slippa att ha de ogina stadsborna inpå knutarna i sin bostad. Greven blev intresserad av förslaget och Werne
fick rätt att utkräva dagsverken av de skattskyldiga. Som plats valde han den högsta punkten på älvens västra strand, där
seminariets trädgårdsmästarbostad nu står. En genompräktig källare finns kvar under huset från residensets tid. Byggnaden
torde ha varit 9x28,5 meter, samt gårdsplanen kringbyggd av uthus. Werne fick verkligen en fristad på gården, liksom också sin efterträdare,
en Forsman från Nordmalings socken i Sverige och som uppges som stamfar för släkten Yrjö Koskinen.
De dagsverksskyldiga bönderna
skyndade långsamt. Först tre år senare var väggar och tak uppförda, men utan inredning. Det tegelprov de uppvisade gjorde att
fogden begärde att få användbart tegel hitseglat från Sverige. Bräden och plankor blev han tvungen att beställa av en bonde
i Esse, men då sade borgmästaren i Jakobstad stopp. Esse hade inte handelsrätt med Nykarleby. Då fönsterglasen skulle insättas,
kallade han tvenne glasmästare från Vasa, varpå stadens glasmästare klagade hos magistraten över främmande konkurrens.
Med
reduktionen 1685 utplånades grevskapet Carleborg, till stor lättnad för stadsbor och bönder. Residensgårdens senare öden
är okända. Men känt är, att greven aldrig besökte sin gård.
Stora ofreden
Så kom stora ofreden,
då landet översvämmades av ryssarna. I sin nöd betalade staden en hopsamlad summa på 10.000 daler silver till den ryske överbefälhavaren
furst Galitzin mot löftet att staden inte skulle: skövlas. Likaväl blev staden: utplundrad och dess fartyg: brända, och de kvarvarande:
stadsborna illa misshandlade eller ihjälslagna. Man anmälde 17 dödade.
Då resterna av den svenska armén efter nederlaget
i Napo retirerade norrut, medtogs överste von Essens kropp och lades i hast under kyrkans golv, där den ännu kvarligger i torkat tillstånd
halvklädd, sårad och utplundrad av fienden. Men allt har sin övergång, och efter freden återvände stadsborna från
Sverige, dit de flesta flytt. Man reparerade och nybyggde det som förstörts, och staden kom småningom på fötter igen. År
1750 fanns där 554 invånare. Man byggde nya och större fartyg och handeln kom åter i gång.
Så kom 1808—09 års
krig, under vilket staden klarade sig utan nämnvärda förluster. Efter fredsslutet gjorde den nye härskaren Alexander I sitt triumftåg
genom landet i sällskap med landshövdingen Troil. För att visa sitt sinnelag hade man gjort en triumfport vid södra tullen och smyckat
porten med skylten Leve Alexander och Triol! Tyvärr fanns det ett genant fel i texten: landshövdingen hette Troil och inte Triol.
Nykarleby
brand 1858
Efter freden kom främmande energiska köpmän, några från Sverige. Tiderna blev goda och ett flertal nya och
stora fartyg byggdes ute på Alön. Nya tider och nya seder samt ett mera kultiverat sällskapsliv vidtog inom borgerskapet.
Men så
kom åter olyckan: Man hade ställt till barnbal och de flesta familjerna var representerade. Detta hände den 13 januari 1858. Klockan åtta
på kvällen avbröts glädjen då brandlurarna började tjuta. Eldsvådan började i stadens södra ända, som
då låg strax norr om nuvarande kyrkan, och till råga på olyckan rådde häftig sydlig vind. På några timmar
låg staden i aska, så när som på de hus som låg söder om brandplatsen [och några till]. Vintern var mild och snölös,
varför de husvilla kom lättare till rätta i sina nödbostäder i kvarvarande byggnader och i bondgårdarna. Prästgården
uppläts i sin helhet, där de husvilla också undfägnades med mat och under prästens uppmaning:
— Ät och drick,
gott folk. Måka i er så mycket ni orkar!
Varför inte Karvat?
Då staden skulle uppbyggas, rådde delade
meningar om platsen. En av Vasa stads största borgare påstods i hemlighet ha lovat att överflytta sin stora rederirörelse till den
nya staden, ifall den byggdes i Karvat by i Oravais med dess djupa och goda hamn.
Om man lytt hans råd skulle Nykarleby måhända sett
annorlunda ut än nu samt ägt en, kraftig exporthamn med eventuella sågar och brädgårdar. Men som bekant är det ingen konst
att vara efterklok. De flesta stadsbor var emot förslaget. Man ville bo i de gamla kära hemknutarna, i den vackra naturen, vid älven och
dess forsar, där mycken kraft kunde tillgodogöras, samt vid den vackra skärgården med dess goda fiskevatten. Och ur den synpunkten
måste man förstå stadsborna. Ty den lilla staden vid älven är fortfarande en naturens pärla.
Hamnen två
gånger flyttad
Den nya stadsplanen ritades av arkitekt Edelfelt, far till den store målaren Albert Edelfelt. Stadens första hamn
låg nedanom kyrkan [?], där stenkajen ännu är bevarad, men flyttades senare nedåt, där resterna av kaj också finns
kvar. Platsen norrom kajen användes som upplagsplats, där spår ännu finns efter tjärmagasinen på den plats där direktör
Hugo Nars hypermoderna week-endstuga nu står på den höga älvstranden.
Ar 1864 flyttades hamnen ut till Andra sjön, där
man åter byggde en stenkaj [stenpir]. Hamnen var livligt besökt av ångbåtar med regelbundna turer genom kuststädernas hamnar,
samt över till Stockholm. Bland ångbåtarna fanns Österbotten, Vasa, Aavasaksa, Näcken, Tärnan, Norden m. fl. Mest känd
blev Österbotten genom den olyckliga eldsvådan utanför Räfsö år 1874, då några passagerare omkom under paniken.
Bland dessa också kommerserådet Malms i Jakobstad unga hustru och hennes syster.
Nykarleby seminarium öppnade sina portar 1873. Med
denna läroinrättnings pedagoger fick staden ett ytterligare tillskott till den kultur och bildning som redan då stod anmärkningsvärt
hög i den lilla men livliga staden. Och varom man får ett synligt begrepp i den sagolikt stämningsfulla hemmamiljö samt av de festklädda
skyltdockor, som likt levande varelser står i de olika rummen i stadens museum, inrymt i ett urgammalt hus på älvstranden, inte många
steg från Zakarias Topelius barndomshem, Kuddnäs. |