När elektriciteten
kom till byn

Allt går igen, brukar man säga. Fri konkurrens på elproduktion fanns tydligen också i början av 1940-talet.  

På bilden [längre ner] vid en damm ser vi Joel Häger, John Liljeström och bröderna Nils och Paul Villman som jag kom att tänka på när vi nu i vår tid talar om energikris.

Av Gunnar Grahn


 

  
Gunnar Grahn.
    Gunnar Grahn, 88, har varit jordbrukare i Sorvist och Nygård, Nykarleby. Han är känd som debattör, med många hundra debattinlägg, främst i veteran- och pensionsfrågor i bland annat JT, Vbl och Österbottningen.

    I slutet av april 1940 kom jag hem från hårda strider i vinterkriget. Min hustru Karin och vår tvååriga dotter hade länge väntat på att få ett eget hem.
    Jag begav mej till Jakobstad för att söka arbete och fick jobb på Wärtsilä-fabriken i lastning av färdiga jordbruksredskap. De kom i en jämn ström, det var tunga redskap i gjutjärn.
    Det var slitsamt och långt att dagligen cykla 25 km till arbetet. Så blev det så att vi köpte ett hemman i Sorvist by i Nykarleby.
    Det var åtta kilometer till staden där kvarnen och mejeriet fanns, båda viktiga för byns mjölkproducenter.
Men det var också svårt att bo i en by som inte hade elektricitet. Från folkförsörjningen fick vi en liter lyspetroleum i månaden och det var svårt att få både fähus och gården upplyst för de arbeten som skulle utföras.
    Då berättade någon för oss att det i Esse fanns en man, Ture Hedman, som hade byggt ett eget elverk i Huvudsjöbäcken, nära intill sin gård inte långt från Björkfors kraftverk.
    Jag for då cyklande till Kovjoki station, tog tåget till Kållby och fortsatte sedan cyklande en lång väg i det vackra landskap som Esse bjuder på.
    I Lappfors by fann jag Hedmans gård, blev väl mottagen, bjuden på kaffe och berättade om läget i vår by — att vi för det mesta levde i mörker i gårdarna som saknade elektricitet. Jag berättade att byn ägde ett kvarnställe i stadens skog där en bäck såväl höst som vår hade ett ganska bra vattenflöde från de stora utdikade mossarna ända upp emot Jeppo.
    Hedman ställde några frågor om hur högt vattenfallet var och hur långt platsen låg från byn.
    När vi hade diskuterat igenom de viktigaste frågorna sade han kort och gott:
    — Jag skall försöka göra mitt bästa. Efter två veckor skall ni ha en damm klar i bäcken för då kommer jag med turbinen och regleringsverket.
    Så gjorde han en skiss på hur vi skulle bygga dammen och ett utlopp där turbinen skulle placeras. Glad och nöjd återvände jag hem och berättade om vad Hedman hade förklarat om hur man kunde bygga ett elverk för våra fem gårdar i Sorvist.
    Första veckan i augusti 1940 inledde byns alla män arbetet med dammen och grävde upp gamla "kvarnjoparn" för turbinutloppet.
    Arbetet gick raskt undan. Med stockar, stenar och mossa byggde vi ett vattenfall på två meter.
    Så kom också Ture Hedman med sin far, den 26 augusti så som han lovat, och hade turbin och regleringsverk med sig.
    När allt slutligen var klart lyste taklamporna i varje gård i byn.



Joel Häger, John Liljeström och bröderna Nils och Paul Villman var med i dammbygget när Sorvist byggde eget elverk.
Foto: Tillhör Nils Grahn.
Joel Häger, John Liljeström och bröderna Nils och Paul Villman var med i dammbygget när Sorvist byggde eget elverk.
[Leif Sjöholm tillhandahöll bild av bättre kvalitet än den i tidningen.]


    Turbinen var 35 cm i genomskärning och drev en likströmsgenerator. Min bror Nils Grahn, som utbildade sig för elbranschen i Vasa tekniska, skaffade behövligt material för ledningar till gårdarna och elinstallationerna i dem. Han utförde också installeringarna. Ledningarna var 3 mm järntråd, koppar fanns inte att tillgå, och tillät bara två samtidigt tända lampor i varje gård. Hur mycket ersättning Nils fick för det minns jag inte, men troligen gjorde han en hel del som en talkoinsats för oss alla i byn.
    Hösten 1940 blev det under hela december stark kyla, för det mesta temperaturer nere i 20 minusgrader, till och med ännu lägre. Alla mossar och utfallsdiken frös och tjälen gjorde att vattnet i bäcken frös till is. Vårt elverk stannade veckan före jul.
    Så blev det med vår första jul i Sorvist. Men min hustru och jag var ju unga och vi såg fram emot en ny vår 1941 då vi skulle börja med vårsådden
    Men lyckan blev kort. Vid midsommar 1941 blev det allmän mobilisering och jag skulle inom fem timmar anmäla mej på skyddskårskontoret i Nykarleby
    Den resa vi alla sedan gjorde under fortsättningskriget blev både lång och svår. I våra krig stupade 30 000 man och 300 000 sårades.
    Tiden har läkt många sår men det finns ännu i dag sår som in gen kan läka.
    När jag natten till den 26 november 1944 kom hem till Sorvist lyste i alla fall lamporna i byns alla gårdar. Och fastän jag var skadad både till kropp och själ var jag glad att vara bland de levande som fick komma hem efter ett långt krig för vår frihet och självständighet.

Fakta
Ture Hedman och hans bror Evald byggde från mitten av 1930-talet fram till krigsåren elva privata kraftverk i bl.a. Perho, Kronoby, Terjärv, Kållby Lappfors, Västerbacka i Purmo samt Sorvist.
    Impulsen fick bröderna Hedman när de följde Edmund och Teodor Albäcks bygge av Björkfors kraftverk.
    Och så blev det. De grävde en ny fåra i en krök av bäcken och skapade en damm som gav fallhöjd.
    Kraftverket med s.k. kaplanturbiner byggdes enligt svenska postorderritningar i en liten gårdsverkstad hos Hedman i Lappfors.
    Evald Hedman svarade för elplaneringen och Ture turbinbyggena. Motorer för kraftverken fick de i Jakobstad, hos Mekano som förmånligt sålde ut likströmsmotorer när kunder övergick till växelström. Före krigsåren kunde man köpa kopparledning av Jakobstads Telefon Ab.
    Kraftverkens effekt gav tillräcklig belysningsström motsvarande 14 lampor med normaleffekt. (C.S.)


Gunnar Grahn (2005) i Pedersöre, Jakobstads Tidnings jul- och hembygdsbilaga.




Sorvist i maj 2006.
Foto: Lars Pensar.


Läs mer:
Mer om Sorvist.
(Inf. 2006-05-10.)