En gång i tiden fann man ett krucifix med den inskriften — på latin — i denhär avbildade grottan. Gånge Rolf inspirerades av detta märkliga fynd och andra traditioner som förbinds med samma plats till en roman om Munkens löfte, vilken roman i tiden publicerades som följetong i Österbottniska Posten, där ju Gånge som bekant var en aktiv och litterärt produktiv redaktör. Han skrev ju bl. a. också en lång följetong om Stefan Löfwing.

Bland ortsbefolkningen i Kärrfors några kilometer söder om Nykarleby benämns denna grotta emellertid kort och gått ”Steinstugon”. Namnet härrör troligen från den tid grottan under ofredstider kom till användning som tillflykt undan härjande fiender. Den äldsta traditionen om dess användning i sådant syfte härstammar från Stora ofreden. Om man närmare studerar Steinstugons ”arkitektur” märker man att de naturliga flyttblocksformationerna bättrats på med smärre stenar för att täta de väl stora draghål som byggmästaren, naturen, gjort sig skyldig till. Inne i grottan skönjs också tydligt en mörk rand längs klippväggen, där röken från flyktingarnas eldar sökt sig ut.

Grottan — belägen endast några hundra meter inne i skogen på Renvaktar hemman i Kärrfors — kunde mycket väl bli en liten turistattraktion i Nykarleby landskommun om någon tog sig före att dra fram dess existens ur glömskans djup. Den är sevärd ren som naturformation och krucifixet som hittats i den är ett av de märkligaste fynd vi överhuvud gjort från vår katolska medeltid. Grottan kunde säkerligen ge upphov till många spekulationer hos fantasifyllda amatörarkeologer. Dessutom är jag rätt säker på att det inte finns många så pass välbevarade flyktinggömställen kvar i vårt land. Steinstugon skulle därför säkert bli ett bra utflyktsmål en sommarsöndag.