Hej, sänder dig komplement till "munkskrönan". Denna Gånges berättelse är på 64 sidor i A6 format. Det jag tog med är ur de sista 6—7 sidorna, de enda där Nykarleby framgår. Resten är som ett uppkok på Fältskärns berättelser-fragment och andra kvasihistoriska skrifter. Sen får man hoppas att inte nån tror så på historien om Munkgrundet att de börjar gräva efter munkens ben där. Observera att titeln är just Munken i Karleby, ej Nykarleby!

När man tänker på Mons och Jöns Frille som upphovsmän till Frill och även Frillholmen och Frillmossen, kunde det säkert också skrivas en fantasifull skröna om de namnen.

MUNKEN I KARLEBY

En Tidsbild

Från trosstridernas tidehvarf

Af K. E. Wichmann

(Gånge Rolf )

J. W. Nesslers Boktryckeri 1892

VII kap.

SLUTET

— — — till sist hette det allmänt att Munken i Karleby i sällskap med hin håle själf varit på besök hos biskopen för att plåga och fresta den fromme mannen.

— — — Fram på eftermiddagen fick detta rykte värklighetens form och gestalt, då den allmänt för sin stränghet och renlärighet fruktade sacellanen, herr Paulus Dionysius, efter ett lönnligt samtal med pastor å dennes ämbetsrum, besteg sin passgångare, åtföljd av prästens bägge drängar, och ett halvt tjog andra rättlärige och nitiske kristne från Karleby och Pedersöre, alla utom prästen, beväpnade med svärd, bågar och luntbyssor.

— — — Det led redan till kvällen och solen begynte dala bakom Forsby åsen, när den ridande skaran hann sitt mål. Munken satt framför sin koja på en mossig sten och framför honom stod i förtroligt samspråk en gammal vän och hemlig trosbroder till honom, gemenligen kallad Bonäs Hindrik.

Vid åsynen av de bägge gubbarna gjorde skaran halt tätt utanför klipphålan.

[Här följer nu ett långt avsnitt med den dödliga misshandeln av munken m.m. tills Sigismunds anhängare når fram till platsen.]

Krigaren försökte nu vänligt resa upp den sårade som alltjämt låg i vanmakt. »Vak upp fromme fader» ropade han i den sårades öra, men utan att få något ljud till svar. »Langa mig hit, Bång, flaskan som du knep af en bondlurk på Isakas. Hvad skall också de dumma bönderna göra med brännvin då törstiga ryttarstrupar finnas tillräckligt i världen.» Med detta mustiga skämt, och under hans underlydandes högljudda bifall hällde han några droppar af detta ännu rara och kostbara »Aqua vitae» i den sårades mun.

Efter en stund slog denne långsamt upp sina ögon och såg sig omkring med förvirrade blickar. »Hvar är jag?» fick han slutligen mödosamt fram. »Bland goda kristna och Sigismunds soldater» svarade krigaren. Känner ni inte igen mig, käre far? Tack för sist! Jag är Gabriel Träloodh vid kungens dragoner och Peder Gumses fänika och här står den falska ulf i fårakläder, som höll på att bita er till döds, när vi kommo hit och togo honom i vingbenet.

Med mig är det slut. Nunc dimittis domine (Herren nu låter du din tjänare fara i frid), mumlade den sårade i långa afbrutna satser. Jesus Maria in aeternum. (Jesus Maria i evighet) — — — »För mig till grundet!» Pax vobiscum (frid vare eder).

Alvarliga stodo de råa knektarna runt liket. —

»Grundet?» Hvad för ett grund menade han?, sporde till sist Gabriel Träloodh, sedan den första rörelsen lagt sig.— »Med förlof, stränge herre», sade nu Bonäs Hindrik, som under allt varit en uppmärksam åskådare, men vid dödstillfället skyndat fram och mottagit den aflidnes sista suck. »Den salige döde menade att hans stoft skulle jordas på ett klippgrund eller en liten holme, som ligger under mitt hemman i Bonäsviken. Det var om det vi talade då dessa bovar och mördare öfverraskade oss. Det var som om min fromme lärofader skulle anat sin nära förestående död.»

»Din lärofader? Alltså är du äfven katolik!»

»Lofvad vare Gud och vår heliga Fru, ja!» — svarade gubben med värme. »Jag är en av de få kristtrogna i dessa kätterska nejder. — — —

Hela detta samtal hade förts afsides och med låg röst mellan officeren och Bonäsbonden. Den senares råd följdes ögonblickligen. Medan de flesta af knektarna drog bort med sina motsträfviga fångar till byn, bildade Bonäs Hindrik med Träloodh och tre af den sistnämndes i detta afseende pålitligaste karlar, polacker till nationen, den gamle munkens liktåg.

Det rådde redan fullständigt mörker, när tåget nådde Bonäsvikens strand. Från gården skaffade Hindrik i hemlighet hackor, tjärvedsfacklor äfvensom en båt för öfverfarten. —

I nattens mörker och vid facklors sken sänktes den sista munken i Österbotten i sin okända graf på det ensliga skäret. Träloodh själv, såsom bekant, hemlig katolik, läste en kort latinsk bön, och Bonäs Hindriks tårar strömmade strida. Bottenhavets böljor brusade sitt »profundis» vid stranden och de tre ryttarna kastade sist upp ett stenkummel till en sista minnesvård öfver sin aflidne trosfrände. Där fick han slumra i ro, medan troskrigets vågor vilda rullade fram öfver Finland.; Klas Flemings klubbekrig — — — härtig Karls strider med Stålarm.

[De Profundis, ur djupet (eg. ur djupen), början af en katolsk botpsalm efter konung Davids »Ur djupet Herre, ropar jag till dig. Herre, hör min röst!»—
Främmande ord och namn (1878)]

Att heligheten dock var känd bland allmogen, ehuru ingen någonsin rätt fått reda på, hvem som röjt densamma, vittnar bland annat den omständigheten att skäret snart nog begynte allmänt kallas med det namn det ännu bär, MUNKGRUNDET. En sägen förtäljer dock att Bonäs Hindrik, som lefde länge nog, efter dessa händelser, och ännu fick se lugnare tider inträda, på sin sotesäng anförtrott hemligheten åt sin son, som sedan låtit den gå i arf i släkten, tills den sålunda blev allmänt bekant i bygden.

Misshandlingen af den gamle munken väckte allmän ovilja och klander hos det i grund och botten toleranta lutherska prästerskapet och sacellanus Paulus Dionysii blef dock sedan i ersättning härför af härtig Karl belönad med ett indräktikt [inbringande] pastorat i södra Finland där han dog, ända in i döden förbittrad motståndare till papisterna [katolikerna; nedsättande].

Biskop Sorolainen dog misskänd och misstrodd till det sista af sin samtid och särskilt härtigen, sedermera konung Karl IX, såsom en liturgins forne försvarare och fader till en jesuit. På sin ålderdom blef han härför till och med afsatt.

Gabriel Träloodh miste, inte långt efter de händelser vår berättelse skildrat, sitt lif i drabbningen på Taratant ängen utanför Gamlakarleby landskyrka. Han var anförare för de knektar som beledsagade den af Klas Fleming och Sigismund tillsatta fogden Abraham Melkiorsson, och hvilka här öfverraskades och dels ihjälslogos, dels tillfångatogos af den nordösterbottniska klubbehärens förtrupp under anförande af den bekanta Hans Krankka från Limingo.

MUNKGROTTAN i Forsby befinner sig på Kärr hemmans mark i Forsbyn af Nykarleby landsförsamling. Under stora ofreden blef stället åter en gång människors tillflyktsort undan förföljelsen. År 1890 hittades ett stycke utanför grottan ett karolinskt silfvermynt, präglat samma år som »den stora flykten» begynte. Ett ännu märkligare fynd gjordes där på 1830 talet af den dåvarande unge, finske språk- och fornforskaren K. A. Gottlund. Det var ett nästan förmultnadt träkors, på hvilket ännu orden: »ex voto» (till följd av ett löfte) tydligen kunde urskiljas. Korset var troligen just detsamma som i tiden tillhört »Munken i Karleby».