På äventyr med Henrik Hällstrand

En berättelse av och om Henrik Hällstrand, sjöman från Nykarleby. Han är ett exempel på en sjöman från en släkt med många sjöfarare. Han  färdas när och fjärran på olika fartyg och sina upplevelser berättar han sen för bekantskapskretsen på ålderns höst.

Född 1852 seglade Henrik första gången ut med barkskeppet Usko från Nykarleby  sommaren 1872. Ordern var Belfast på Irland för kaptenen Gustav Lundqvist, boende i sin nybyggda gård på tomten 45 på Kyrkogatan.

Färden var odramatisk och efter att den traditionella lasten för ett Nykarlebyfartyg, trävaror och tjära lossats, gick hon sen barlastad till New York där det kom order om fortsatt färd till Baltimore i Maryland. Nyinstallerad telegraf i Nykarleby gav redarna en mycket snabbare kommunikation med kaptenerna än vad var fallet före Krimkriget, som visat på behovet av elektrisk telegraf upp längs Bottenvikens kust.

Här i Baltimore grep amerikanska ”lockare” in i ödet för Hällstrand, då de fick honom övertalad att jämte två andra matroser, rymma från Usko och i stället mönstra på en amerikansk skonare hemmahörande just i Baltimore. Det var den betydligt högre avlöningen på amerikanska skepp som utgjorde en fara för rymning från finska, eller egentligen ryska skepp, eftersom fartyg från Finland betraktades som ryska skepp och de seglade ju med  den ryska trikoloren, vit-blå-röd  på de vågräta färgfälten på duken.

Henrik Gustaf Hällstrand.

DET VISADE sig nu att den amerikanska skonaren med Hällstrand ombord hade samma destination som Usko, nämligen Queenstown på Irland (Corks hamn). Medan den amerikanska skonaren hade en snabb och lätt överfart fick Usko en mycket svår resa. Hennes nya fockrå sprang (brast), två man ur besättningen gick över bord och kunde inte räddas utan omkom. Framme fick Henrik höra om att Kaptenskan Maria Lundqvist, som var med ombord på Usko och i ”ett välsignat tillstånd”, måste hållas fastbunden för att inte stöta sig vid skeppets slingringar i stormen. Ankommen till Queenstown fördes hon i land och nedkom då med en liten.

Från Queenstown medföljde Hellstrand den amerikanska skonaren till London där han emellertid mönstrade av och tog hyra på en norsk brigg,  ”Mathilde”. Denna  gick ned till Boston på den amerikanska ostkusten, djupt lastad med styckegods.  I motvind hela vägen tog resan 64 dygn. I Boston lastades mjöl och ”amerikafläsk”, två tum tjocka och hårt saltade fläskskivor, för Antwerpen där lasten lossades och togs barlast ombord till Shields där en last av kol, koks och tegel intogs för frakt till Neapel.

I Neapel firades julen, ett fascinerande skådespel för ”gossen från Nykarleby”.   Men det var så kallt den julen att strandvattnet var ”påskrånat”( fruset). Ändock kunde Hellstrand se napolitanska dykare nakna gå ned i djupet för att kontrollera hur skeppets ankaren låg och om de behövde rättas till.

Från Neapel fortsatte man till  Cagliari på Sardinien för att lasta det högkvalitativa ”cagliarisaltet”, vilket bjöds ut bl.a. i Jakobstadstrakten av Ph. U. Strengberg.  Fullastad fortsatte den norska briggen mot nordliga vatten, nämligen Farsund i Norge, strax nedan om Lindesnes där briggen hörde hemma.

[Reklam för Cagliari-salt i Norra Posten den 13 september 1883.]

DET VAR nu tidigt på våren 1875 i april, och Hällstrand och hans kamrat mönstrade av och reste via Arendal och Christiania (Oslo) där de tog tåg till Stockholm och sen via Åbo med ångbåt till Wasa, och landsvägsskjuts till Nykarleby där de var framme den 28 maj.

Efter en knapp månad i det sommarfagra Nykarleby mönstrar Hällstrand  på det misslyckade skeppet Zachris Topelius, som Topelius motvilligt gett sitt samtycke till namnet. Dess saga blir tre år lång, börjande som skuta men efter att ha fått ångmaskin installerad och fått öknamnet ”träprofessorn”, håller igång en säsong innan det skrotas. Medan Hällstrand var matros ombord gjorde träprofessorn en tur från Uleåborg till Petersburg, Stockholm och Lübeck innan sagan tog slut berättade Hällstrand. Kapten ombord hade Gamlakarlebybon Chorin varit.

Hösten 1875 tog Hällstrand jämte sin bror ”Janne” och en Holmström från Nykarleby ”fripass” till Hull och reste med skjuts till Wasa och därifrån med den lilla ångaren ”Carl von Linné” till Stockholm och vidare till Hull. Väl framme lyckades alla tre mönstra på en skonarbark med destination Cadiz i Spanien där man lastade salt och fortsatte till Bahia i Brasilien.

”Efter några underbara veckor i Bahia gick vi till Montreal i Canada, huu vad kallt det var att komma norrut från den glödande södern. Midsommartiden kom vi i isbergens närhet. De voro höga som Nykarleby kyrktorn! Det var ej att gå i lä för dem.

[Ångaren Carl von Linné 1849.]

I MONTREAL var det emellertid rysligt hett. Staden ligger på en ö i St Lawrence floden. Skeppets vattentankar fylldes på med flodvatten. Av hettan och dricksvattnet blev Hällstrand och brodern sjuka. Härifrån igen gick man till Queenstown för order, men nu  mönstrade Hällstrands av och reste hem över London och Stockholm. Han stannade  hemma över vintern, men 1877 på våren befann sig tre bröder Hällstrand i Wasa igen för att på nytt komma ut på sjön. Där träffade han då på Nykarlebykaptenen Anders Granholm och konsul Carl Nylund, som kommit till Wasa för att ”taga emot” nykarlebykaptenen Jakob Silfvast, som omkommit av ”slag” ombord på Wolffska rederiets största fartyg, ”Carl Gustaf,” den 2 juni på Östersjön.

BRÖDERNA HÄLLSTRAND tog nu hyra på en norsk bark som övervintrat i Wasa, en riktig friseglare i ironisk mening. En över 80 år gammal skuta, byggd i Lovisa, under Krimkriget,  uppbringad av engelsmännen och av dem såld i Christiania, nu på order till London. Men skutan passade inte alls bröderna Hällstrand. En sån usel seglare som inte ville lyda roder utan gick direkt upp i bidevind så seglen började fladdra. Så de mönstrade av med detsamma för att söka bättre lycka på annat håll. Henriks sjöfärder fortsatte med kortare perioder i land, men levebrödet måste intjänas med idogt arbete. Visst såg han världen men det var hans eget arbete som förde honom till nya platser och nya strapatser. Någon turist var han minst av allt!

I 50-ÅRSÅLDERN lämnade Henrik sjömanslivet och gick iland. Då hade han hunnit med att gifta sig med Katarina, få två flickor, Helga 1880 och Helmi 1889.  Blivit gårdsägare i Nykarleby på tomt 56 i nordvästra hörnet av nuvarande Borgaregatan och Karleborgsgatan (Andersson), ådra sig astma, och i sviterna av den avlider han 1919 i sitt 67:de levnadsår. En hög ålder för en sjöman den tiden.

Lars  Pensar
Skribenten är lokalhistoriker