RESÅRINDUSTRIN I KOVJOKI
|
 |
| JT:s/ÖT:s samlingar vid Jakobstads museum. |
| Så här enkelt ser det ut när smeden Sigurd Nyman bockar en ögla på ett resårblad. Chefen Karl Kronqvist i bakgrunden har inget att invända. Förstoring. |
Karl Kronqvist är ”self made” man. Efter sjutton års praktik hos dåvarande Joupers, som också tillverkade resår för släpvagnar och busskarosser tog han sig loss för att satsa på egen hand. År 1963 på våren köpte han Kovjoki andelsmejeri och mejeribyggnaden blev sedan företagets plattform. Senaste år gjodes den första stora investeringen och en maskinhall med 400 kvm golvyta fogades till den gamla verkstaden, I dag är också detta utrymme för litet — den växande produktionen behöver en lagerbyggnad. När man kan sätta igång med denna viktiga etapp i tillväxten vet han inte, men lagerbyggnaden har prioritet i framtidsplanerna.
Produktionen har anmärkningsvärt hållits inom den ram som herr Kronqvist tänkte sig från början, nämligen resår för lastbils- buss- och släpvagnsindustrin. Några avvikelser har gjorts — för något år sedan tillverkades fjädrar åt motorslädarna till norra Finland, och nu har företaget gjort fjädrar för TV-stolarna som presenterades i fredagens JT. Men också detta ligger inom branschen.
Vi började med den arbetskraft och de resurser som familjen bjöd på och det betydde att jag och tre pojkar satte igång med tillverkningen. När vi faktiskt fann att våra varor hade åtgång var en utbyggnad naturlig och nu är vi elva man anställda. Ingen toppsiffra — vi har varit mera, men det är som sagt rätt sakta i höst.
Fortfarande är sönerna med i verkstaden och likaså basen själv i den mån tid finns. Kontorsgöromålen hopar sig när ett företag växer och det har också herr Kronqvist nogsam känning av.
Verkstaden har en kapacitet på åttio ton per dag, men det producerar man inte för tillfället. Däremot är underhandlingar på gång om export till Sverige — en affär som inte är klar i detta skede och enligt förhandskalkyler blir det att öka tillverkningen då rätt väsentligt utöver vad som produceras nu. Det betyder också fler anställda.
Vi har gott om kunnig arbetskraft här i nejden sedan nykarlebyindustrierna lade ner sin verksamhet. Det gör naturligtvis sitt till att vi kvalitetsmässigt står i god position till köparen.
Råvaran kommer från Vuoksenniska, men trots att devalveringen höjer importpriserna överväger företaget att köpa stålet från Tyskland, som faktiskt aviserar lägre priser.
Skatterna problembarn.
Hur ställer sig kommunen till småföretagare?
Kommunens möjligheter att hjälpa småföretagare är faktiskt begränsade. En kommun får varken utanordna direkt penninghjälp eller stå som borgenär för lån. Däremot kan kommunen biträda till exempel med tomtinlösen i sådana fall där det är aktuellt. Skattemyndigheterna däremot är ett kapitel för sig och de kan sannerligen strypa ett företag. För något år sedan satt jag faktiskt så stadigt i skatteklämman att jag övervägde att lägga ner driften. I år däremot har jag ingen anledning att klaga.
Kovjoki resår står stadigt förankrat i närhet till nya riksåttan, och det är en god position i framtiden när den öppnas för trafik. Kovjoki består sig också med järnvägsstation och det betyder att råvaran kommer till fabriken med tåg medan den färdiga produkten går ut i världen via långtradare. En god tingens ordning, tycker företagaren.
Maskinhallen domineras av de fyra härdningsugnarna där bladstålet glödgas för att bl.a. bli mera medgörligt i den fortsatta behandlingen. Vidare har företaget fem exenterpressar, borr- och klippmaskiner etc. Till och med lastbil för transporterna har anskaffats. Ungefär så mycket som har rum nu med nuvarande produktion.
En trygg tillväxt under kunniga händer. Vad kan en ort eller en kommun mer begära av en företagare som startat med endast sig själv som insatskapital.
O—lund, Jakobstads Tidning den 26 november 1967.
Stig Haglund digitaliserade
och tillhandahöll.
