År 1922 övertog affärsmannen K.J. Jouper och sonen John Jouper från Nykarleby landskommun J.W. Nesslers tidigare filhuggeriverkstad. Den lilla verkstaden utvecklades snart till ett företag för tillverkning av bl.a. lastbilsfjädrar och tippar. Fabriken låg strax söder om staden vid Korsåkern inom landskommunens område. Företaget gick med framgång och övertogs 1930 under firmanamnet John Joupers Fjäderfabrik av John Jouper.

Österbottniska Posten, 11 april 1924, nr 15, s. 4.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.]

Ännu 1955 var efterfrågan på fabrikens produkter mycket större än dess kapacitet. Det mesta av produktionen gick till kunder i hemlandet. Råmaterialet införskaffades från Vuoksenniska. I medeltal framställde fabriken 35—40 ton bilfjädrar och 40 lastbilstippar per månad. Förhoppningar fanns att inom kort kunna öka produktionen med 50 % genom att bl.a. utvidga monteringsavdelningen. Endast en liten del av tipparna kunde nämligen monteras i fabriken. Större delen sändes till monteringsverkstäder landet runt. Ett hinder för en höjning av produktionen var vidare svårigheten att rekrytera yrkesutbildad arbetskraft. Företaget måste själv utbilda de anställda.

[Annons från 1955. Översättning. Notera att man kunde få tippen som 3-vägstipp! Och att garantin var endast 1 år!
Mats Blomqvist tillhandahöll.
(Inf. 2016-04-28.)]

[Märkskylt för lastbilstipp som är uppsatt på väggen i Vehoniemi bilmuseum, Kangasala.
Jorma Rauhala tillhandahöll.
(Inf. 2024-09-30.)]


Mot slutet av 1950-talet övertog bröderna Ernst, Ingmar och Gabriel Jouper företaget, som från 1948 gått under firmanamnet Ab Jouper Oy. Vid denna tid sysselsatte företaget ett 100-tal anställda. Ett dotterbolag grundades i sept. 1947 under namnet Jouper-Tuote—Jouper Produkt med Ernst Jouper som innehavare och med parti- och minutförsäljning av fjäderfabrikens tillverkningar som uppgift.

[Österbottniska Posten, 03.12.1948, nr 49, s. 4.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.]

År 1950 utvidgades försäljningen till att omfatta även bilar och bildelar, järnhandelsvaror och jordbruksmaskiner. Företaget upphörde i okt. 1952.

[En resåroffert från maj 1952. Notera att det inte finns ett enda ord på svenska på brevpappret! Förstoring.
Jorma Rauhala tillhandahöll med kommentaren:

Hittade i Helsingfors stadsarkiv några brev från Oy Jouper Ab till Helsingfors stads trafikverk. Här är ett.

(Inf. 2013-03-19.)]

[Joupers fabriksanläggning ca 1952. Saarela i förgrunden. Hela bilden där även Rajåkern syns. För pekaren över bilden för att se kolorering tillhandahållen av Peter Gullback. (Inf. 2020-06-29.)
Saga Höglund tillhandahöll.
(Inf. 2006-11-01.)]

Under bröderna Joupers ledning började Ab Jouper Oy få svårigheter med avsättningen. Skulderna ökade och de största fordringsägarna, firmorna Telko och Kontio i Helsingfors övertog i april 1960 driften i stället för att försätta bolaget i konkurs. Bröderna Jouper avkopplades från bolagets ledning och en ny styrelse tillsattes, bestående av ekon. mag. B.E. Sahlstedt, ordf. och direktör Mart. Nylund, Helsingfors samt jur.lic. Chr. Boucht, Vasa, som medlemmar. Firmanamnet ändrades till Oy Jouper Ab. Till ny verkställande dir. utsågs tekn. dr. Lennart Schauman och från 1961 ing. John Hellman, Helsinge, samt dir. G.A. Ljungfelt, Tammerfors. Meningen var att driften skulle fortsätta som förut och med samma personal. Så snart bolaget blivit solvent igen, skulle bröderna Jouper återfå äganderätten.

Till en början utvidgades företaget under sin nya ledning. I april 1961 köptes f.d. Bröder Gyllenbergs fabriker vid Kärrforsen. Företaget skulle i en framtid inlemmas i en koncern tillsammans med systerföretag i Helsingfors. Hela driften skulle rationaliseras både vad bilresårs-, lasttipps- och övrig produktion beträffade. Vid f.d. Gyllenbergs fabriker skulle bl.a. rammontering och svetsning utföras.

[Resår av olika modeller och storlekar. Knorrvridare av Karl Wenelius.
Foto: Rafael Sjöblom.
(Inf. 2008-09-24.)]

Företaget upplevde nu sin glansperiod med 110 anställda (1961) och utsikter att vid årets slut kunna fördubbla arbetsstyrkan. Den planerade utvidgningen hälsades med glädje av ortsborna. Men planerna kunde ej förverkligas och 1963 stod företaget på nytt inför konkurs med ett 60-tal anställda. Det övertogs emellertid i febr. 1964 av Fiskarskoncernen. Ett dotterbolag till Joupers, Oy Nyman Ab, som bildats i aug. 1961 för handel med bilfjädrar, hydrauliska och pneumatiska anordningar samt till bilbranschen hörande maskiner, reservdelar m.m., och till vars styrelse hörde Georg A. Jungfelt och Joh. Hellman med Bjarne Lundqvist, Nykarleby som verkställande direktör, upphörde i okt. 1964 med sin verksamhet. Lundqvist hade sedan 1948 varit försäljningschef vid Jouper-Produkt och sedan 1960 vid Oy Jouper Ab.

[Bilden av en ”hädangången väg” och samtidigt slutet på en industriera är speciell. Här i Joupers cykelförvaring hängde arbetsdagar fullt med cyklar. När bilden togs hösten 1993 var det länge sen någon cykel hängt där. ”Mossbelupt är trappan och ogräset gror.” F.d. Kyrkoby skola/Finska skolan i bakgrunden.
Lars Pensar fotograferade och kommenterade.
(Inf. 2006-11-01.)]

Övertagandet kom rätt oväntat för allmänheten, trots att företagets svårigheter varit kända åtminstone inom en trängre krets. Farhågor yttrades redan nu för att Fiskarskoncernen genom köpet endast velat taga död på en konkurrent och inom kort skulle lägga ned företaget. Detta tillbakavisades dock av koncernchefen, bergsrådet Fjalar Holmberg, som framhöll, att koncernens strävan endast varit att ”utveckla produktionen, möjligen lägga om den, men i varje fall fortsätta driften vid Joupers.” Företagets arbetare skulle så vitt bergsrådet visste fortfarande beredas arbete under den nya regimen.

Till disponent för företaget utsågs från den 15 april s.å. ing. Nils Höglund, bördig från Jakobstad och tidigare anställd vid W. Rosenlew & Co i Björneborg. Till teknisk ledare utsågs 1967 ing. Nils Eklund, Björneborg. Illavarslande var, att fjädertillverkningen, som varit en av Jouperfabrikens huvudprodukter, redan 1964 överflyttades till en av koncernens nya fabriker i Pojo. Ännu under sommaren 1964 hade företaget planerat att inköpa ett större jordområde av Nykarleby landsförsamling för detta ändamål. I Nykarleby skulle i stället en del nya produkter tillverkas, såsom hydrauliska och pneumatiska anläggningar. Bl.a. skulle planeringsavdelningen utvidgas. I samband härmed ställdes i utsikt, att antalet anställda ej blott skulle bibehållas utan t.o.m. utökas.

Orsaken till fjädertillverkningens överflyttande klarnade 1966, då Fiskars träffade avtal med Ab Scania-Vabis i Södertälje om tillverkning av 40 % av firmans behov av bladfjädrar

[Joupers f. d. fabrikslokaler när Ostrobotnia Päls verkade i dem.
Foto: Rafael Sjöblom. För pekaren över bilden för att se kolorering tillhandahållen av Peter Gullback. (Inf. 2020-06-29.)]

Trots stor orderingång visade det sig emellertid svårt att marknadsföra Jouper-fabrikernas produkter. Man försökte med nya sådana, bl.a. stålflak för bilar i Forsbyverkstaden. Men även dessa produkter var svåra att marknadsföra från det avlägset liggande Nykarleby, därifrån transporterna var långa till avnämarna i södra Finland. Trots att Jouperfabrikernas produkionsvärde 1966 steg till 700.000 mk, nådde företaget ej upp till de produktionsvolymer, som fordrades för att göra driften lönsam. Företaget gick med allt större förlust för varje år. Vad var då naturligare än att flytta produktionen söderut? Hösten 1966 fusionerades företaget mycket riktigt som ett första steg med Salon Sähkö ja Konetehdas och samtidigt beslöt Fiskarskoncernen att, som det hette, ”på grund av centralisering av koncernens verksamhet” avveckla hela företaget. Detta genomfördes från april 1967.

De anställdas antal var då 37 tjänstemän och arbetare. De flesta flyttade till andra orter eller emigrerade. Det pratades visserligen om att ett konsortium skulle övertaga bolaget, men därav blev intet trots att företaget disponerade över c:a 4 ha tomtmark och c:a 2.000 m² fabriksbyggnader. Samtliga maskiner och anläggningar monterades i stället ned och transporterades under sommaren söderut. Därmed var Jouperfabrikens saga all. [Men namnet lever kvar i Joupersgatan på Nygård där fabriken fanns.]

Trots att företagets svårigheter länge varit kända innebar Jouperfabrikens nedläggande ett svårt bakslag för staden och landskommunen. Företaget hade varit ett viktigt skatteobjekt och länge stadens största arbetsplats. Det hade även varit en exponent för Nykarleby som ett framåtsträvande samhälle och ingivit förhoppningar om att nya företag skulle attraheras till orten. Nu hade förhoppningarna grusats igen en gång: kapital- och produktionssuget till landets rikare delar hade åter verkat.

Bland arbetarna var stämningen bitter: ”För Fiskars del betydde det troligtvis mest att få bort en konkurrent inom bilfjädertillverkningen. Något intresse för produktionen (i Nykarleby) fanns inte.” Fiskarskoncernen hade, så var den allmänna meningen, på något över tre år lyckats eliminera hela denna en gång så lovande metallindustri.

Den 1,8 meter höga remdrivna husbehovskvarnen med pyramidformad tratt av brädor tillverkad vid Joupers fabriker finns vid Hinnerjoki hembygdsmuseum 20 km nordost om Letala, mer känt under namnet Laitila. Från Finna.fi. (Inf. 2022-04-03.) Även Gyllenbergs tillverkade kvarnar.

[Kovjoki Resår]
Att fjädertillverkning ej var omöjlig i Nykarleby på grund av dåliga transportförbindelser m.m., som man ständigt hörde påstås, visas av att mekanikern Karl Kronkvist 1963 tog upp resårfjädertillverkningen och drev den med framgång. Han hade i 17 år varit anställd på Joupers fjäderfabrik och inköpte det 1937 i rödtegel byggda mejeriet i Kovjoki, som upphört med sin verksamhet 1962. Det hade då varit i gång sedan 1894. Kronkvist byggde om huset för fjädertillverkning, utvidgade utrymmet till 200 m² och drev företaget med hjälp av fyra av sina söner under firmanamnet Kovjoki Resår.

År 1966 hade företaget sex anställda och golvytan förstorades till 400 m². En härdningsugn, en smidesugn och en ny centerpress anskaffades och arbetsstyrkan utökades. Fabriken tillverkade olika fjädrar för lastbilar, bussar och släpvagnar. Hela produktionen levererades till partifirman Akno Oy i Helsingfors, som i sin tur distribuerade produkterna runt hela Finland. År 1975 hade företaget en golvyta om 600 m² och sysselsatte c:a 15 personer. Efterfrågan på fabrikens produkter var stor och produktionen därför maximal; vissa tider på året var fabriken i gång dygnet runt. Kovjoki Resår visade, att produktionen av resårfjädrar i Nykarleby kunde vara lönsam.

[Gyllenbergska fabriksfastigheterna]
De f.d. Gyllenbergska fabriksfastigheterna i Forsby övertogs i febr. 1968 Byggnadsbyrå Kaustinen och Kattil, Jakobstad. Huvudbyggnaden, som av tegel, omfattade 1.000 m² varm- och 200 m² kallyta och skulle inrymma elementfabrik. Själva fabrikstomten omfattade c:a 7.000 m². Företaget hade grundats efter kriget av Vöråbyggmästarna Håkan Storskog och Runar Lund. Dess huvudprodukt var byggelement av trä för egnahems- och radus. År 1975 hade företaget 14 anställda.

[Efter Kaustinen och Kattil verkade Juthas småhus i lokalerna. Firman övertogs av Oravais Hus. Sedan 20?? verkar Nykarleby Spåntak (vars verksamhet inleddes 1988 och namn antogs 1990) i anläggningen.]

B I L Ä G A R E
Spara på reparationskostnader – välj beprövad säkerhet
”J O U P E R” – H Y D R A U L K I P P E N
”Jouper”-hydraulkippen är fördelaktig för Er – med
”Jouper”-hydraulkippen får Ni bättre lönsamhet – ty
”Jouper”-hydraulkippen är snabb och effektiv. Den ger
 Er fler arbetstillfällen och bättre dagsförtjänst.
”Jouper”-hydraulkippen beviljas 1 års skriftlig garanti.

Pris: Tippar åt tre håll                       mk 148.000:-
         Tipp bakåt                             mk   96.500:-

KAN ERHÅLLAS FRÅN ALLA BILAFFÄRER

J O U P E R – P R O D U K T
Nykarleby, tel 218.