J. L. Birck:

Socklotpojken som blev norrman

Ett sjömansbrev med poänger

{Undantagsvis betyder [ ] författarens kommentar.}


"Montevideo den 16 Februari 1890.

Her Skolmester Erik Olin.

Mången Tak for deres saa kjerkomne ord, som jeg mottog og Gladeligta genomleste, vori jeg finder at di Lever enda [ännu] og Befinder dem sovit [så vitt jag vet] vel. Jeg kan ikke fultakke dem at de ver af den Godhet og sendte mig di Linjer [rader] som jeg bekom. Jeg troed [trodde] at alt ver död og för Glömt i min Födeby nu siden [sedan] at det er saa lenge siden jeg har Hört nogot fra Nykarleby eller rettere sagt vert saa lenge derifra. Men jeg er saa Hjettelig glad for jeg ser at der er nogon enda som ihugkommer mig den stakarls Falkas Jakob."

Så lyder början av ett mer än vanligt långt och innehållsrikt sjömansbrev, ett kapitel sjömanshistoria. Den tar sin början när det stolta jakobstadsfartyget fregatten Vanadis, det största och sista under segelsjöfartstiden här byggda träfartyg, år 1874 lämnar hemstadshamnen med bl. a. 19-årige jungmannen Jakob Vilhelm Falk ombord. Föga anade den föräldralöse socklotynglingen då, att han skulle bli så främmande för hembygden, att han ej ens skulle kunna skriva sitt modersmål, utan måste ty sig till norskan, sitt nya hemlands tungomål, som dock i sjömannens brev influeras av det bortglömda modersmålet.

Hans levnadsöde skulle förblivit okänt för hembygden, liksom mången annan sjömans, om ej hans barndomslärare i den ambulerande byskolan, den märklige Erik Olin (f. 1829, d. 1897), trogen sin vana att leta rätt på sina forna elevers vistelseorter för att sända dem brev och hembygdshälsningar, sannolikt genom någon annan sjöman och f. d. elev fått tag på Falkas Jakobs adress och överraskat denne "förlorade son" med brev och ord, som väckte barndoms- och hembygdskänslor till nytt liv. Huru hans själ under de 16 år som gått sedan han for hemifrån, hungrat efter tecken på den minsta lilla hågkomst av honom i hembygden, därom vittnar vältaligt brevets fortsättning:

"Vor mange ganger har ikke mine Tanker flyt Bort över havet og tenk [tänkt]: mon der er nogon som kunde have en liten tanke om mig eller have nogot til övers for mig i Finland. Men nej, saa har det komt for mig, hvem i al verden skolde vilde skenke en tanke om mig der nu. Jeg er vist både Död og Begraven og förglömt. Og kanhende aldrig nemd paa navn i Disse tider."

Og nu, Skolelerer, vil jeg fortele nogot af vad jeg har sett og oplevet i min tid siden jeg Rejste fra Finland. Det er ikke meget men saa vil jeg i korthet nedskrive det her. Vist (om) jeg kunde skrive alt ner vad jeg har opievet siden min hukommelse saa bleve det en sver [stor] Bog."


Fortsättningen av brevet lyder i svensk språkdräkt:

"Ni vet ju att jag tog hyra på ett jakobstadsfartyg, som hette Vanadis, och rymde från det i Kapstaden. Sedan har jag varit om skeppsbord med åtskilliga folkslag och tumlat om här och stundom där. Men vart jag än vände mig, alltid hade jag mot- och aldrig medgång, aldrig hade jag något som kunde kallas lycka med mig här i världen. Så jag tror nu som det står att läsa, att föräldrarnas missgärningar går igen allt intill fjärde led. Och det är sannerligen sant, för det har jag bevis på, för nu då jag tänker efter hur det varit, sedan jag blev så pass till åren att jag kunde förstå något, tänker både bakåt och framåt, så kan Ni tro, att det faller sig mycket tungt att tänka att jag allena skall få för allt.

Ni kan tro jag har prövat, något av vart, både fattigdom och sjukdom i många former. Ett vill jag nämna, som jag icke hade gott av. Det var skörbjugg av värsta slag, som höll mig sjuk i 17 veckor och ödelade den framtidsplan jag byggde på. Det var inte min tanke att förbli sjöman må ni tro. Det kan hända att jag varit stridig av mig i många ting, men det är visst av naturen. Hade jag haft bättre förstånd i många saker och icke varit så "stridiger", så kan det hända, att det gått bättre för mig. Jag har ej haft någon lust för sjön, min tanke var att jag skulle göra en tur och så sluta, men det tog en annan vändning för mig [genom rymningen], och sedan hade jag ingen framgång. Och då allt kom till allt såg jag mig icke i stånd att komma till Finland. Ni kan tro att jag likaväl mången gång tänkte att göra så, men "alt blev til en Luftkastel" [luftslott] för mig.

Jag tror att om jag haft en enda människa i Nykarleby, som jag kunnat skriva till och som delat med mig mina känslor, så hade allt varit bättre för mig att genomgå, fast det även då varit hårt att "stampa emot" mången gång. Men jag hade inte ett endaste liv på denna jord, som jag kunde lita på eller få ett vänligt ord av på den ort där man är född. Ni kan förstå hur det går, då man i sin bästa ungdom är helt överlämnad åt sig själv, det tänker jag ni sett exempel på. Och för att säga sant, så då jag tänkte på hur andra folk har det, så blev Finland "et hadeful land for mig".

Så jag vet verkligen icke hur det skulle ha gått för mig, om jag icke hade fått erfara "en Modersglimt eller en Modershjertighet" i Stavanger i Norge. Men det fick jag där. Ja, sent omsider kom jag till Stavanger och där blev jag inlogerad hos en änka, som begynte spörja mig om ett och annat. Hon tyckte synd om mig och behandlade mig som sin egen son. Fast hon hade tre egna söner och var i små omständigheter, delade hon med sig vad hon förmådde och gjorde vad hon kunde för mig. Och därpå [sedan hälsan blivit återställd] tog jag hyra på ett fartyg med en gudfruktig kapten, som tog sig an mig. Ni må icke tro att jag var en förfallen människa. Nej, nej, jag hade icke kommit så långt, men Gud vet hur det kunde ha gått, om icke dessa främmande människor tagit sig an mig.

Efter att ha varit ute en tur till sjöss kom jag tillbaka till Stavanger och inlogerade mig åter på samma ställe och blev väl behandlad. Och till slut rådde värdinnan mig att se mig om efter en maka. Jag log åt hennes tal för jag var så ung, bara 21 år, och kunde knappast försörja mig själv, än mindre en hustru. Men hon gav sig icke tillfreds, och vid närmare eftertanke fann jag, att det inte vore så dumt att bilda familj i Stavanger, som hade stor sjöfart och var en god stad i alla hänseenden. Två år efter det jag kom till staden ingick jag äktenskap med en flicka från landet.

Sedan dess har det hänt åtskilligt, men jag vill icke klaga, för jag har en god och trogen hustru, som har skänkt mig tre döttrar. Jag har nu varit gift i 13 år, och hon har varit villig att dela med mig både goda och onda dagar. Såsom jag redan nämnt har jag icke haft någon "ryktig Held" [riktig framgång] med mig, men det har ju gått ändå till dag som är. Nu blir det två år sedan jag var hemma, men ger Gud mig hälsan och allt är väl då jag kommer till Europa, så vill jag gå hem till mina kära "kone og Born som jeg vet dageligt venter". Den äldsta är nu 10 år i maj månad och den andra är 7 år och den minsta 3 år. Bägge de äldsta går i skolan och jag ser av min hustrus brev, att de lär vara flinka och villiga att lära.

De är inte lika mig då jag gick i er skola och var ovillig att läsa och lära något. Men det har jag ångrat många gånger sedan, änskönt jag haft nytta av det lilla jag lärde. Sedan dess har jag lärt mig flera språk, och nu är jag fullkomlig norrman i allt både i språk och lära. Och nu är jag i de bästa åren, tämmeligen gammal så att säga, hela 36 år, och jag tycker att tiden svunnit så fort.

Jag hör att ni håller på med skolarbetet som förut. Det är förunderligt att en 60 års man kan hålla ut som ni. Jag tycker ni skulle unna er en liten vila de år ni har kvar. Jag ville be er om en sak — sänd mig några rader igen och hav godheten och förtälj mig något om min släkt, om det är någon kvar av den. Och i synnerhet om det finns någon kvar av Östmans, som var på Flatanabba. Jag har sport så många [landsmän] jag kunnat komma över, men utan resultat. Var så snäll [och berätta] om Ni vet något om dem eller sett till dem. Jag har mången gång tänkt, att det är besynnerligt att jag skulle vara så allena i världen. Ni är den enda människa i Finland, som jag kan be om en tjänst, och detta att få veta om några släktingar eller bekanta till mig finns kvar. Jag ville gärna korrespondera med någon därifrån, blott jag kunde få det till stånd.

Jag kan förtälja, att jag är tillsammans med [Petter] Fredriksson. Vi hade tur att råkas i London och kom ombord på samma, skuta och har inånga gånger samtalat om Nykarleby. Och jag hoppas, att ni sänder mig några rader till Qvibeck, dit vi skall gå härifrån".

Brevets slut gör sig måhända bäst på brevskrivarens eget språk:

"Saa maa Di have mig undskylt for min dolige skrivning, men jeg kan ikke bere [bättre] for min hand er doligt til at skrive med nu. Jeg har ikke mer nu at förtelte uden [utom] at vi har det got og varmt her, at vist [om] Di hade det halve av vermen her, saa fik Di nog og behovde ikke at Fryse, for vi har mer en nog av det [värmen]. Och got ver [väder] havd vi ogsaa hertil fra England.

Og nu til slut en venlig Hilsen til alle som kjender mig i Karlby [Karby] og Soklot. Jeg hörer at alle er död i Soklot hos Olila-Sifris. Vist at di skolde komma till Flatanabban ver saa snild og bringe en venlig hilsen til Dem som kjender Falkas Jakob.

Og til Slut en kjerlig og Venlig hilsen af Deres skolelev

J. V. Falk.

Vist at di vil sende mig nogot ord saa kan di skrive daa Marie Fredrikson skriver. Min adres er nu Jakob Vilhelm Falk, Skibe Graig Gallien, Kp: Kappelen, Qvibeck, Norsk og Svensk Consulat,
Nord Amerika.

Peter Fredrikson takker meget för helsningen, og saa helsas di af ham paa det venligest. Og saa en Helsning til Marie Fredrikson af mig.

Erbödigiit J. V. Falk."

Skolmästar Erik Olin var icke den till vilken en f. d. elev förgäves vädjade. Helt säkert besvarade han Falkas Jakobs brev efter att ha skaffat — troligen med magert resultat — de upplysningar, som begärdes. I Erik Olins brevsamling finns ej spår av korrespondensens fortsättning. Hur det sedan gick för Jakob Falk och hans familj, är tillsvidare okänt, men till Finland torde de ej hamnat, och i Socklot vet numera blott få att personer med namnet Falk någonsin funnits där.

Från kyrkoarkivet i Nykarleby föreligger 25/11 1854 följande:

Jakob Vilhelm Falk, född 18/9 1855 i Kyrkoby, mor bondesonsänkan Maria Mickelsdotter, f. Falk 25/5 1830 i Socklot, vigd 9/2 1851 med bondesonen Johan Jakobsson Bonäs, f. 20/10 1817, d. (drunknade) 28/10 1852.

Änkan flyttade 1856 med sonen Jakob Vilhelm till Helsingfors. (Av skolgången i Olins skola och utresan med Vanadis framgår, att sonen återkommit till hembygden i uppväxtåren).

Domkirkens sokneprestembete i Stavanger meddelar 26/11 1854:

Helene Vilhelmine Falk er födt 20 mai 1880 i Stavanger, konfirmert samme sted 30 september 1894.

Berthine Marie Falk, födt 17 oktober 1882, konfirmert 25 april 1897.

Johanne Magdalene Falk, födt 27 februari 1887, konfirmert 14 april 1901.

Alle tre er födt i Stavenger i Domkirkens menighet.

Foreldre: Matros Jakob Wilhelm Falk og hustru Mette Helene Mickelsdatter. Faren er födt 1855 og hustruen 1854.

 

J. L. Birck (1954) Socklotpojken som blev norrman i Pedersöre, Jakobstads Tidnings jul- och hembygdsbilaga.
Stig Haglund digitaliserade.


Läs mer:
Erik Olin och hans byskola av J. L. Birck.
Socklot av T. Sandvik i Den österbottniska byn.
Emigration i Uppslagsverket Finland och emigranthistoria.
(Inf. 2006-09-02, rev. 2008-02-03.)