På Östervall bor de glömda.

Östervall kommunalhem eller Frihemmet i Nykarleby lk som det också heter, ligger alldeles intill Kuddnäs vid stranden av älven. [Frihemmet är nog fel, lokalkännedom fattas.] Hit skickar kommunerna i omnejden sådana som inte har anhöriga eller blir omhändertagna av sina närmaste, hit kommer också sådana som livet behandlat styvmoderligt. Östervall vill vara ett hem för de hemlösa, en hamn för de vilsna och avsigkomna existenserna och en tryggad plats för sjuka ensamma åldringar.

Vår ankomst väcker uppseende. De som vistas här är tacksamma för varje omväxling som bjuds dem i enformigheten.

Från nedre våningen väller en skara gubbar ut i trappkorridoren. De pratar, flinar, skämtar, stirrar ... Av utseendet att döma tillhör endel av dem den svårplacerade kategorin av kommunalhemsinterner, som varken är sinnessjuka eller normala – ett sortiment som själva Vår Herre synes ha haft sina problem med. De fås att utföra en del sysslor, men fordrar ständig tillsyn.

En av de sistnämnda är Johannes, en häpnadsväckande liten man. Halsen är smal och senig, ögonen har ett frågande uttryck ungefär som om han inte ännu riktigt hade kommit på det klara med varför han blev född. Han svarar korrekt och undergivet på allt vi frågar. När kameran blixtrar, rycker han till och tittar vädjande på föreståndarinnan som för att söka hjälp hos henne.

Han skall inom kort fylla 60 år, den lille Johannes. Hans liv har varit en vandring med såg och yxa mellan vedlidren i hemkommunen. Nu fungerar han som Frihemmets [?] eldare och det är han tydligen stolt över. Han är också postiljon, går varje dag till staden för att hämta posten.

Johannes trivs, jodå, visst gör han det. Vi gör en gest mot de flinande och snattrande kamraterna i bakgrunden. Nejdå de har inget otalt med Johannes, är så nöjd med att ha allting som det är ... Livet har tydligen kuschat honom färdigt långt innan han togs omhand av socialvården.

”Hälsa alla därhemma!”

Mänskligt fartyg seglar, stöter på grund och slås kanske i spillror. Det finns så många omständigheter man inte kan något åt, hur man än försöker. Till sist när inte annat än en spillra återstår av det som en gång var en ung, glad människa, kommer bärgningsmanskapet och griper in: lagen tillåter inte, att spillrorna lämnas vind för våg.

I ett rum i övre våningen bor Maria Kull från Kerklax i Maxmo. Hon delar rum med två andra gummor, som ligger till sängs. Själv är hon uppe, fast hon har fyllt 87 år. Maria Kull är nyter och glad, hörseln är god och på minnet är det inte heller något fel.

Och här har hon det så bra. Just nu kommer hon från badet – och kaffe fick hon genast efteråt. Jojo, nog blir hon omskött. Men ändå darrar munvinklarna och ögonen djupnar, när hon talar om Maxmo. Hon längtade hem så förfärligt första tiden ... nu bryr hon sig inte om att längta mer.

Hälsa alla kära gamla vänner i Maxmo, och hälsa pojkarna i Sverige, är hennes avskedsord.

Utanför dörren i korridoren sitter Anna Lovisa Vesterlind från Purmo. Hon har inte vistats här så länge ännu, därför är hennes längtan ung fast hon själv är gammal.

De ha int komi, de lova ju så säkert att de sku koma åsta häls åpå me, klagar hon. Länge håller hon min hand i sin, rörande tacksam när jag lovar framföra hennes hälsningar till hemkommunen.

Föreståndarinnan presenterar en pigg, frodig kvinna, som berättar att vi två är släkt. Hon är född i Terjärv där också min farmor föddes anno 1841 ... Fru S. Är stolt, det kostar på henne att vistas här, berättar hon. En gång var hon värdinna i en präktig bondgård, så kom döden och for skövlande fram, själv blev hon sjuk och efterhand råkade familjen på obestånd. Nu grämer detta henne. – Så kommer de antingen en och en eller i flock och vill bli uppmärksammade. Försynta, undergivet ödmjuka står de och väntar på ett vänligt ord, en liten hälsning från världen de lämnat. De håller på att bli bortglömda, känner att de omärkligt glider in i glömskans natt innan hjärtat ännu har stannat.

Ett leende darrar i lille Johannes ena mungipa då vi går. Han har fått veta, att blixten kom från en kamera, att det ska komma en bild av honom i tidningen.

Men i trappan står en blind man och stirrar med tomma ögon ut i ett evigt mörker. När vi passerar, mumlar han ett dovt ”häls heim”, och ekot i trappavsatsen återger hans ord, ett komprimerat rop från alla dessa glömda ... hälsa hem!

27 normala – 22 sinnesslöa.

Föreståndarinnan omtalar att i Frihemmet [ÖStervall] för närvarande vistas 49 personer. Av dessa år 27 normala och 22 sinnesslöa. De sinnessjuka bor i en avdelning för sig. Fyra kvinnliga och en manlig skötare har hand om dessa fyrtionio av vilka många ligger till sängs och andra är såpass illa utrustade, att de behöver tillsyn. Det förefaller att vara en tung börda som vårdpersonalen har belastats med. – Envar kommer ju att ha ett dussin på sin lott.

Vi kom inte på inspektion och inte för att kritisera. Vi kom av pur nyfikenhet eftersom det just nu är aktuellt med en reform av socialvården i landet. De intryck vi fick var närmast beklämmande – inte för att någonting skulle ha brustit ifråga om anordningarna sådana de är avsedda att vara. Vi förvånades tvärtom över att det trots allt var så bra som det var. Men ändå – själva systemet, detta att fösa samman normala, och halvimbicila personer, friska och sjuka, orkeslösa åldringar och medelålders människor ... Vi kom att tänka på ett trerummigt hjärta, där rent och orent blod blandas samman utan åtskillnad.

Våra åldringar bör inte bestraffas för att de är gamla och fattiga. De skall inte förödmjukas ytterligare under sina sista år. Vi måste skapa sådana kommunala vårdförhållanden, att normala åldringar kan se oss i ögonen när vi kommer på besök. Annars blir det vi som får sänka blicken.