XVI. FATTIGVÅRDEN FRÅN 1877 TILL 1974

Fattiggården bygges


Frågan om byggandet av en fattiggård hade debatterats i stadsfullmäktige åtskilliga gånger under årens lopp. En frikostig donation till staden från rådman J.A. Lybeck hade lagt grunden till en lösning av frågan. Bakgrunden var följande.

Vid stadsfullmäktiges sammanträde den 21 jan. 1898 föredrogs en skrivelse från 1895 avlidne rådman J.A. Lybecks sterbhusdelägare, fröken Emilia Lybeck och herrar John Lybeck, Paul Werner Lybeck och Mikael Lybeck. Till åtlydnad av rådman Lybecks sista vilja förklarade de sig villiga att bidraga till inrättandet av en s.k. fattiggård i Nykarleby genom att som gåva överlämna:

1) En summa stor 5000 mk.
2) Karl Grönfors benämnda åker och ängsmark, lydande under dem tillhöriga Nygårds skattehemman nr 12 i Nykarleby sockens kyrkoby, jämte där befintliga byggnader om 2 rior, 1 rielada och 11 hölador. Området mätte i längd c:a 450 famnar och i bredd 80 famnar och lämnade sommaren 1897 i avkastning 46 skrindor hö.

Stadsfullmäktige beslöt med tacksamhet mottaga donationen med därå utfästade villkor.

Gåvobrevet, daterat 2 febr. 1898, överlämnades till drätselkammaren den 20 maj. Området uppgavs där vara c:a 23 tunnland. Därjämte överlämnades ett depositionsbevis på Wasa aktiebank à 5000 mk.

Vid uppmätning av marken befanns den omfatta endast 16 tunnland 23 1/2 kappland, d.v.s. 82.889,98 m². Drätselkammaren föreslog därför, att området skulle delas i 9 skiften, att utarrenderas på 10 år med villkor, att arrendatorerna skulle avträda arrendet, om staden före utgången av tiden önskade återtaga marken för byggandet av fattiggården. Detta förslag godkändes av stadsfullmäktige den 4 juni. Man beslöt att låta en lantmätare mäta upp området. 3)

Fattigvårdsproblemet borde på grund av den Lybeckska donationen ha tagit ett stort steg mot sin lösning. Den 23 maj 1902 beslöt stadsfullmäktige emellertid att om möjligt försöka ingå som delägare i Kuddnäs fattiggård. Nykarleby landsförsamling skulle tillfrågas om på vilka villkor den vore villig att härbärgera stadens fattiga. Landskommunen beslöt emellertid vid allmän kommunalstämma i sockenstugan den 23 aug. s.å. enhälligt att på inga villkor ingå på stadsfullmäktiges framställning. I anledning härav beslöt fullmäktige att lämna fattigvårdsstyrelsens framställning utan avseende. 4) Då fattigvårdsutgifterna 1907 stigit till 4900 mk och ”då en ändamålsenlig fattigvård under nu varande förhållanden icke kan uppnås,” trots de sedan 5 år tillbaka dryga kostnaderna, föreslog fattigvårdsstyrelsen 1907, att en fattiggård borde byggas ”ju förr desto bättre.” Emellertid dröjde det till 1908, innan någonting gjordes.

Stadsfullmäktige tillsatte 1908 en kommitté för att utarbeta ett förslag till plan för fattiggården. I kommittén invaldes hrr G. Hedström, A. Kisor och K.F. Spolander.

Den 30 jan. 1908 föredrogs kommitténs förslag. Fullmäktige enades om att hos arkitekten Knut Wasastjerna beställa ritningar till huvudbyggnaden. Den skulle göras av stock med kilad sten till stenfoten. Utskottet fick i uppdrag att anskaffa ritningarna. Wasastjerna hade rekommenderats av fattigvårdsinspektören Helsingius. Denna föreslog, att 8 platser skulle inredas för män och 12 för kvinnor.

I okt. 1908 inlämnade kommittén de av arkitekt Wasastjerna uppgjorda ritningarna till en fattiggård för 20 personer. Kostnadsförslaget slutade på 25.000 mk. Stadens för ändamålet disponibla medel uppgick till 22.000 mk. Kilad sten fanns redan på platsen, och brädfordring var behövlig först efter något år. Fullmäktige beslöt därför den 8 okt. att omedelbart skrida till byggnadsarbetets utförande, och godkände ritningarna. En kommitté med uppgift att ombesörja uppförandet, som skulle utbjudas på entreprenad, tillsattes med samma ledamöter som den tidigare.




[Frihemmet 1983, d.v.s. året innan det revs. Kommer inte ihåg om det var några andra än Henrik ”Böttler” Bertlin som protesterade mot rivningsplanerna.
Foto: Lars Pensar. Drygt femton år efetr publicering publicerades artikeln om Böttler.]


Vad tomtplatsen beträffar, hade emellertid bland stadsborna uppstått tvivel om att den av J.A. Lybeck donerade tomten vid Karl Grönfors vore den lämpligaste. Rådman Lybecks arvingar hade även förklarat sig villiga att sälja nödigt område av närmaste skogsbacke invid ägan för ändamålet. Byggnadskommittén rekommenderade även den av frk Emilia Lybeck erbjudna platsen, emedan den bleve billigare att bebygga än den ursprungligen bestämda. Efter att ha bordlagt frågan beslöt förstärkta stadsfullmäktige den 31 mars 1909 att inköpa den erbjudna tomtplatsen och att fattiggården omedelbart skulle beläggas med arbete. Staden skulle för ändamålet upptaga ett lån ej överstigande 20.000 mk. En på tomten belägen byggnad skulle inlösas för 400 mk och marken skulle ersättas med 5 mk per kappland, varjämte där befintliga träd skulle ersättas efter laga värdering. Den 5 april antogs ett av byggmästare K.A. Skrabb inlämnat entreprenadanbud. Byggnaden skulle vara färdig den 1 dec. s.å. Den 11 nov. 1909 beslöt man upptaga ett lån om 10.000 mk och anskaffa inventarier för 3273:05 mk. Järnhandlaren Axel Herler levererade 20 st. järnsängar och patron C.J. v Essen i Jeppo 25 st yllefiltar à 6:55 mk st. Tyg till lakan och handdukar skulle anskaffas av frk Bergh, allt till billigaste pris. Föreningen KFUM avstod sina porsliner och en del enkla möbler för 25 mk o.s.v. Under arbetets gång föreslog lektor K.J. Hagfors i stadsfullmäktige, att fattiggården officiellt skulle kallas Nykarleby stads frihem. Förslaget godkändes i synnerhet som förväxling med landskommunens fattiggård på Kuddnäs då ej skulle ske. Den 29 nov. var byggnaden färdig för avsyning, som verkställdes den 18 dec. av länsarkitekten A.W. Stenfors. 8)



Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid 464—466.


Nästa kapitel: Frihemmet i funktion. Nya reglementen.


Lars Pensar kommenterade:

I J. A. Lybecks donationsbrev sägs ”samt staden skyddar och vårdar den björkallé som sträcker sig längs norra sidan av Karl Grönfors området”. Tydligen blev skyddandet av allén upphävt när järnvägen kom längs den och den eliminerades helt kallt. Men vacker måste den ha varit i sin längd från Rummelbacken till Frihemmet!!!!


Läs mer:
Frihemmet i kapitlet Fakta.
Fattigvårdsinspektören G. A. Helsingius besök i Österbottniska Posten (1907).
(Inf. 2005-04-17.)