Seminariet var avgörande för Nykarleby

Att lärarseminariet i tiderna placerades i Nykarleby kom att påverka staden enormt. Det blev en vitamininjektion i en stad som var nere för räkning och kom att prägla stadens utveckling på ett sätt som syns än idag, säger Ulf Smedberg.

Ulf Smedberg, i dag pensionerad historielärare, bodde två år på det internat som var inhyst i residenshuset och känner väl till dess historia. Han har också tillbringat hela sitt yrkesliv på det moderna skolområde som växt fram i seminariets ställe. Att det dryga sekel som seminariet verkade i Nykarleby varit viktigt för staden råder det enligt honom ingen tvekan om.

– Det blev ett lyft för hela staden, vad det skulle ha blivit av Nykarleby utan seminariet vågar man knappt inte ens tänka på.

Seminariet hamnade i Nykarleby som ett resultat av både lobbyverksamhet och lite hemlighetsmakeri. När planerna på att grunda finlandssvenska lärarseminarier, ett manligt och ett kvinnligt, började diskuteras i Helsingfors på 1860-talet ansåg Uno Cygnaeus, som kallas folkskolans fader i Finland, att seminarierna skulle placeras i små, distraktionsfria orter. Nykarlebysonen Zacharias Topelius fick då snabbt upp ögonen för planerna och varslade tidigt inflytelserika personer i Nykarleby, däribland sin egen svåger. En annan Nykarlebyson, Carl Synnerberg, var vid tiden överinspektör på skolstyrelsen. Även han drog hemåt i frågan.

Nykarleby kom att konkurrera om seminariet med bland annat Karleby, Jakobstad, Kristinestad och Vasa. Dåtidens borgare i Nykarleby insåg att det gällde att sikta högt för och gav staten det djärva löftet att om det manliga seminariet placeras i Nykarleby så står staden för fastigheterna. Men Nykarlebyborna i allmänhet, som varit med om både en ödeläggande stadsbrand och nödår vid den tiden visste inte om att ett så vidlyftigt löfte getts. Staden hade en verkligt tuff ekonomisk situation då också hamnens och tjärhandelns storhetstid var förbi.

– 1872 serveras sanningen och folk blir förfärade. De levde verkligen knapert här och i Nykarleby fanns nästan ingenting. Att i det läget lova bort byggnader det var en verkligt oansvarig ekonomisk chansning.

Men det blev chansning som betalade sig. Seminariet kom sedan att bli en starkt påverkande faktor i att göra Nykarleby till den kulturstad den fortfarande är.

– När de kommit över den första förskräckelsen och det ekonomiska började staden också se fördelarna med att ha seminariet på orten. Alla anställda och rektorer var ju skattebetalare och de kom också att spela en väldigt stor roll i stadens ledning. De här seminarielärarna fanns i stadsstyrelsen och de var välutbildade människor som kunde bidra med mycket.

För kulturlivet i området fick seminariet också en stor betydelse.

– När det gäller till exempel musiken har vi haft en del namnkunniga musiklärare här som deltog och spred sina kunskaper ute i bygderna och byggde upp körer och musikgrupper. Rafael Ahlbeck var en av dem, det är inte utan anledning han fått ge namn till Ahlbeckssalen. Han var ju aktiv även utanför staden och sedan indirekt genom att hans kunskaper genom hans elever hamnade ute i svenskbygderna.

Residenshuset stod klart för inflyttning 1883.
Foto: Eva-Stina Kjellman

I början fanns olika alternativ för var seminariet skulle placeras. Zacharias Topelius erbjöd att sälja barndomshemmet Kuddnäs, men platsen ansågs inte optimal för projektet. Högbacken och Juthbacka diskuterades också, men valet föll till slut på den så kallade Residenstomten, som på 1600-talet skänkts som residens åt greve Carl Tott av drottning Kristina. Något egentligt residens blev dock aldrig byggt, men det är på det sättet Residenshuset fått sitt namn.

Ekenäs, som fått det kvinnliga seminariet kom igång med verksamheten redan 1871. Det tog dock något längre tid i Nykarleby. Först uppfördes den flygelbyggnad som ligger närmast älven och senare huvudbyggnaden som i dag kallas Ahlbeckshuset. Bakom Ahlbeckshuset där Topeliusgymnasiet ligger i dag fanns även en fjärde byggnad där bland annat bespisning var inhyst. Men starten 1873 blev ingen direkt succé.

– De här byggnaderna var inte av hög kvalitet på den tiden, de var glesa och dåligt drivna. Det sägs att det regnade och snöade in. Det var trångt och seminaristerna var sjuka. De första årtiondena var det bara ungefär hälften av seminaristerna som fick examen och en stor del av dem strök med i lungsot.

Seminariet höll på att få dåligt rykte och hela projektet höll på att hamna på obestånd, säger Ulf Smedberg.

På 1880-talet stod det dock klart att en rektorsbostad och ett ordentligt internat behövde byggas.

– Men då förklarade man från Nykarleby stad för statsmakten att de inte tar ansvar för den fortsatta utbyggnaden, man tyckte att Nykarleby gjort sitt. Så utbyggnaden lads ut på entreprenad och staten stod för kostnaden och det gick rätt snabbt.

Residenshuset stod klart för inflyttning 1883. Den övre våningen utgjorde rektorsbostad och på den nedre våningen fanns internatet. Ulf Smedberg, som själv hör till de sista årskullarna på seminariet, flyttade in som 19-åring och bodde där mellan 1964 och 1966.

– Till en början kändes det som en skrämmande och stram omgivning med järnsängar som skulle vara ordentligt bäddade och skåpen som skulle vara i ordning. Men man fann sig nog efter den första förskräckelsen och rätt hastigt efteråt insåg jag nog nyttan av att ha fått gå på ett sånt här ställe.

På ovanvåningen bodde på den tiden seminariets sista rektor, Hans von Schantz, ännu idag ett bekant namn för äldre Nykarlebybor.

– Han var en strikt man, det var ordning och reda. Men det är också klart att samlar man ihop killar från hela landet med olika bakgrund så behöver det vara så. Det har jag också förstått efteråt att han visste vad som väntades och krävdes av oss och han formade oss enligt sin uppfattning om hur man skulle vara redo att möta världen och uppgiften som lärare. Så jag klagar inte, jag känner tacksamhet på många sätt.

Seminariet kom också att bli ett sätt för unga män i Nykarleby med omnejd att få en utbildning oavsett bakgrund.

– Man får nog fundera vad det skulle ha blivit av många av de här pojkarna utan seminariet? Det var bondesöner och många från betydligt anspråkslösare förhållanden som fick sin chans i livet här. Det var nog en räddning för många. Det fanns begåvningar här på landet om de bara fick chansen.

Det var också en av grundtankarna bakom Zacharias Topelius engagemang i frågan. Att ge stadens söner en chans.

– Topelius hade förutspått det helt rätt, vilket lyft det sedan blev. Problemet var ju att ekvationen egentligen var helt orimlig. I dagens nyliberala tider skulle man aldrig dra igång något sådant här, men han vari idealist och det var de andra inblandade också. De var så idealistiska att de helt enkelt blundade för krassa ekonomiska verkligheter.

Ulf Smedberg är även han beklämd över planerna på att riva Residenshuset.

– Det här är ett stycke historia och seminarieepoken motsvarar något av det märkligaste som hänt i Nykarleby. Nog måste man vårda det man har på ett annat sätt än så här.

Eva-Maria Björk, Österbottens Tidning, den 11 december 2016.

Läs mer:
Ett hus bortom all räddning.
Seminariet i kapitlet Fakta.
Fler artiklar ur ÖT.
(Inf. 2016-12-29, rev. 2016-12-29 .)