De var skogs- och flottningsarbetare

I Nykarleby lever ännu kvar en del skogs- och flottningsarbetare av den gamla stammen, som i tiden i huvudsak fått sin utkomst från denna för vårt land så viktiga näringsgren. En del av dem har Paavo Hauta-aho skildrat i sin bok ”Purilfinnan”.

Efter att under en lång och ofta kall vinter ha sysslat med avverkning av stock, props och pappersved, så kom då den etterlängtade våren, då älven kastade sitt istäcke. Det virke som körts ned till älvstranden som obarkat, skulle barkas innan det kastades ut i älven. För flottningskarlarna blev det bråda tider att förbereda flottningen. Det fordrades vana karlar, som visste hur alla arbetsmomenten skulle utföras.

En som var med redan i unga år är Gunnar Hauta-aho. Han minns dessa förberedelser. Bomstockarna skulle fästas samman med s.k. ”benslar” eller bindslen, som bestod av vridna unga granar som legat i blöt i vattnet och som nu skulle kokas upp i stora tunnor, för att sedan binda samman bomstockarna med. Senare tillkom ”schacklen”, en form av järnkättingar, som betydligt underlättade arbetet.

Det var på flera viktiga ställen i älven och ovanför forsarna som spärr- och ledbommar lades ut, så att man kunde reglera virkets framfart och hindra att det brötade ihop sig. Från Karkaus till Nykarleby stad fanns flera sådana platser, vid holmar och kvarnar, där man var tvungen att sätta ut flottnings- och rännbommar.

Vid Nålön sorterades virket vanligtvis upp i skilda fållor. Tidigare landlyfte man propsen och pappersveden. Virket ”pinkades” upp, som det hette på fackmannaspråk. Ett arbete som Gunnar bedömer som mycket tungt, då det gällde att vada i vatten så gott som hela dagar. I flottar bogserades virket sedan ut till Torsö fjärden, där det från pontoner lastades i båtar för export till främmande länder.

Senare blev det brukligt att knippa virket i lämpliga knippen. Ett arbete som Gunnar också varit med om, både vid Åminne i Nykarleby och Hellnäs i Oravais. Genom knippningen underlättades bogseringen av virket fram till fabriker och sågar. Det minskade också sjunkningsprocenten.

Hellre skogsjobbare

Som ung tänkte Gunnar bli polis. Efter avtjänad värnplikt genomgick han poliskursen. Han fick anställning inom flygande polisen i Vasa. Men där blev han inte långvarig. Efter två års tjänst tog han avsked.

Som han själv säger:

— Jag tyckte inte om att jaga människor. Då under kriget då det var ont om matvaror. Att ta fast personer som lyckats komma över några mjölkilon, en smörbit eller några liter mjölk, som man måste hälla ut på marken, då det säkert hade varit bättre att få ta hem dessa varor åt hustrun och barnen.

Ett uttalande som vittnar om Gunnars mänskliga sinnelag.

Gunnar återgick till det tunga, men fria livet i skog och mark. Att få sitta vid en brasa i skogen med kaffepannan över elden och få njuta av starkt och gott kaffe, var det bästa under arbetets gång. I sin sommarstuga på Aspskär trivdes han bra. Skilt om det fanns tillgång till skogsarbete i närheten, så att han kunde vistas där en längre tid.

Men det tunga arbetet blev för mycket i längden. Hjärtat och ryggen stod icke bi. Det blev att gå i förtidspension. Nu när han är på väg mot sitt sjunde decennium, är villan och båten ett av hans större livsintresse. Men livet som skogs- och flottningsarbetare glömmer han nog aldrig, så länge han lever.

Eino Markkula och Gunnar Hauta-aho med skogsredskap från 1940-talet. [Beskuren.]

Bogserbåtsskeppare

— En som också hör till de verkliga veteranerna bland skogsarbetarna är Eino Markkula. Som näst äldst i en stor familj på tolv barn, varav åtta pojkar och fyra flickor, blev det att i ett tidigt skede börja bidra till födan i familjen. Eino har liksom Gunnar fått uppleva utvecklingen inom skogbruket, från träbågar (Aukusti) till stålbågen (Purmobågan) samt timmersvansen till nuvarande moderna motorsågar och från hästen som virkesutdragare till dagens skogstraktorer.

Han har varit med om att vid Åminne landlyfta virket och pinka upp det på stranden. Senare var han även med i knippningsarbetet. Men redan i ett tidigt skede vid adertonårs ålder, drogs Eino till sjön. Efter vinterns skogsarbete kom han att varje sommar vara med och bogsera virke. Han skaffade sig även kustskepparpapper. Av de större bogserbåtarna som han tjänstgjorde på var Torso och Rex. Av de mindre kan nämnas Maro och Miro. Under sju års tid körde han varje sommar bogserbåtar. Många är de laster eller flottar med props, pappersved och stock, som han bogserat från olika knippningsställen. Men de flesta från Åminne i Nykarleby och Hellnäs hamn i Oravais. Oftast med destinationsort Alholmen i Jakobstad. [I början på 1970-talet när jag tillbringade några somrar på kolonin vid Roparsand, var det högtidsstunder de gånger man fick se en bogserbåt styra in i viken med sitt stocksläp.]

Skingrat släp

Visst har man varit med om en hel del. Men för det mesta har det avlöpt utan större missöden, säger Eino. Värst utsatt var han den gången då han var på väg med att bogsera en last av pappersved och stock till Alholmen. Utanför Pörkenäs i närheten av Paradisön mötte en hård storm. Flotten slogs sönder och virket skingrades längs stränderna. Det tog tre veckor att samla ihop virket, innan man kunde fortsätta in till Alholmen.

Sin längsta tid har Eino arbetat åt Österbottens trä Ab. Men de senaste åren fram till pensioneringen var han anställd på heltid åt Schauman Ab. Som medhjälpare medföljde då för det mesta Vilho Hauta-aho.

Vid det här laget är Eino nära sjuttiosju år. Han har en lång och tung arbetsdag bakom sig. Visst drömmer han om sjön ibland, men bäst trivs han i sin egnahemsgård, där han för tillfället håller på med att kapa och trava upp småved för kommande behov. Eino är en pensionär som är rätt nöjd med tillvaron, trots att han nog sett både bättre och sämre sidor av livet.

Den första motorsågen

Det var hösten 1956 som tre stycken unga män var sysselsatta med avverkning i bröderna Engs skogsskifte, nära Visten. Handlanden Hugo Casén hade nyligen fått in till sin affär de första exemplaren av motorsågar. De var av märket ”Wraight”. Sågen hade ett långt svärd försett med stora tänder, som vid kapningen gick fram och tillbaka.

Det var nu som de tre männen, bröderna Sven och Frans Vikberg samt Hilding Viklund beslöt sig för att gemensamt inköpa en av dessa sågar, som blev den första som kom till användning inom Nykarleby Skogsvårdsförening.

Det var också den första motorsågen som Hugo Casén sålde. Priset var 80.000,— mk i dåvarande penningvärde. Sågen var tung att hantera. Med full tank vägde den över 12 kg. Men bolagisterna turades om att använda den, huvudsakligen att fälla och kapa med.

Enligt Frans fungerade den bra, fast den hade ett rätt så starkt motorljud.

På Nesslers tomt inne i staden hade stormen en gång vräkt omkull en stor hägg. Frans Vikberg berättar att bolagisterna fick i uppgift att kapa och hugga upp den. En hel del stadsbor samlades då på tomten för att för första gången se en motorsåg i aktion.

År 1960 var motorsågarna redan i allmänt bruk. Nya och lättare modeller, med roterande kedjor uppenbarade sig snart i affärerna. Bågasågarnas tid som avverkningsredskap var förbi. Ingen skogsman sörjde dem, om de också fortfarande har en viss uppgift i mindre omfattning, som att t.ex. såga småved med. Men så är ju också skogsarbetarnas förhållanden nu helt andra än för ett femtiotal år tillbaka i tiden.