Senaste helg nådde oss budet att pensionerade forstteknikern Fjalar Zittra i Nykarleby var död.
    Hans hälsa har undan för undan försämrats och nu orkade han inte längre. Senaste sommar kunde han i alla fall flera gånger besöka sitt födelsehem i Kiisk i Esse. Fjalar Zittra var född 1913 som nästyngst bland två bröder och två systrar.
    På hemgården väcktes tidigt hans intresse för skogsskötsel när han tillsammans med sin far och sina bröder deltog i avverkning och skogsvårdande arbeten. Det var därför helt naturligt att han efter genomgången folkskola när det var dags att utbilda sig för yrkeslivet sökte sig till Ekenäs skogsskola. Han kompletterade sin utbildning vid en sågverksskola i Sverige.
    Fjalar Zittra blev Esse skogsvårdsförenings första verksamhetsledare 1936, en tjänst som han innehade fram till 1945. Krigstjänsten kom tyvärr att kräva nära på hälften av den tiden, men hans banbrytande arbete för Esseskogarna bär spår av hans arbete än i dag.
    Hans många år i krigstjänst på utsatta platser som eldledare var synnerligen ansträngande. Under vinterkriget tjänstgjorde han vid den omtalade Miljonkorsun, varifrån han i sista stund, när fienden blev övermäktig, lyckades ta sig till den likaså omtalade Larsmokorsun. Han undgick tragedin genom att han inte släpptes in i den redan överfulla korsun. Han deltog även flitigt i krigsveteranernas verksamhet, resor och fester och han värderade högt den uppskattning krigsveteranerna fått erfara under de senaste decennierna.
    Efter kriget sökte Fjalar Zittra anställning som forsttekniker i Nykarleby stad och i vars tjänst han kvarstod fram till sin pensionering.
    Under sina besök på hemgården berättade han ofta entusiastiskt om sitt arbete och dess olika skeden. Ansvaret för Nykarleby stads skogar kom att bli hans livsgärning och från sakkunnigt håll har framhållits att skogarna var de bäst skötta i hela Österbotten. Fjalar Zittra har också ägnat mycken tid och intresse åt samhället och föreningslivet. Han var också en tid medlem av stadsfullmäktige i Nykarleby. Ett av sina största intressen odlade han inom Nykarleby manskör vars ordförande han var under flera repriser, sammanlagt tio år. Sången var för honom en aktivitet som bar honom framåt i livets olika skeden. Manskörens framträdanden, de många resorna med konserter också i Sverige, var händelser som han uppskattade högt och som gav energi för vardagen. Som pensionär tog han aktivt del i pensionärsföreningarnas verksamhet, dess träffar och resor. Han var också ordförande en tid för Nykarleby pensionärsförening. Ett annat intresse som han varmt omhuldade var amatörteatern. Han trivdes och njöt när han spelade med i Juthbacka Teaters uppsättningar, till nöje för både medspelare och publik.
    Uppväxt i en by och gårdsgrupp där idrotten stod högt i kurs så var han också en stor idrottsvän. Som ung deltog han i på den tiden förekommande idrottsutövningar. På äldre dar blev den dagliga motionen viktig för honom, så länge krafterna stod bi. Intresset för idrott och motion har han också lyckats föra vidare till sina barn.
    Fjalar Zittra hade lätt att uttrycka sig i skrift. Otaliga är de festtillfällen, främst hembygdsfester och andra publika samlingar där han framfört egna rimmade dikter på vers. Det kunde handla om allt från hur Esse å flyter genom bygden eller om den gamla tallen i Nykarleby som för länge sen hade sett svenska kungen resa förbi på sin Eriksgata. Som pensionär skrev han också flitigt i ortstidningen. Det kunde handla om att berätta om en avsides belägen gårdsgrupp eller att återge någon speciell händelse. Han var också en mycket god berättare som entusiastiskt och medryckande fångade sina lyssnare. Han gav sig också tid att utöva sin berättarförmåga för barn som andäktigt lyssnade både till sagor och verkliga händelser. En gåva som han nog hade nedärvt från sin far.
    Med Fjalar Zittras bortgång har en person som sökt gemenskap, som tagit ansvar och som hållit vad rätt och riktigt är högt i kurs varhelst han haft en uppgift, lämnat oss för alltid. Hans humoristiska och frejdiga personlighet kommer att saknas av många släktingar och vänner.
    Närmaste anhöriga är hustru Anna, född Vik, och sonen Lars-Eric med familj i Umeå och dottern Ann-Marie med familj i Nykarleby samt systrarna Vera och Anna.