Skogsarbetare och flottare
ett släkte hedervärda arbetare

Efter att undertecknat läst Paavo Hauta-ahos bok ”Purilfinnan”, väcks behov av att komma med vissa kommentarer. Boken som på ett realistiskt sätt beskriver skogsarbetarnas och flottarnas dåtida ofta hårda arbetsvillkor. En bok som även belyser de i samhället bättre situerade människornas inställning till denna yrkesgrupp, sedd ur språklig, social och politisk bakgrund.

Under mina trettioett år som tjänsteman i Nykarleby stad, kom jag under denna tid att ha att göra med en hel del av dessa människor som omnämns i boken, men även andra på orten boende arbetare, som kom att utföra en stor del av sin livsgärning i skog och mark. Vid tanken på dessa män drivs man lätt av en känsla att på ett enkelt sätt framhålla dessa, så ofta underskattade människors insatser, men för näringslivet så betydelsefulla arbetsuppgifter. Jag har själv deltagit i både skogs- och flottningsarbeten. Jag håller med Hauta-aho, att romantiken var minimal. Men det var mannarnas humor, som kunde sätta krydda och liva upp stämningen i det tunga arbetet.

Då jag för 42 år tillbaka i tiden tillträdde min tjänst som forsttekniker i staden, ställdes jag inför arbetsuppgifter av varierande slag. Några större industrier fanns ju inte. De verkstäder som fanns kunde inte sysselsätta så många arbetare, varför de flesta för att få sin utkomst var hänvisade till olika skogsarbeten i stadens och omkringliggande bönders skogar. Om man den tiden frågade en ortsbo: vad man lever av i Nykarleby? Så kunde man få till svar: ”Genom att hyra ut rum till seminarister och hugga ved åt varandra”.

De var yrkesmän och kunde sitt arbete

Men just därför att skogsarbetet huvudsakligast kom att utgöra deras levebröd, så fanns på orten en stab av kunniga redbara skogs- och flottningsarbetare. Paavo Hauta-aho nämner i sin bok namnen på en hel del av dem. Men det fanns flera av vilka jag vill nämna några namn: Johannes Toivonen, Heikki Erkkilä, Vihtori Lindfors, Emil Kvintus, Vaito Haavisto. Alla dessa med finska som modersmål.

Med svenska som modersmål kan nämnas Johannes Lind. Och som även goda virkesutdrivare, så länge hästen användes för virkeskörning i skogen: Runar Kajander, Paul Litens, Arne Nystedt och Uno Lund. Alla ovannämnda hörde till den gamla stammen. Av dessa finns numera bara de två sistnämnda kvar i livet. Arne Nystedt torde vara den som har de flesta åren av arbete i skog och mark. Skogen har varit hans liv.

— Till de mest säregna hörde Johannes Toivonen. Som ung kunde han inte tåla att någon annan skogsarbetare vid ackordhuggning presterade mera än vad han gjorde. Om så skedde bytte han arbetsplats. Han fortsatte också att använda träbågen (Akustisågbågen), trots att stålbågen (Purmobågan) kom i allmänt bruk. Int vill jag använda sådana leksaker var hans uttryck, då han blev uppmanad att skaffa sig stålbågan. Men han måste ändå till sist böja sig för utvecklingen. Han satte en ära i att göra ett gott arbete. Han ville inte ligga någon till last. Ännu när han insjuknade i cancer, ville han fortsätta att arbeta. Men nu av lättare slag, som röjningsarbete. Att sjukskriva sig var för honom ett okänt begrepp. Men sjukdomen tvingade honom att söka sig in på sjukhuset, där han efter en kort tid fick sluta sin långa och tunga arbetsdag.

— Heikki Erkkilä var en mycket försynt och ärlig arbetare. Han bodde vid Åminne Skatan. När hans lilla stuga brann ned, inredde han bastun till bostad. Djupsten var hans arbetsplats. Här utförde han ett gott arbete, även ur skogsvårdande synpunkt sett.

Han gav varje vecka upp det antal kubikmeter ved som han huggit. Men när veden var utkörd, så växte hans välhuggna mått, så att det blev en extra likvid på tio till femton meter. Något som jag först måste förklara för honom, innan han tacksamt accepterade detta. Han var en mästare i att ha goda arbetsredskap. Av ett Sandvik sågblad bröt han bort alla tänder och filade helt nya men av mindre format. Han fogade, skränkte och filade dem vassa. På ljudet kunde man höra om ett sågblad skar som det skulle. Om bladet vid sågningen ropade på: förskott, förskott! Då gick sågen tungt och bladet skar inte som det borde göra. Men om det gick lätt att såga och bladet gav ifrån sig ett väsande s-ljud, så då skar bladet rätt.

Sina dagar slutade Erkkilä på Östervall kommunalhem. [Strax norr om Kuddnäs, nuvarande Yrkesträningsskolan.]

Vaito Haavisto var en god arbetare av den gamla goda stammen. Han var till naturen en snäll människa, med en stor familj att försörja. Bäst lärde jag mig känna hans redbarhet när han som representant för arbetarna invaldes i arbetsnämnden, strax i början på 50-talet, då en viss arbetslöshet tillstötte. I nämnden kom jag att sitta som ordförande. Haavisto var saklig i sina bedömanden och hänvisade till paragrafer och bestämmelser, då det gällde att fatta ståndpunkt i saker och ting som berörde arbetssökande. Hans inlägg i diskussionerna gav aldrig anledning till misshälligheter. Han slutade sina dagar i Nykarleby Frihem.

Att bli diskriminerad

Paavo Hauta-aho nämner också i sin bok om det förtryck som han och hans kamrater fick uppleva redan i skolan, på grund av sitt språk och sociala förhållanden. Däri ligger visst en hel del sanning. Då man vet att i Nykarleby stad den tiden var befolkningen nästan helt svenskspråkig. Likaså vet man att det existerade en ganska hård klasskillnad. Seminariet med sina lärare, lektorer och direktor, var förståeligt nog mån om att föra en kamp för svenskhetens bevarande. Då ju dessa skogs- och flottningsarbetare, för det mesta hade finska som modersmål, samt deras politiska bakgrund ända från inbördeskrigets dagar hade skapat fram en avoghet mot deras inställning till samhället och ett visst hat mot burgnare klassen. Så var det naturligt att de mera välsituerade i samhället, tjänstemän och bönder m.fl., såg ned på dem och icke alltid betraktade dem med så blida ögon. Men att i skolan och för övrigt i samhället bli mobbad för språkets skull, är något som sårar djupt, oberoende vilket modersmål man än talar. Men diskriminering av än den ena och än den andra språkgruppen har alltid förekommit och kommer att förekomma så länge det finns en människa på jorden.

I detta sammanhang vill jag poängtera att diskrimineringen nog mest hörde hemma före våra krig 1939—44.

En lång följd av år satt Väinö Hauta-aho — bror till Paavo — som ledamot med i ”Skogs- och ägonämnden”. Vi hade ett mycket gott samarbete, liksom jag även haft med andra medlemmar av släkten Hauta-aho.

Kalla stugor och baracker

Paavo Hauta-aho beskriver också hur skogs- och flottningsarbetarna ofta var nödgade att bo i kalla och dragiga bostäder. Jag har själv upplevt detta.

Men tidsandan var sådan. På Granskär i Nykarleby skärgård ägde staden ett rätt så stort skogsområde, med 40 ha växande ungskog som behövde skötsel. Skogen hade planterats av dåvarande tekniker Karl Nyberg. Han anhöll av staden att få bygga en barack på Granskär. Han lät hugga virke för ändamålet. Men det blev back i styrelsen, med motivering att det nog fanns villor att hyra där ute, sam att Nyberg hade för avsikt att bygga sig en sommarstuga. Visst fanns det någon villa där ute som man kunde få hyra, men det var inga vinterbostäder. Det dröjde ett år innan jag fick tillstånd av staden att förflytta en liten stuga från Värnamo ut till Granskär. Anslaget var i knappaste laget. Men med hjälp av händiga karlar blev den uppförd på den plats där den står idag.

Stugan där skogsarbetarna på Granskär bodde.

[Sedan föregående foto togs har antennen för skärgårdstelefonen avlägsnats och ett skjul byggts.
Foto: F.L. den 16 juli 2003.]

— Visst var skogsarbetarna ett härdat släkte, som tålde mycket. Men hårt arbete och dåliga bostadsförhållanden gjorde att många fick sluta sina dagar i förtid. Ofta blev det att sluta med bruten hälsa.

Utvecklingen inom skogsbruket

Undertecknad har fått uppleva utvecklingen inom skogsbruket, från primitiva redskap fram till våra dagars moderna motorsågar. Från stöttingar, dragna av hästen, fram till dagens skogsmaskiner. Från träbågen till stålbågen. Från justersågen till timmersvansen.

Det fordras en fackman för att göra en bra sågbåge (Akustibågen). Liksom att snickra till ett bra yxskaft. Den som prövat på att stå dubbelvikt och fälla en trädstam, kvista och kapa den i lämpliga längder, till stock, pappersved och props, vet hur tungt detta arbete kunde vara. Det krävde svett och möda. Den första motorsågen som inköptes inom Nykarleby skogsvårdsförenings område var av märket ”Wraigt”. Det var tre skogsarbetare som köpte den i bolag. Bröderna Sven och Frans Vikberg, samt Hilding Viklund. Den hade ett svärd försett med tänder som gick fram och tillbaka. Årtalet var 1956. Ett par år efteråt utkom nya förbättrade modeller, med roterande kedjor av märket ”Stil” och ”Raket”. Bågasågens saga som arbetsredskap i skogen var snart all. Det uppstod en ny stab av både yngre och äldre skogsarbetare. Det blev fastställda taxor och mätningssystem. Lönekontrollörer som besökte arbetsplasterna. En god sak var också att barkningen för hand av props och pappersved upphörde, när barkningsmaskinerna gjorde sitt intåg. Ett tungt och slitsamt moment i skogsarbetet var borta.

Året 1962 skedde sista flottningen i Nykarleby älv. Stadigt byggda traktorer och lastbilar övertog transporten av virke direkt till fabriker och hamnar. Eller så bogserades det i flottar. En ny era hade gjort sitt intåg i skogsbruket.

Till slut vill jag ännu framhålla den gamla stammen av skogs- och flottningsarbetare i skogsbruket. Jag instämmer med Paavo Hauta-aho att de hade ett tungt och slitsamt arbete. Och visst kunde de ibland ta sig ett rus. Men det var för att för en stund glömma sin hårda vardag och för att känna att de också ägde människovärde. Det var denna stab av arbetare som både före och efter kriget, skaffade fram ved för eldning. Stock till våra sågar. Props, sulfat- och pappersved till våra industrier och för export till utlandet. Man kan fråga sig var vi hade stått utan denna hedervärda arbetarstab.

Numera utbildas skogsarbetare till goda yrkesmän, genom kurser och skolning. Oftast är de anställda och har avtal med bolagen.

— Jag vill sluta med att citera några verser från ”Österbottens Skogsmannaförenings 50-års historik” om: ”Skogsmännens titelfråga”.

Vi skogsmän som minns 20-talets hårda tider.
Jätkä och jassare för våra blickar glider.
Ofta illa omtyckt! De var skogarnas nomader.
Ja, kanske självaste Gud Fader.

”Pomo”. Deras arbetsledare var herre.
Han hade makten, och vad värre:
Han bestämde taxan, han kunde ge dem sparken
om ej fort nog skala propsen fri från barken.

Motorsågen surrar nu i skogarbetarns hand.
Han känner inte trycket av tidigare band.
Han trygghet, avtal har, förtjänar bra minsann.
En riktig karl — så god och bra som någon ann.