Skymning i gryningen

Många väckarklockor skräller i sovrummen. Såvida husfolket inte vakat hela natten.

Klockan närmar sig fem på söndag morgon [20 juli 1990]. Det gryr.

I vanliga fall skulle helglediga österbottningar i denna stund snarka gott eller just stå i beråd att krypa under täcket efter en helkväll.

Nu kikar de med spänning ut genom fönstret, eller tassar ut och kliver upp på närmaste stenbumling. Någon har sökt sig längre bort, till en bergknalle från vilken man har vidare vyer. De största entusiasterna befinner sig någonstans i östra Finland.

Plötsligt har gryningen förvandlats till höstlik skymning.

Solskivan försvinner sakta bakom månen.

Detta har det vakande folket väntat på — solförmörkelsen.

I Nykarleby vattentorn följer ett åttiotal personer intensivt med fenomenet, som i dessa trakter inte visar sig i sin helhet.

Café Panoramas innehavare Kaj Wikblom håller nattöppet, efter påringningar från folk som inte ville gå miste om den spektakulära och sällsynta synen.

Det är en brokig skara som stirrar ut. En del bär glasögon, andra håller sotat glas eller en dubbelvikt filmremsa framför ögonen, någon har skaffat fram svetsskydd.

Sikten är visserligen litet dålig, eftersom många moln är ute och spökar, men nykarlebyborna får ändå se ungefär en åttioprocentig förmörkelse.

Det tar ungefär en halvtimme för månen att passera solen. Efteråt är allt ljust, som vilken vanlig sommarmorgon som helst. Som om ingenting hänt.

Söndagsmorgonens solförmörkelse var en överväldigande upplevelse. Under några minuters fullständig förmörkelse förvandlades den finländska sommarmorgonen till mörkaste höstnatt.

Mer förmörkad än så här blev solen inte i Jakobstad. Bilden togs från vattentornet kl. 4.59. I Nykarleby var vattentornet öppet under solförmörkelsen.

I Joensuu och dess närmaste omgivning beskådades naturfenomenet av över 20 000 personer. Cirka tiotusen människor hade samlats till utsiktsplatserna enbart i centrum i staden.

Det tjocka molntäcket sprack upp så pass mycket att man i början av förmörkelsen kunde följa med hur solen täcktes av månen. När två tredjedelar av solen hade fallit bakom månens skugga doldes himlakropparna åter av moln.

Förmörkelseögonblicket var imponerande, och åskådarna bröt ut i applåder och bifallsrop. Klockan 4.53 var solförmörkelsen fullständig.

— — —