När töff-töff kom till Nykarleby.
Härom dagen [23 april 1907] mottog vår redaktionspersonal en artig inbjudan från stadens fashionablaste åkeribolag att mangrant i sällskap med bolagets samtliga delägare göra en utflykt per automobil till den idylliska grannstaden i söder. Ehuru vi visserligen alla, både chefen och Tjix och Jakob och Sic och redaktionssekreteraren och korrekturläsaren o. s. v., äro gamla, förhärdade bilister, mottogs dock inbjudningen af oss med liflig tacksamhet, ty af att töffa till Nykarleby väntade vi oss en alldeles speciell njutning. Väckelsearbete är som kändt vår specialitet.
Bolagsherrarna afhämtade oss personligen i sin nyaste maskin och fyra man starkt bullrade sällskapet så, i väg att eröfra en liten värld. Vårgyttjan stod som ett moln omkring oss, när vi med infernaliskt fart ströko fram genom den omornade bygden. Kråkor och skator flögo skräckslagna in i skogarnas gömslen, och åtskilliga, gånger uppfångade vi skymten af en hästsvans, hvars ägare skamsen och upprörd reste iväg med sin maktlösa tyglare öfver stock och sten in bland trädstammarna, kvarlämnande vid vägkanten ett bräckligt fordon. »Ni ska lägg bli toke de», hördes engång en stämma ropa. Ibland höllo vi också en kortare rast — för att dra andan och titta på vårt vidunderliga fortskaffningsmedel. Efter ett antal minuter — dem glömde vi tyvärr att räkna — sågo vi spiran af Nykarleby kyrka, och kort därpå körde vi in på hufvudgatan.
Den var tom, ty vi hade ej tillkännagifvit vår ankomst. De goda borgarena hade redan slagit sig ned vid aftontutingen och whisten och deras döttrar vid strumpstickningen, medan seminaristema läste sina läxor. Men borta i ett gathörn stodo två pojkar med sina pappors hattar på hufvudet. Ett ögonblick syntes de stå, som förlamade, men i det nästa lade de i väg med ursinnig ansträngning efter oss. Inom två minuter var nästan hela stadens befolkning, inemot femtio personer, församlad på Stadshotellet gård, där det behagat oss att stanna vår flygmaskin.
Först anlände en poliskonstapel, som tydligen förutsåg folkskockning med allvarliga följder, den andra var Ö. P:s reporter, hvars påpasslighet fordrar vårt kollegiala erkännande. Poliskonstapeln kom emellertid snart underfund med att såväl vi som vår maskin voro utom all fara, i det att icke ens en så oerhörd tilldragelse som vår ankomst kunde narra stadens ordningsfulla allmänhet att förgå sig. En högtidlig stillhet rådde. Men så fanns där en, som varit ute i stora världen, och där lärt den i alla kritiska situationer räddningsbringande satsen: »Man skall ej låta sig förbluffa». Nu fanns ett kanske aldrig mera återkommande tillfälle att tillämpa den, och han talade därför och sade: »Hva ä de mot de amerikanska mångmiljonärernas». Stadens befolkning drog en hörbar suck af lättnad, och totalt tillplattade försvunne vi in i hotellet.
Först när klockan gick öfver åtta och vi trodde oss kunna vara förvissade om att stadens befolkning redan fallit i djupaste sömn och på drömmens automobiler dragit ut i härnad mot forntidens bjarmer och kväner, vågade vi oss ut igen. Men allt stod den tysta skaran där ännu; den hade blott flyttat sig två steg närmare maskinen. Och när vi så, bäfvande för världsmannens kritik, försiktigt manövrerade genom gårdsporten ut på gatan, mäktade en af åskådarena icke mera förställa sig: »Den öfverträffar ju alla förväntningar», bröt det fram, något cirkladt och styft visserligen, men af den vibrerande stämman att döma ur djupet af hans hjärta.
Att skildra hemresan skulle egentligen ej höra hit, men då den så, vältaligt röjde besökets invärkan på töffen själf, måste den dock antydas. Det som hände var kort sagdt detta: stadens ande for i automobilen — med oljan, säga de sakkunniga — och därför blef den stående. En automobil är en känslig varelse, och man bör därför endast med försiktighet utsätta den för ovanliga intryck. (Huruvida automobilens ande for i Nykarleby lär tills vidare obekant.)
Hem kommo vi emellertid, och det på ett sätt, som h. o. h. uteslöt tanken på automobilolycka. Tjix.
|