December 1964

Jag häpnade en gång vid jultiden över ett egendomligt sammanträffande, då jag dels konfronterades med Sylvias julvisa, som i sin andra strof talar om det flammande Etna och om orangernas ånga i Siciliens lunder dels med Lucia-legenden, som anses härstamma från samma italienska ö, Sicilien.

För mej personligen anknyter oranger, d.v.s. apelsiner direkt till julen, därför att jag upplevde mitt livs första apelsin jultiden 1922, då jag var åtta år.

Näktergal Luscinia philomela

[Ur Fågelkåserier, andra samlingen (1907) av Regulus (Reinhold Winter) sid 16a.]

Låt oss återgå till Sylvias julvisa. Namnet Sylvia betecknar i våra dagar namnet på ett fågelsläkte, dit trädgårdssångaren hör. På Topelius tid var ordet mera vidlyftigt, det omfattade även den tiden s.k. busksångare, dit rödstjärt, rödhake och näktergal hörde, samt även alla lövsångare och s.k. kärrsångare, alltså sammantagna praktiskt alla de små fåglar, som vi gärna vill beteckna som de verkligt fina sångfåglarna.

Zacharias Topelius begagnade många gånger fåglarna symboliskt. Han insatte t.ex. i Sylvias visor en djupare mening, som endast den som känner den tidens historia, tänkesätt och känsloliv fullt kan fatta. Ur visorna talar inte bara ett ungt hjärtas längtan och kärlek och en religiös förtröstan på den gudomliga försynen, utan även en svärmisk fosterlandskärlek, som drömmer om Finlands fria framtid.

Diktningen suger sin näring ur en idealiserande uppfattning om allmogen och ur det vemodiga finländska landskapet, isynnerhet sommarlandskapet, där fåglarna spelar en så stor roll. Att Topelius´ lyrik fortfarande inte förlorat sin tjusning beror på att formen är utomordentligt mjuk och musikalisk, tonen är ren och enkel som i folkvisan.

Fågeln Sylvia har satt min fantasi i rörelse. Jag beslöt en gång att ta reda på huru en fågelbok såg ut på den tiden, då skalden levde. Det blev en fascinerande läsning.

Jag skall citera ett litet stycke ur en bok av år 1835, som handlar om svalan:

"Man har fordom trott, och mången torde ännu vara af den tanken, att Svalorna ej flytta bort om hösten, utan lägga sig i vinterqvarter bland gyttjan på botten af sjöar, dammar och träsk. — — — Saken tyckes dock till den grad orimlig, och så stridande mot physiologiska grunder, att man åtminstone har rätt att tvifla derpå, till dess man får säkrare facta än dem man hittills eger. — — — Om någon skulle såsom ögonvittne hafva säker erfarenhet härom, så önskar och beder jag att han ville låta den, omständligen bestyrkt, komma till Naturforskarnes kännedom. Tills detta sker måste jag anse Svalan för flyttfogel."

Nu vet vi att ladusvalorna och sångarna håller till i det varma Afrika under vår jul och vinter.

För många fågelresenärer blir miljöbytet stort. Sedan sångaren fångat flugor kring elefanter, flodhästar och bufflar på savanner och stränder under tropiska Afrikas glödande sol, hörs kanske några veckor senare i maj dess försynta sång från en olövad björk på en videbevuxen myr i norra Finland. Här finns myggor i överflöd och sångarna har inga svårigheter att föda upp sina små ungar.

Så för oss Sylvias julvisa i tankarna långt bort och sedan åter till våra egna trakter nu när julen står för dörren.

God jul!

Bertel  Klockars

Österbottniska Posten, julafton 1964.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Sylvias visa av Zacharias Topelius.
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2005-12-01.)