|
Sylvias
hälsning från Sicilien
Och nu är det jul
i min älskade nord;
är det jul i vart hjärta också?
Och ljusen de brinna på rågade bord,
och barnen i väntan
stå.
Där borta i taket, där hänger han än,
den bur som har fångat min trognaste vän.
Och sången har
tystnat
i fängelseborg;
o vem har ett hjärta för sångarens
sorg.
Jag bor i de eviga vårarnas land,
där de glödande
druvorna gro.
Cypresserna dofta vid havets strand;
där har jag
mitt ensliga bo.
Det flammande Etna, det gnistrar så skönt;
och luften är vårlig, och gräset är grönt.
Orangernas
ånga
ur skogarna går,
och ljuv mandolinen om kärlek
slår.
Cypresserna dofta. Det brusande hav
i silver mot
stranden bryts;
vid foten av Etna, där är en grav,
vars sorg
uti blommor byts.
Där slumrar en gäst från nordens dal;
och nu är det jul i hans fädernesal.
Vem sjunger din visa,
som fordom en gång?
Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!
Och stråla, du klaraste stjärna i skyn,
blicka ned
på min älskade nord!
Och när du går bort under himmelens
bryn,
välsigna min fädernejord!
I blommande vårar, på
gyllene strand,
var finnes ett land som mitt fädernesland?
För
dig vill jag sjunga
om kärlek och vår,
så länge
din Sylvias hjärta slår.
| 
