KAP. IV

[Tillbaka i hemstaden]

    Erik låg vaken medan tåget timme efter timme förde honom närmare hemmet. Förgäves sökte han skaka av sig de pinande tankarna — de kommo envist tillbaka och då tanken mot morgonen äntligen domnade bort hörde han ändå hur i hjulens rytmiska klappande över skenskarvarna ständigt upprepades samma ord åter och åter: konkurs, konkurs, konkurs. Det hade hänt honom mången gång förut att han på resor legat vaken och hört rytmen trolla fram melodier, ändlösa melodier, vilka kommo och försvunno. Och mera än en gång hade genom hans huvud susat musik från en obefintlig, stor orkester, eggande och stram i rytmen och så tydlig att varje enskild stämma och vart instrument kunnat urskiljas. Men i natt sjöngo skenskarvarna blott tvenne toner till samma enformiga text: konkurs, konkurs, konkurs. Det blev till sist outhärdligt, klockan fem steg han upp, klädde sig, tände en cigarrett och satte sig i korridoren.
    Tåget hade rusat genom Tavastland och kommit ned på låglandet, ett ödemarksland av kärr och oändliga skogar. Det hade regnat och genom det grå morgondiset skymtade vita björkstammar genom en frisk och skär grönska. Här och var en stuga under blommande rönn med en täppa omkring. Och så plötsligt liksom instängd i ödemarken en liten by eller ock ett stationshus omgärdat av hagtornshäckar; eller en såg mellan plankstaplar och vedtravar. Men redan en minut efter det tåget lämnat stationen eller de sista åkrarna i utkanten av byn, skymtade en nyodling som övergick i fuktig mark, vit av ängsull, och sedan gled tåget åter fram mellan kärr och myrmark, där dvärgbjörken och videt blommade under en tröstlös, skövlad barrskog, eller tvinande låga och knotiga martallar över en myrmark, som brunfläckig och vattensjuk inramade en svart skogstjärn. Endast här och där en kalhuggen backe, där berggrunden trädde i dagen, knappast höjande sig över det flacka landskapet.
    Regnet föll nu åter tätt och fint, ett ivrigt vårregn, som skymde utsikten.
    Här lågo de stora ödemarkerna, vilka under århundraden hållit Österbotten avskilt från det övriga Finland, ett bälte av skog och nästan obruten bygd, där lodjuret och tjädern levde ostörda, en ogästvänlig jordmån, en morän som motade människorna, tvang dem att hålla sig på lergrunden närmare kusten och tvang dem att rikta tankar och blickar ut mot havet.
    Med ens försvann skogen och tåget åkte ut på den stora öppna slätten.
    Regnet hade nu upphört och solen skar genom en frisk och hög morgonluft, sken över ett landskap av åkrar och ängar, som långt i fjärran begränsades av en blånande, knappt skönjbar skog.
    En vissling och tåget stannade vid Östermyra [Seinäjoki]. Erik steg av och hälsade Österbotten, som omgav honom vidsträckt och solbelyst; det var en hyllning, som han ännu aldrig försummat.
    Alltid var det honom lika kärt att återse detta landskap, även om han ej varit borta mer än några månader. Och ändå var det honom alltid en glädje att vända det ryggen efter en kort tids vistelse där. Här var finnbygden och likväl förnam han en stark hemkänsla. Trots olikheter i språk och ras hade slättens människor många gemensamma drag och ofta hade han under språkstridens hetta undrat över huru stark samhörighetskänslan levde trots allt. Huru många gånger hade han icke där nere i huvudstaden bland sina nyländska kamrater prisat eller klandrat Österbotten, glömsk av språk- och rasolikheter.
    Ty alla hade de gemensamma drag, människorna här. De hade sin handlingskraft, sin oro och sitt övermod, var det bygden, som en gång givit dem sin prägel? Den som står på slätten känner sig som centrum i sin värld, hans blick når långt, men omgivningens enformighet tvingar honom att längta längre, långt bortom de vida gränserna.
    Åter rullade tåget mot norr, emot en kyrka, som dök upp i fjärran och snart försvann i fjärran, men så krympte synvidden samman. Skogsdungar skymde utsikten, tåget rasslade över älvarnas broar, byarna lågo nära varandra och vida fält voro genomdragna av oändliga grå gärdesgårdar och översållade av små lador, vilka liknade hungriga djur med gapande munnar, tomma magar och alla revben synliga. Men runt omkring spirade vårgrönskan och innan hösten skulle slättbygden likna ett dammbräde med gröna och gula rutor och ladorna skulle stå stinda med slutna munnar.

[Österbottniskt slättlandskap.]

    Ännu längre mot norr och tåget rusade in över gränsen till svenskbygden. Det fanns ingen synlig gräns, men Erik, som kände trakten, visste var den sista finska stugan och den första svenska stodo inom synhåll för varandra, som skyltvakter och utposter mellan tvenne läger.

*

    Uppe på strandbranten i stadsparken stod en rad gamla popplar och nere under dem rann älven. Älven det var livet, som drog förbi, medan staden tyst och stilla drömde fattigmans drömmar om forna dagar, då livet varit rikare och gladare än nu. [Nästan lika lyder Knapes dikt Nykarleby.] Forna dagar. — Det var ej många årtionden tillbaka, men för popplarna, vilka voro femtio år gamla och mossbelupna, tycktes det vara länge sedan. De märkte bäst huru gamla de blivit, då de bakom sig i parken sågo en mängd björkar, vilka raskt skjutit i höjden. Björkarna tillhörde en yngre generation, som ej sett den tid då utmed andra sidan av älven stodo två rader grå bodar med röda kakeltak och ovan gavelgluggen hissverk, som knarrade och gnisslade, då tunnor och lådor lyftades ur pråmar, vilka lagt till vid stranden.
    Den tiden hade staden fått sin prägel av sjöfarten och handeln.
    Ett stycke utanför beckbruket funnos tvenne varv, där Vänskapen, Salama och en mängd andra barkskepp löpt ut, lastat plankor och tjära för Östersjöhamnar, Spanien eller Levanten, och på hösten återvänt med salt.
    Medan fartygen voro borta vandrade kaptenernas fruar, matrosernas hustrur och jungmännens kärestor under popplarna och räknade dagar och veckor: nu kunde man vänta Öresundsbrev; nu hade de passerat Kanalen; i dag hade kommerserådet haft underrättelse att barken fått frakt för Amerika. — Herre Gud, tänkte mången flicka, det vore ändå hög tid för mig, att han komme hem. Så kom det med posten underrättelse att jungmannen blivit bestulen — det var nu så vanligt — och rymt i Baltimor och han kunde därför varken själv komma för att fira bröllop eller ens sända hjälp. Nå ja, även det var så vanligt och aldrig hade popplarna sett någon gå i forsen för den sakens skull.
    Men kom det bud från kyrktornet, att Vänskapen syntes kryssa upp mot hamnen, då blev det liv och rörelse. Och när kaptenens slup med taktfasta årtag rodde upp till bryggan var hela staden nere för att hälsa välkommen. Och följande middag foro redare och kaptenens vänner ut till fartyget och bjödos på skeppskost, goda viner och fina cigarrer.
    Men några dagar senare fick kommerserådet hem både vinfat och cigarrer för eget behov, tullfritt.
    Under popplarna gingo nu kärleksfulla jungmän med stadens jungfrur, par efter par, och på parkens bänkar viskades i sommarnattens skymning, medan någon glad röst stämde upp:

Kommer man väl hem igen,
kastar ankar
Hos sin lilla hjärtevän
Tills vinden blåser upp igen.

    Men var första söndagen nattvardssöndag, då skulle de alla till nattvarden.
    Arm i arm med sin hustru kom kaptenen i välborstad blå överrock och cylinder i nacken. Paret gick med starkt rullande gång; det var som om kaptenen känt däckets rörelse under sig. Matroserna och deras hustrur gingo aldrig sida vid sida, hustrun kom alltid några steg efter sin man, vilken hade samma runkande gång som kaptenen, blott något tyngre. Men jungmännen, de rullade värst av alla, också om de endast varit med på en Lübecksresa; ja, icke ens det var nödvändigt, det var redan tillräckligt att vara påmönstrad.
    Det var nog bäst att begå nattvarden varje gång man kom hem. Utom att det var en kristens plikt var det halvt om halvt ett slags syndernas förlåtelse, och Gud Fader — låt vara att han icke var någon detaljgranskare — han kände nog livet i de utländska hamnarna och visste gott att de flesta hade ett och annat på sitt kapitel — synder både vita, gula och svarta.
    — Gav sjöfarten sin prägel åt staden under sommaren, så gjorde handeln det vintertid.
    Då kommo foror ned längs de gamla handelsvägarna utmed älvdalen, långa foror ända till 150 hästar i rad. Bönderna från Savoland, frusna och rödbrusiga, med hundskinnsmössor och hundskinnshandskar, sutto på sina slädskrindar ur vilka tjärtunnor stucko fram under höet. Hästarna voro små och raggiga, betäckta med rimfrost och med istappar hängande ur mungiporna. Och huru trötta de än kunde vara, fick piskan dock fart i dem, när foran nalkades tullporten; ty in i staden skulle man komma som ett yrväder.
    Lördagen var den tiden lika livlig som marknaden nu. På torget och på handelsmännens gårdar låg ett tjockt lager tilltrampat hö; polisen hade fullt arbete utanför ölstugor och brännvinsbutiker, och stadens läkare sydde och lappade knivhuggen dagen i ända. Handelsbodarna voro fulla av kunder och tobaksrök, biträdena sprungo som yra höns, skämtade och skröto, gåvo supar i lagerrummen och togo sju för tu när bönderna blivit glada.
    Så kommo andra tider: Saima kanal och ångbåtstrafiken.
    De gamla handelsstråtarna övergåvos och fororna sökte sig nya vägar. Stadens handel gick ned, rederirörelsen dog ut och när så grannstaden med sin goda hamn fick järnväg fanns ingen möjlighet mera att svinga sig upp igen.
    De grå saltmagasinen och bodarna försvunno den ena efter den andra och där blev blott en lång rad stenhopar kvar. Och av beckbruket vid älvmynningen återstod nu endast en hård, svart massa, som betäckte marken, och en djup grop, där den stora kopparkitteln stått.
    Oavbrutet gick det nedåt. Handelshusen drogo sig från affärerna och sönerna egnade sig åt studier. Det blev stilla i staden och nästan intet påminde om forna tider.
    Livet tog andra former och även människorna förändrades. Medan de gamla husens rikedomar småningom förnöttes begynte från landsbygden invandring av lanthandlare, vilka drevo små affärer utan export, med liten omsättning och små avbetalningar på små växlar i bankerna. Och efter dem kommo bönder, vilka i Amerika förtjänat nog att köpa en liten stadsgård och leva på kapitalet några år, tills emigrationslusten och penningbrist åter drevo dem ut.
    Staden hade nu närmast prägel av en stor by med många ståndspersoner; och ståndspersonerna voro ämbetsmän, vilka togo sin morgonpromenad under popplarna i parken, tänkte på studieåren, på barnskaran och på vakanser i närmaste skolstad.
    Popplarna på strandbranten fingo allt flere torra grenar och hackspetten började leta efter mask ända in i veden.
    Kyrkklockorna i den gamla klockstapeln började ringa samman till söndagsgudstjänst då Erik åkte över torget i den gassande förmiddagssolen, ned utmed gatan förbi postkontoret och folkskolan, och han kände hur det steg något varmt inom honom, ty där borta såg han den gamla häggen som lutade sig över fädernegårdens port.
    Kusken höll in hästen, drog milt i högra tygeln och så svängde de in på gårdsplanen. Det fanns egentligen ingen gårdsplan alls, bara en bred gång mellan träd och buskar och rabatter; till och med mitt på gången stodo stora träd, kvarlevor från tiden förr än farbror Johans trädgårdsmästarintresse hade jagat forkarlarnas kärror till brandgatan och låtit gräsmattorna breda ut sin mjuka grönska. Han hade sannerligen gjort underverk, farbror Johan. Där hästar förr stodo i långa rader och förorenade en välgrusad gårdsplan, där tittade tidigt på våren snöklockor upp genom snö och is, för att senare ge rum för en härlig flora av mångfärgad krokus, pärlhyacinter och tulpaner, vilka i sin tur på sommaren övertäcktes av frodig mörkröd krasse.
    Huset Falander var det enda affärshus i staden, som fortfarande drev köpenskap utöver kryddbodens mått och vikt. Gamla Hans Anders, Eriks farfader hade i tiden arbetat sig upp från kopparslagarson till lagerbokhållare, gift sig med principalens dotter, övertagit kortvaruaffären, men övergivit branschen då han funnit att åren kunde utnyttjas i spannmåls- och skogsspekulationer. Och han spekulerade grundligt och hänsynslöst, ty han hade sett för många fattiga dagar för att ej taga för sig då tillfälle erbjöds. Men kopparslagarsonen fick småningom vidare vyer än att blott samla penningar. Då han såg att han trots förmögenheten och det anseende penningen gav likväl alltid kände sig främmande och besvärad på de te-assembléer, som stadens högre borgerskap höll på rådhuset, och där det gustavianska tidevarvets sista efterdyningar ännu visade sig, då beslöt Hans Anders att hans söner skulle få en uppfostran, som kunde höja dem över det lägre borgerskapet. Därför sändes sönerna till en affärsvän i Lübeck och senare till Amsterdam, för att det tredje året fullborda sin uppfostran i Stockholm.
    Bröderna voro olika till lynne och läggning. Det syntes ej så tydligt i Lübeck, där de fingo tjäna ut sitt hundår, begynnande med kontorsstädning och springpojksgöromål från morgon till kväll. Men redan i Holland där de hade det friare, trädde deras intressen klarare i dagen. Den äldre av bröderna, Sten, gick sin bana fram energiskt och rakt mot målet, förlorade intet tillfälle att lära språk och korrespondens, inga möjligheter att förtjäna på kursfall och stegring, skaffade sig insikt i trävarukonjunkturer och befraktningsmöjligheter och umgicks endast med affärsmän. Men Johan, den yngre brodern, fann ofta kontorsstolen hård och siffrorna torra, och då han hade vackra ögon och ett mjukt sätt var han snart gärna sedd bland den ungdom, som umgicks i principalens hus. Om det nu var den berömda holländska trädgårdsskötseln eller husets yngsta dotter, som var orsaken till att han ofta stal sig ned till trädgården, förblev en oavgjord sak, men säkert är att han inom kort hellre linjerade upp blomsterland än kontorsböcker, och då bröderna på faderns eget barkskepp Odin återvände från Stockholm visste ryktet i förväg berätta, att unga herr Johan mera älskade damer, ett gott bord och holländska lökväxter, än rederirörelse, kontorsarbete och holländska bjälkar.
    Nu följde en tid av glädje och besvikelse för gamle Hans Anders. Sten tog sin sak med allvar, och huru slipad och driven i affärer fadern än var, hade han mången gång svårt att följa sonens vidsynta planer och outtröttliga energi. Ofta lyfte han bekymrad den svarta kalotten och strök sitt glesa grå hår då Sten återkom från en affärsresa i finnmarken, där han köpt så stora skogar att fadern endast med möda för tillfället kunde uppbringa nödig kredit. Men när vinsten något år senare räknades, då gnuggade Hans Anders belåtet sina röda händer och gav följande söndag flere än en blank silverrubel i bössan när kollekten uppbars i kyrkan.
    Under allt detta satt Johan troget på kontoret sina bestämda timmar; men knappt hade det sexkantiga skylighturet på väggen slagit fem förrän han restesig från sin stol, samlade ihop böcker och brev, och gick ut i trädgården för att vårda sina blommor, eller också ut i staden för att lägga råd om nästa bal, eller till ett möte med någon ung dam i familjens »fåfänga» nere på älvstranden. Gamle Hans Anders sade aldrig ett förebrående ord, han hade ju knappast någon orsak och med säkerhet icke hjärta att göra det. Men då han fått nattmössan på huvudet och krupit ned i den breda tvåmanssängen, då höll han ofta bekymrade samtal med sin fru.
    Åren gingo, husets affärer blomstrade. Sten gifte sig med borgmästarens dotter Anna Charlotta, medan Johan utvecklade sig till grand-seigneur. Hans intresse för damerna avtog med åren, medan intresset för holländska lökar och rosor tilltog. Gamle Hans Anders visste knappast själv vilken av sönerna han föredrog.
    Sedan gamle Hans Anders gått till sina fäder stod Sten som husets kända och erkända chef. Men det lät han aldrig brodern märka. Skulle en affär avslutas rådfrågade han alltid Johan, som lika allvarligt som älskvärt ständigt gav sitt fulla bifall. Och de två trivdes gott samman.
    Då Erik var fjorton år dog kommerserådet Sten Falander efter att hava förevigat familjens minne i en donation till förmån för fattiga handlandeänkor i staden. Och kommerserådinnan Anna Charlotta, blid och förnäm ända in i det sista, följde honom fyra år senare. Nu stod grand-seigneuren Johan där som chef för ett stort affärshus och förmyndare för en begåvad brorson. Och det krävdes de första månaderna många glas fyllig bourgogne och många goda cigarrer efter middagen för att släta bekymrens veck ur hans panna; men så fann han en lösning på problemet. Han flyttade in i fädernegården, anställde en erfaren prokurist, lät sin hushållerska, fröken Juth, taga hand om pojken och utvidgade trädgården med ett rosenkvarter.

*

    — Nej, sade farbror Johan, då han, Erik och tant Juth stego upp från frukostbordet, nu får du lov att följa med ut i trädgården och inspektera mina små odlingar.
    Han sade små odlingar, medan han försökte dölja den barnsliga stoltheten. Och han fortsatte i samma lätta ton, som han anslagit från det han hälsat brorsonen välkommen. Erik försökte svara på samma skämtsamma sätt, men trots den värme de båda kände för varandra, nu liksom alltid, var stämningen icke så litet ansträngd och de voro fullt medvetna om det de båda ville dölja: frågan, den pinsamma frågan, som vållat Eriks plötsliga hemresa. De gingo arm i arm förbi rosenhäckarna, förbi den rödmålade uthusraden, där humlen redan begynte slingra sig uppför spaljén och stannade framför en rad låga syrener. Farbrodern drog smekande bladen genom sin hand.
    — Ser du så knopparna svälla. Det är Madame Lemoine hela raden med vita blomklasar så stora och tunga att du får söka deras like. Men så har jag också vårdat dem, som om Madame Lemoine vore en vacker och förnäm dam. Varje blomma, varje växt är egentligen en kvinna, som skall vårdas ömt om hennes fägring skall slå ut i full blom. Madame Lemoine är en fin kvinna. Hon är ett vackert rikmans barn, men förnekar aldrig sin fägring och charm även i den enklaste omgivning. Men hon älskar mest att stå isolerad.
    De gingo vidare, veko av åt höger och kommo till väggen under farbroderns fönster. — Gör sig inte tulpangruppen väl och har du sett så höga och raka stänglar förut? Om du ställer dig här och ser solen lysa på gräsmattan och över scillan, så måste du erkänna att färgsammansättningen blått, vitt och grönt är underbar sedd emot solljuset. Det är för resten en hemlighet med gräsmattan; jag har vitklöver som bottengräs, men den får aldrig blomma. Den skall bara krypa saftig och grön utmed marken.
    Farbrodern talade sig varm och Erik begynte undra om han verkligen hade kunnat glömma den stora pinsamma frågan, för sina kära växters skull. Men plötsligt uppfångade han ett snabbt ögonkast och såg att i djupet av farbroderns blick lågo ängslan och fruktan. Han greps av medlidande för den gamle, men insåg tillika, att det skulle bliva lättare för dem båda om frågan bragtes på tal.
    — Jag fick ditt brev ... farbrodern avbröt honom.
    — Du glömde väl icke Lady Montrose?
    — Nej, svarade Erik modfälld. Exemplaren ligga väl inpackade i fuktig mossa. — Farbrodern tog honom under armen och drog honom över gräsmattan förbi rönnbersån.
    — Kom skall jag visa dig rosenkvarteret och var jag reserverat en hedersplats för den nya ladyn. Du kan inte tro vilket utsökt nöje jag väntat mig av henne.
    Erik ville komma till botten med saken och fortsatte utan att akta på den gamles tal:
    — Du nämnde i brevet — — —
    Men han avbröts av den andre som böjde sig ned över rabatten. — Seså nu skjuta vildskott åter upp kring Caroline Testout. Jag för en ständig kamp mot underklassen, som hotar att beröva kulturen den vackraste fägringen. Du tror det måhända icke, men växtlivet är symboliskt för striderna i människornas värld.
    Erik gav saken förlorad. Han såg att den gamle icke ville inlåta sig på det obehagliga ämnet och därför teg han. Skedde det icke i dag, skulle det ske i morgon, saken kunde ändå icke uppskjutas länge.
    De gingo över till köksträdgården, där jorden låg frisk och mörk och lucker i regelbundna sängar och i detsamma begynte kyrkklockorna åter ringa. Det var begravningsklockor, som ringde melankoliskt i långsam takt. Farbrodern suckade lätt: — Se så, nu föra de bort gamla rådman Hildén. Han har icke haft det för lätt här i världen de sista åren. Det kan vara gott för honom att få vila.
    Han tog åter Eriks arm och de gingo tysta in genom verandan där de snidade dörrarna påminde om gamla tider och där murgrönan klängde kring fönstren, in i den stora salongen där röda, gula och vita rosor stodo i blom på bord, fönsterbräden och låga bokhyllor, där möblerna talade om gamla och nya tider, om generationer som gått, om generationer som levde, men där allt ändå gav en värmande känsla av att årtionden hade flutit i samma spår; att här var ett hem, där människorna kände samhörighet med det förgångna.
    — Posten har väl kommit, sade farbrodern, gick fram till en rikt blommande klockros och skar av en vissnad blomma. Jag går in till mig och lägger mig och läser en stund. Han nickade vänligt åt Erik och gick in i sitt rum till höger om salongen och stängde dörren, men han rörde varken tidningarna eller breven, som lågo på bordet.
    Han satte sig vid fönstret med huvudet i handen och armbågen mot fönsterkarmen och såg ut över trädgården.
    Erik stod en stund ute i salongen lutad mot den gamla gula kakelugnen, men så gick han in i matsalen där tant Juth dukade kaffebordet.
    Fröken Juth var av medellängd med kalla kloka ögon och en kraftig haka. Hon gick trots sin något fylliga gestalt med lätta steg. Då Erik kom in log hon gott såsom hon kunde le mot den hon höll av, men det fanns alltid något över henne som ingav respekt och hennes hållning förrådde en styv nacke som ej gärna kröktes.
    De satte sig och omsorgsfullt, nästan smekande, gned hon med en sämsklapp den gamla kaffeservisen av silver, pjes efter pjes, brödkorgen, vilken uppbars av ett bladverk och upptill kantades av en girland av frukter och grenar, sockerskålen och gräddsnäckan, vilka voro låga och härstammade från en långt senare tid och teskedarna med kommerserådinnans initialer under den snäckformiga avslutningen på skaftet. Silverservisen togs ej ofta fram, men för tant Juth var dagen en högtidsdag; Erik hade ju kommit hem.
    — Nå, sade tant Juth, har farbror visat dig trädgården?
    — Ja, och han har visat sin älskvärdaste sida nu som alltid.
    — Älskvärd är han alltid och mot alla, men det vore väl om han hade fått mera av din fars egenskaper.
    — Du menar att — — —
    Fröken Juth rätade på sig och såg honom i ögonen: — Det som har gått, har gått och människan får icke alltid leva i ogrumlad lycka.
    De tego båda och fröken Juth begynte andra gången torka av det gamla silvret, vilket var fullkomligt onödigt, ty det glänste på den snövita bordduken av sextonskaftig dräll, med invävda svanar som simmade under ett stort slott.
    Erik vände ryggen mot henne och såg ut genom fönstret. — Är det sant, tant, det som farbror skrev och som främmande människor antyda: att affärerna äro dåliga?
    Fröken Juth grep sockerskålen och gned den tanklöst och planlöst.
    — Ja, jag tror att det är sämre än vi ana. Jag måste väl ännu se allt gå omkull. Vår Herre ville väl inte bespara mig den sorgen. Men jag är ju redan gammal och det blir väl någon utväg för mig.
    — Men stackars farbror och stackars dig, Erik, som mister hela ditt arv. Vår Herre prövar dig tidigt.
    — Du kan tycka det är underligt vad jag nu säger, fortsatte fröken Juth. Jag sörjer inte för din skull eller för farbrors och mindre för min egen skull; men jag vill icke att Falanderska namnet skall smutskastas av första bästa.
    Fröken Juth satte sig med sockerskålen i ena handen och sämsklappen i den andra och tårarna började sakta rinna utför hennes kinder. Erik vände sig om, gick fram till henne och strök henne över de grå håren.
    — Vad har jag gjort att vår Herre skall straffa mig så hårt? Huru har jag inte alla dessa år skött gårdens husgeråd och kläder, såar och silversaker, hus och hem, och nu skall jag kanske se allt gå på auktion och skingras kring stad och land. Vår Herre prövar mig gamla människa hårt.
    Erik lade sin hand på hennes axel — Är det sant så är det en olycka och vem rår för olyckan.
    Fröken Juth steg upp. — Nej, vem rår för olyckan. Och man skall inte lägga sten på börda. De sågo varandra rätt in i ögonen och utan att säga ett ord förstodo de varandra.
    Det talades icke vidare om affärer den dagen, de sökte alla tre göra livet bättre för varandra, men de sökte ej heller varandras sällskap; envar hade nog av sina egna tankar. Erik hade alltid haft för vana att besöka gamla bekanta, då han kom till sin hemstad, men i dag hade han ingen lust. På kvällen vandrade han ned till stadsparken, gick några steg fram och åter under popplarna och satte sig slutligen på en av de gröna sofforna, där han så ofta förr suttit och sett ut över älven, som rann lugn och bred, med brinnande röda reflexer över vattenfåran och med mörkgröna, nästan svarta skuggor under älvbranten på andra sidan. Ovanför skogen summo några guldskimrande kvällsmoln. Så hade han ofta förr under sina uppväxtår suttit och drömt med den första ungdomens sunda romantik, som ingen brådmogen skepticism kan döda i ensamma kvällsstunder då våren spirar runt omkring. Och han greps av gamla minnen och gamla stämningar, vilka kommo med den omedelbarhet och intensitet, som ett barndomsminne eller en folkvisa eller samhörighet med en besläktad natur kan giva.
    — God afton och välkommen, sade en vänlig och trött röst, du är hemma igen. Det var gamla lektor Lennander, som var på kvällspromenad med sin stövare. Han räckte på sitt hänsynsfulla och en smula skygga sätt Erik handen. —
    — Tack farbror, man drages ju alltid till sin — — — Erik ämnade säga: Man drages ju alltid till sin hembygd, men i detsamma slog det honom att han denna vår hade känt livet ute i Europa locka, och minst av allt velat tillbringa sommaren här. Och han fortsatte med ett stelt leende: — Man drages ju alltid dit ens öde vill draga en.     Lektorn avbröt samtalet, medan han lät blicken glida utöver älven.
    — Vi råkas väl snart nere på Brunnsholmarna. Och glöm inte bort mig i sommar om du kommer att dröja här.
    Han nickade vänligt och melankoliskt och försvann på närmaste sidogång under björkarna och lärkträden.
    Erik satte sig åter med en pinsam känsla. Lektorn hade trots sitt fina och hänsynsfulla sätt sagt honom samma sak, som den robusta trävaruhandlaren på Mikaelsgatan i Helsingfors. Den ene hade undvikit, rädd att beröra en ömtålig och sårbar punkt, den andre hade brutalt stuckit sitt finger i såret, men båda hade dock slutligen yppat samma sak: Det står visst illa till med er Falandrar.
    Detta var icke romantik. Här hjälpte varken naturstämningar eller skepticism, detta var kall och hård verklighet och Erik tänkte på sin far, kommerserådet, om vilken de gamla i staden berättade att han varje morgon i ur och skur, i solsken och vinterköld brukade vandra av och an under popplarna, otillgänglig och respektingivande. Och med åren hade staden lärt sig att kommerserådet då uppgjorde alla djärva planer, som han sedan klokt och målmedvetet och hänsynslöst fullföljde vid sin pulpet på kontoret. Erik hade sällan saknat sin far såsom han nu plötsligt gjorde det. Där borta i Helsingfors i studentkretsarna hade han aldrig känt sig osäker; hans hembildning, den fasta ekonomiska grundvalen och medvetandet att säkert kunna nå det mål han syftade till hade tidigt givit honom ett övertag i umgänget med de flesta av kamraterna.
    Nu var allt med ett tag rubbat och han kände sig hjälplös. Det var en förödmjukande känsla.
    Han steg upp och gick genom parken, genom tullporten och ut på landsvägen, rädd att möta flere bekanta, och först sent på natten, då den lilla staden sov vid forsens vaggsång, vände han åter hem genom de tomma och öde gatorna.