KAP. X

[Ny kredit]

     Några timmar senare rodde Erik och Mården snabbt utför älven, ut till villan. Den vänstra liden låg i morgonsolens ljus och strandsvalorna flögo snabbt och ivrigt ut och in genom de små runda hål de grävt i älvbrantens lerjord. På den andra stranden flöto skuggorna tunga och blågröna kring kyrkogårdens tysta område. Ett ögonblick skymtade den vita marmorplattan på kommerserådets grav mellan grönskan och Erik erinrade sig, att fadern medan han ännu var i sin fulla kraft låtit kapten Backman köpa stenen i Livorno. Ja, fadern hade icke varit någon dagdrivare; han hade tänkt lugnt och långt och handlat.
     — Väl rott! Mården kastade årorna föröver och sprang upp på villans brygga.
     Erik steg upp för verandans trappa och i det samma öppnade fröken Juth salsdörren.
     — God morgon, tant. Du kan förstå att jag inte kommer utan anledning. Tror du vi kunna väcka farbror Johan?
     Fröken Juth satte sig på bänken vid dörren. — Ja, jag vet, jag vet — — —
     — Nej, om du vet, tant. Tro! du jag kan gå in till farbror?
     Hon såg förvånad på honom och märkte av hans röda ögon att han vakat.
     — Nu skall jag koka starkt kaffe. Farbror kommer snart.
     Men Erik hade ej tid att vänta. Han gick in i farbroderns rum där den gamle sov i sin väggfasta säng bakom ljusblommiga kattunsförhängen.
     — Se så, farbror, vakna nu. Gäddorna slita sig från krokarna.
     Grand-seigneuren satte sig yrvaken upp, strök med en snabb rörelse nattmössan av huvudet och plirade mot dagern.
     — Det kan väl aldrig vara för gäddornas skull du uppenbarar dig. — Så log han förstående och frågade:
     — Nej, kära farbror. Det är viktiga saker och därför måste du förlåta mig. Vi få strax kaffe ute på verandan.
     Farbror Johans anlete mulnade.
     — Nå, ja. Förr eller senare måste det komma. Men kunde inte Granö sköta saken — åtminstone tills vidare.
     — Det är inte fråga om affärer nu.
     Den gamles anlete ljusnade åter och han tittade nyfiket på brorsonen.
     — Jag väntar dig på verandan, farbror.
     En halv timme senare hade Erik omtalat sin förlovning.
     Farbror Johan log gott och kisade mot solen som glittrade på alla små vågor, vilka dansade över fjärden för morgonbrisen. Han gnuggade belåtet händerna och nickade vänligt.
     — Charmant flicka, charmant parti.
     Men fröken Juth steg upp och strök Erik stilla över håret. — Gud give dig lycka, barn.
     Och så satte hon sig i den knarrande korgstolen, tigande och allvarlig. Det var icke en kvinna sådan som Signe hon skulle önskat giva nycklar och husmoderskap i det Falanderska huset. Men det var ju i själva verket likgiltigt nu då allt skulle gå under klubban. Och kanske var Signe ändå den enda flickan i staden som såg livet från samma synpunkt som Erik. Hon hoppades att Gud nog hade sin mening då han förde samman dessa två.
     Men grand-seigneuren tänkte icke på Guds mening; han blott log belåtet och tänkte på sin ungdom ...
     Då Erik steg i båten och Mården tog till årorna ropade farbrodren:
     — Skicka rosor från mig.
     I rådmannens hem snodde den korpulenta frun från rum till rum. Men klockan tio sade hon till sin man: — Nej, jag får lov att titta in till apotekerskan och tala om förlovningen. Det vore nästan orätt att inte hon skulle få höra det först ur min egen mun.
     Rådmannen som hjälplös och bortkommen stod framför sitt rökbord mumlade bara: — Herre Gud, ja, enda flickan.
     Han var slätrakad och de långa grå hårtestarna lågo som slickade över den annars kala hjässan. Dagen till ära hade han tagit på sig långrocken från anno åttiosju. Den var ren och fläckfri som i forna dagar, men rådmannen hade under årens lopp torkat ihop och rocken hängde nu som en säck omkring honom.
     Signe hade vaknat tidigt men aktade sig för att stiga upp; hon ville visa sig så utvilad och frisk som möjligt. Tjänarinnan kom och gick, modern hade hämtat chokolad och smörgåsar, smekt henne och gjort frågor; men Signe gav blott fåordiga svar. Hon låg tyst med ögonen slutna och tänkte glada tankar. Nu hade hon nått den punkt i livet hon närmast strävat till. Allt det andra skulle väl utveckla sig så att säga normalt och på ett angenämt sätt. Och i själva verket var hon uppriktigt förälskad — även denna gång.
     Vad rörde det henne att Eriks affärer ej voro goda. Han skulle snart finna en passande ställning i livet, därom hyste hon inga tvivel. Och själv var hon ju enda barnet till förmögna föräldrar. Ett års väntan mer eller mindre kunde väl göra detsamma och hon skulle veta att göra förlovningstiden angenäm.
     Men för Erik tedde sig situationen icke så enkel. Knappast hade han kommit in på kontoret förrän Granö påminde om växeln som skulle infrias följande dag.
     — Tror ni inte vi kan omsätta?
     Granö skakade bekymrad på huvudet.
     — Hur mycket kan vi uppbringa med ansträngande av alla resurser?
     — Magistern vet hur vi sparat och samlat de sista veckorna och hela den disponibla kassan uppgår ändå inte till en tredjedel av summan. Och hushållet tager ju alltid sitt.
     — Gott. Jag går i dag före stängningstid till banken. Krediten måste vi hålla upp.
     Då han klädde sig för besöket hos rådmannens var det icke med glada fästmanstankar han såg mot framtiden. Han kände det som om han blivit överrumplad utan att ännu fullt förstå situationen. Han hade ingen lyckokänsla. Var det icke Alfström som en gång sagt: Det är fullkomligt likgiltigt om man gifter sig med fröken X. Y. eller Z., lyckomöjligheterna äro i varje fall lika osäkra. Erik tänkte med ovilja på Alfström. Signe var vacker och intelligent, vad kunde han mera begära. Kärlek? Visst måtte han vara kär, ehuru det kändes så ovant att vara bunden. Egentligen hade han aldrig varit ens förälskad sedan han bedrogs på sin korta, vackra skoltidskärlek. Och sedan hade han, för klok att binda sig, avbrutit varje förhållande i rätt tid.
     Ansvaret tyngde. Vad hade han dragit in Signe i. Konkursen var oundviklig, det förstod han; det gällde blott att avveckla med bibehållen ära. Och sedan? Och vad skulle det bli av farbror Johan och tant Juth. Egentligen hade han ju intet fel i detta, det var nog farbror, som låtit allt glida utför. Men ändå: Varför hade han, Erik, dessa år icke egnat sin tid åt det enda nödvändiga arbetet. Det skulle far säkert ha gjort.
     Se så, raska upp dig, Erik Falander. Och så tog han till att gnola melodien från Tiggarstudenten:

Trots otur all, en munter sång,
Kom öde tag ett tag
Låt se vem förr blir trött en gång,
Du eller jag?

     Men i detsamma såg han sig själv i spegeln och fortsatte som ett eko: — jag.
     Då blev han ond och knöt nävarne: — Nej, inte ännu.
     Klockan närmade sig tolv då telefonen ursinnigt ringde i rådmannens rum. Berg grep luren medan han nervöst ryckte i rocken: — Nu — i dag — med extra tåg — klockan halv tre — ja, ja.
     Han skyndade in i matsalen där rådmanskan dukade kaffebordet.
     — Herre Gud, det dessutom. Guvernören och landssekreteraren komma klockan tre. Och förlovningen och alltsamman på en gång.
     Rådmanskan avbröt sitt arbete: — Det är väl ingen olycka. Guvernören är ju en älskvärd man.
     — Älskvärd. Vem kan lita på älskvärdheten hos en ryssguvernör. Kanske har gendarmerna rapporterat något igen.
     — Åh nej, var nu lugn. Det är väl bara för att få skriva reseräkning han är i farten. Vi få vara glada att ha en så hygglig guvernör.
     — Politik? ljöd det i detsamma från salongsdörren och in trädde Signe, fräsch och välfriserad. Hon bar en ljusröd, låghalsad muslinsklädning med korta ärmar.
     — Är jag bra så? frågade hon och gjorde en djup hovnigning. — Men — och pannan rynkades — har något oförutsett inträffat?
     Rådmannen suckade och förklarade situationen. Och borgmästaren sade att guvernören gärna vill lära känna stadens historiska minnen. Varken borgmästare eller råd känner historien. Det enda vi veta är att ryssarna 1808 fick stryk här. Och det kan man ju inte säga åt guvernören.
     Det blev ett ögonblicks tystnad endast störd av att rådmanskan skramlade med teskedarna.
     Men så steg Signe fram till bordet och sade medan hon skenbart likgiltigt ordnade penséerna i kristallskålen:
     — Den saken är lätt hjälpt. Tag Erik med och låt honom berätta stadens historia. Han känner den.
     Rådmannen ryckte nervöst i rocken:
     — Blanda inte in pojken i den här saken. Jag går eftersom jag måste. Men blanda inte in pojken.
     — Bli nu inte häftig, sade rådmanskan.
     — Jo, jag blir häftig. — Men i detsamma suckade han åter bekymrat, sjönk ned i den veckiga långrocken och försvann in i sitt rum.
     Och där stod Erik Falander en smula generad.
     Men gubben gick fram till honom och kramade hans hand:
     — Ja, ja. Sköt om flickan min. Och behöver ni två hjälp en gång så kom ihåg att ni har en far.
     Då tornuret slog två lugna slag reste Erik sig snabbt från soffan i Signes rum, där de två suttit ensamma en stund.
     — Nå? frågade Signe förvånad.
     — Affärer.
     — Ja, det kan väl inte hjälpas. Men i kväll skall vi provpromenera.
     — I kväll. Ja, då få kråkorna nog mycket att tala om.
     Tio minuter senare steg Erik in i Sydbankens direktionsrum där han till sin överraskning fann farbror Johan i samspråk med bankdirektören. Direktören gratulerade, han hade redan hört om förlovningen.
     Nu var det icke så lätt för Erik att komma fram med sitt ärende, ty det var ju egentligen farbrodern, som bort göra det. Och vad gjorde den gamla grandseigneuren här nu? Erik begynte försiktigt:
     — Jag är här för växelns skull, du vet farbror, den som förfaller i morgon. Vi hoppas få omsätta med ett par tusen marks avbetalning.
     Farbror Johan såg förläget ut genom fönstret, ty han kände sanningen att säga icke summans storlek.
     Men direktören viftade med handen:
     — Naturligtvis ordna vi den affären. Så tog han sig om hakan och knep ihop ögonen en smula och såg skarpt genom pincenén. — Du kommer ju härefter uteslutande att egna dig åt affärer? Inte sant?
     Erik såg förvånad upp: — Kan det på något sätt inverka på firmans förhållande till banken?
     Direktören hostade generad:
     — Tja. Det är nog av en viss betydelse — — —
     Farbror Johan avbröt snabbt:
     — Naturligtvis är det av stor betydelse att unga krafter träda i stället för oss gamla. Vi tröttna, vi tröttna.
     — Självfallet vill jag göra vad jag kan. Men hur kan jag egentligen gagna utan affärsinsikter?
     Direktören gned åter hakan. — Man kan vara nyttig på många sätt. Det är då avgjort att du stannar kvar och stöder affären. Din hand på den saken.
     Herrarna Falander gingo hem i skuggan av esplanadens björkar.
     — Fick hon rosorna från mig?
     — Ja. Och vackra.
     — Det är hon värd. Egentligen borde också firman som sådan skicka henne massor av blommor, ett helt orangeri. Märkte du inte det? Charmant flicka.
     Som en blixt flög en tanke genom Eriks hjärna. Han stannade:
     — Menar du, farbror, att det var för Signes skull vi fick krediten förlängd.
     — Naturligtvis. Bankdirektören vet nog vad Berg är värd. Nu kommer det allt att reda sig, hoppas jag.
     Erik kände ett starkt obehag, men teg.
     Farbrodern tog honom under armen och fortsatte: — För övrigt får jag säga dig oss emellan, min gosse, att Berg i själva verket kan vara stolt över partiet. Och nu gå vi hem och dricka i all stillhet ett glas för din lycka.