KAP. XV

[Avsked]

     Waarmanen arbetade energiskt som vanligt på kontoret och Erik hjälpte honom. I grund och botten var det hela nu enkelt, ty konsulns penningar lade sig som olja över affärens alla upprörda böljor; både små och stora fordringsägare lugnade sig, fingo sitt och försvunno ur Eriks synkrets.
     Farbror Johan hade ej behövt mera än en dag för att få sina planer till mognad och han omsatte dem med en glädje och energi som ingen tilltrott honom.
     Arm i arm gingo de två herrarna under popplarna i parken. Skymningen föll på och fullmånen steg över de små husen uppe i backen bakom esplanadens björkar.
     — Nu min gosse, nu går snart det ena efter det andra ur våra händer, och vi stå på gatan med ett litet kapital. Men vi få ändå vara glada att det slutade så väl. Det hade ju kunnat gå värre.
     — Han tryckte Eriks arm och fortsatte med värme i rösten: Tack för att du räddade mig den gången, gossen min. Du vet vad jag syftar på. Men situationen var förtvivlad då. Det är ett slags ursäkt, om också en dålig sådan.
     — Det tala vi inte mera om, farbror Johan.
     — Du har rätt. Vi förstå varandra ändå. Nu ha vi det bättre och vi kunna hålla ryggen rak. Men här i staden vill jag inte bli.
     — Nej, nej. Här skall du inte stanna vidare. Du går mot ditt mål och jag mot mitt.
     Rösten stockade sig i halsen, men så fortsatte han med ansträngd glättighet:
     — Ser du, jag vill ha ett Tusculum [Lantställe dit man kan dra sig tillbaka. Uttrycket kommer av att Cicero hade en villa i T.] för mina gamla dagar och jag har funnit ett. Egentligen har jag länge hållit ögonen på det, men nu ämnar jag slå mig ned där. Du känner det gamla förfallna torpet strax söder om älvmynningen. Där bor ingen nu sedan invånarna flyttat till New Zeeland, och jorden har flere år varit obrukad. Jag vet att jag kan få det mot ett måttligt arrende på lång tid och så flytta tant Juth och jag dit ut i vår. Mården följer väl med, tänker jag; vi tre gamla lära väl hålla samman. Redan i höst skall jorden tagas upp för att brukas. — Torparen Johan Falander eller trädgårdsmästaren Johan Falander — vad tycker du?
     Rösten fick en glad klang under det han fortsatte att måla.
     — Du kan knappast ana hur jag gläder mig åt att få börja där ute. Under vintern skola byggnaderna repareras och utvidgas. Och tänk dig livet där med fiske nästan året om, och en jakt då och då. Jordbruk, jakt och fiske! Det är att gå till modernäringarna. Präktigt och idylliskt, inte sant?
     Erik log gott i sitt sinne åt den gamles nästan pojkaktiga fantasi. Men så föll något honom in.
     — Det blir ju en nätt summa penningar över. Köp torpet.
     — Stopp, min gosse. Penningarna äro dina. Och du behöver dem för dina studier.
     — Hör nu, farbror. Jag har ett förslag: Låt oss dela summan.
     — Nej. Det är ditt alltsamman. Och mera till. Men Erik var envis. Godmodigt tvistande gingo de länge fram och åter utmed gången. Månen steg högre och rödare bakom björkarna. Några lysmaskar skimrade i gräset och forsen mumlade sin gamla sång.
     Slutligen funno de en lösning. Farbror Johan skulle låna av Erik så mycket han behövde för att få torpet i skick. Men ordentlig ränta och amortering — efter omständigheterna — ingick i överenskommelsen.
     — Tror du inte jag reder mig? frågade farbrodern och stannade.
     — Helt säkert.
     — Ja, det blir präktigt där ute. Och så hela vintern att planera för våren. — Han gnuggade händerna. — Men nu är det tid att gå till sängs. Och i morgon börja vi med kontrakt och jurister.
     Vid trappan stannade Erik. — Kommer du inte in? frågade farbrodern.
     — Nej, inte ännu. Jag skall röka en cigarr i trädgården.
     Han satte sig på bänken under södra gavelväggen, makade undan några rosengrenar och lutade sig bakåt. I linden hängde den röda fullmånen som en stor rund lykta. Det var lugnt och lövverket stilla. Pilhäckens blad stodo orörliga i skuggan av planket och den manstjocka häggen hägnade porten som den gjort i hundra år. I gräsmattan skymtade en grupp vita penséer. Från granngårdens brunn hördes några gnisslande slag som snart tystnade. Rådhusklockan slog melankoliskt och dämpat.
     Om en stund steg han upp och gick långsamt mellan rosenbuskarna in i rönnbersån. Här hade farfars och farmors, fars och mors kistor stått förrän de förts till kyrkogården. Och med ett stänk av sentimentalitet fortsatte han tankegången: — Men min kommer ej att stå här.
     Så han älskade denna gård, så han älskade varje träd, varje buske, var rabatt. Och starkare ån någonsin kände han samhörigheten med de gångnas liv, så starkt som endast den kan känna, vilken lever där de bortgångna levat.
     Den kvällen tog Erik Falander avsked av sin fädernegård.
     Men det kom en ny dag med nya krav och frågor, som krävde svar. Och de frågorna gällde framtiden. Ett hade han klart för sig: Penningarna finge han icke röra för egen del, de måste reserveras för de gamla. Ty i grund och botten trodde han ej att farbror Johan ägde förmåga och krafter att få sitt levebröd ur ett torp, eller att grand-seigneuren kunde avstå från sina vanor och leva i överensstämmelse med de nya villkoren. Det blev varken bourgogne eller cigarrer eller vänner, och alla dessa ting hörde dock samman med farbroderns såväl förgångna som närvarande liv.
     Men hur framtiden ock gestaltade sig, aldrig skulle Johan Falander, hans fars broder, taga hjälp ur en främmande hand så länge han, Erik, förmådde arbeta. Det var ej mycket han höll heligt i denna världen, men detta var en helig plikt.
     En afton upptog Signe som vanligt frågan om framtiden. De förlovade hade dragit sig undan till hennes rum. Signe hade krupit upp i soffan, svept kjolen om fötterna och lutade huvudet mot Eriks axel. Hon fantiserade på förlovades sätt om hur deras hem skulle möbleras. Rätt enkelt men ändå gediget. Salongen i mahogny eller kanske i mörk ek. Nej, matsalen hellre i mörk ek, något i stil med den tyska renässansen, den äldre perioden nämligen. Eriks arbetsrum tänkte hon sig i modern engelsk stil och sovrummet — — —
     — Förmodligen assyriskt.
     — Var inte dum nu. Jag vet vad jag säger, jag har börjat studera stilarterna. Det borde egentligen var människa göra, som tänker sätta bo. Huvudsaken är vackert, gediget och — — —
     — Enkelt, ifyllde han. Mahogny, gammal ek, päronträ.
     Hon satte sig upp i soffan.
     — Jag är inte fordrande om jag också är en smula bortskämd. Men ett vackert hem vill jag ha.      Brukar inte du tänka på hur vårt hem kommer att se ut?
     Han skakade på huvudet missmodigt: — Det vågar jag inte. Jag är ingenting, och gud vet när jag blir någonting.
     Hon stödde händerna mot hans knän och såg honom in i ögonen: — Vad är det med dig? Du är så nedstämd. Du har ju din framtid.
     — Min framtid! Vilken?
     — Vid biblioteket, vet jag, sade hon förvånad.
     — Det är ingen framtid för mig. Jag måste så snart som möjligt förtjäna penningar.
     — Men du kan väl inte överge ditt kall?
     Han steg upp och började vandra fram och åter över golvet.
     — Då du nämner ordet kall, träffar du kärnpunkten. Tror du jag känner eller kände någon kallelse att gå in vid biblioteket. Jag sökte helt enkelt en tillflyktsort undan det osköna i livet. Jag behövde ju inte förtjäna, jag var oberoende. Och studierna i estetik och litteratur, de hade samma mål. Tro inte att jag är blind för nyttan i det arbetet. Men ett kall var det inte för mig.
     — Må vara. Men det kastade ändå ett vackert skimmer över vår framtid.
     Han nickade instämmande. Ögonbrynen drogos mot varandra med ett skarpt veck emellan. Så stannade han och såg ut genom fönstret.
     — Nu står jag mellan skimret och tvånget att förtjäna penningar. Och tvånget tvingar mig.
     — Vart? Till vad?
     Han återtog sin vandring. — Ja, om jag det visste.
     — Far och mor vill gärna hjälpa oss fram.
     — Menar du att jag skulle låna?
     Hans tanke gick längre och han hade kunnat tillägga: Och lämna mina gamla utan hjälp. Men stoltheten, släktkänslan tvang honom tiga.
     — Varför skulle du inte låna som alla andra. Om det nu skall kallas låna.
     — Jag vill förtjäna. Och ju förr dess bättre.
     Det blev en stunds tystnad under vilken de försjönko i sina tankar. Signe bröt tystnaden:
     — Du är så underlig, Erik. Ibland då du talar med mig, är det som om jag skulle läsa i den vackraste bok; det är — förlåt uttrycket — skönhet i ditt tal. Men så, då jag dagen därpå råkar dig, är du en ny person. Till och med rösten har en annan klang, varje mening kommer kort och nästan befallande.
     — Visa mig en helgjuten människa. En som kan smälta samman alla sina egenskaper till — han sökte ordet — ett kall. Den människan måste vara lycklig även i olyckan. Vi andra äro stympare allesamman.
     — Se så. Låt bli att filosofera. Kom och kyss mig hellre och låt oss inte vara olyckliga i lyckan.
     Hans känsloliv hade aldrig varit rikt. Han var en förståndsmänniska, kritisk utåt och inåt. Till och med under Signes hetaste smekningar kände han sig vara två individer, av vilka den ena gav akt på den andra. Och i känsla härav försökte han giva henne mera. Men sig själv kunde han ändå inte bedraga, och han plågades av denna kyla i sitt väsen. Hur ofta önskade han icke äga förmågan att ge sig helt, omedelbart, varmt. Men det var honom omöjligt, och han kände sig fattig och förstod att livets rikaste lyckomöjligheter voro honom förvägrade.
     På sitt vanliga sätt krävde hon hetare smekningar. Du är som jag, tänkte han. Du har forskande ögon medan du låter kyssa dig. Du studerar nog under smekningarna. Kanske anställer du jämförelser.
     Det hela fick för honom en fadd smak, situationen var absurd, tråkig.
     — Du är inte vid humör i dag, sade hon och ordnade sitt hår framför spegeln. Du är trött av bekymmer, stackars Erik. Sök nu få en god lösning. Jag vill inte stanna här länge och jag vill inte åldras som förlovad.
     Han gick bort nedstämd och tog en lång promenad utom staden. Han var ond på sig själv, förödmjukad. Livet krävde handling, beslutsamhet och ändå drev han mot framtiden utan mål. Framtiden. Den låg inte i något dimdunkelt avlägset fjärran, den klappade varje morgon på allt starkare. I vinter, senast i vår skulle han stå på gatan, oförmögen att stödja dem som stodo honom närmast. Och det var penningar de behövde. Här hjälpte varken estetik eller litteratur, det gällde att gripa det praktiska livet i ett kraftigt grepp. Varför då icke fortsätta som affärsman, det yrket var väl i grund och botten lika gott som något annat. Varje företeelse i livet erbjuder väl slutligen intresse blott man tränger ned på djupet. Hade ej far och farfar egnat hela livet åt affärer.
     Då han trött klädde av sig på kvällen nickade han som så ofta mot faderns fotografi: Var lugn far, jag skall nog arbeta.