Moster Rosa

Moster (också pappas), Rosa (Holländer) var kvinnan som i tankar ord och gärningar gick sina egna vägar. Hon var ogift och bodde i sin lilla stuga invid en liten bergig skogsbacke och stället kallade hon ”Berge”. Hon var reslig och ljushyllt och hade fina drag och en smal något böjd näsa och under nästippen hängde konstant en liten droppe och ännu vid hög ålder var hennes hår mera gult än grått, och kammat i en snörrak mittbena stramt uppsatt med en knut i nacken. Långt senare har det berättats mig att hon egentligen av naturen hade lockigt hår, ett faktum som hon inte ville kännas vid och därför dolde till varje pris genom att smörja in det med — just det smör!!!

Hon hade för vana att alltid säja vad hon tänkte, utan tanke på att hon möjligen med sin frispråkighet kunde såra någon. Hon tyckt t.ex. inte om ”mörklätta” människor, vilket hon inte tvekade att ge uttryck för.

Byborna betraktades henne som en levande uppslagsbok, eftersom hon hade så gott minne och hade reda på det mesta. Det var bara att fråga och hon blev sällan svaret skyldig.

Något klädmode existerade inte för henne, utan under hela sitt vuxna liv klädde hon sig som allmogekvinnorna hade gjort sedan långt tillbaka, i lång, oftast randmönstrad kjol och figursydd blus därtill och alla hennes klädesplagg, var sydda av hemvävt tyg. Under den kalla årstiden svepte hon in sig en mörk rutig storschal och jag minns inte att hon någonsin bar något annat ytterplagg, hur kallt det än var.

De flesta minnesbilder som jag har av Moster Rosa, är ju sedda genom ett barns ögon och för att hon var så annorlunda, fann jag henne intressant.

Som de flesta på den tiden, så drack också hon sitt kaffe från fat, en manöver som jag varje gång åsåg med stor bävan, för hon darrade så kraftigt på handen att innehållet skvalpade oroväckande, men också detta klarade hon galant.

Rosa ”var bra i händre”, som man sa om någon som gjorde fina handarbeten och jag minns att hon var en mycket skicklig spinnerska och ingen som hon kunde spinna det allra tunnaste ”maskingarn”, d.v.s. ett ullgarn som lämpade sig för den finaste hemstickningsmaskin. En sådan hade en av mammas barndomskamrater, som stickade många varma och vackra saker åt vår familj under de svåra åren då just ingenting färdigt fanns att köpa. Också hon var väldigt skicklig på sitt område och var hela tiden överlupen av arbete. Själv minns jag speciellt en tegelröd dräkt med plisserad kjol och en mönsterstickad blus med ett ovanligt vackert blixtlås prydd med pärlor av trä i olika färger. Mamma som färgade garnet lyckades också till 100 %.

Detta blev en rejäl avvikelse från ämnet, men ändå inte, för utan det fina garnet som Rosa spann, hade det inte blivit en så fin klänning.

Rosas kunskaper och medfödda talanger utnyttjades inte endast då det gällde sysslor som förväntades av en kvinna, för i yngre dar skötte hon också karlfolksarbete med glans, det berättade både hon själv och andra om.

Hela somrarna gick hon oftast barfota, också då hon tog vägen genom skogen och oländiga marker.

En lustig egenhet som hon hade, var att hon alltid ansåg sig behöva en ursäkt för att komma och hälsa på och därför började hon redan i farstun, förklara: ”Jag sku inte ha kommit i dag om inte det och det hade varit så och så” o.s.v. Vi förstod inte varför hon inte ansåg sig välkommen utan att ha något ärende alls, men sådan var hon.

Tydligen var hon sanndrömmare också i någon mån, för just innan tre män från byn stupade i kriget, berättade hon om sin dröm där hon tyckte sig baka bröd, och att tre bröd misslyckades och blev ”skrotto”, som hon uttryckte det. Hon var väl medveten om sin förmåga, för en gång gjorde hon oss riktigt oroliga då hon kom instörtande, och frågade ”har ni hört något från Emil, jag fick inte bort mjöle från svartkjoln i natt”.

Lyckligtvis hände Ingenting med pappa den gången heller, men det var kanske någon annan som drömmen gällde.

Inredningen i stugan var också annorlunda än i de flesta andra hem på den tiden. Där fanns t.ex. högt uppbäddade sängar med fransalakan och hemvävda granntäcken i varma lysande färger och ovanpå allt detta synliga dunbolstrar, prydda med vackra, breda handvirkade spetsar. Det låg oändligt stor skicklighet och kvinnomöda bakom dessa alster, som vi senare tiders kvinnor har all orsak att beundra och respektera.

Av inredningen i köket minns jag vedspisen bäst, kanske för att hon så ofta uppehöll sig framför den då hon eldade med avfallsved, eller ”roskved” som vi sade. Då hon lyfte upp hällringarna för att den vägen fylla på något brännbart, blev hon givetvis sotig och smutsig om händerna och det var nog mest så jag minns henne. Dessutom kunde hon inte undgå att bränna sig på den öppna eldslågan som flammade upp av det eldfängda materialet. Hon brände t.o.m. avgnagda lövkärvar som dessförinnan hade tjänat som foder åt fåren, så det är förståeligt om man inte alltid kunde röra sig fritt över golvet.

Om det på grund av hennes ihärdiga eldande, rådde oreda kring vedspisen inne i köket, så höll hon desto mera ordning runt knutarna. Där fanns inte en enda liten sticka eller obehövligt skräp någonstans och det verkade som om hon också hade sopat stengärdsgården som löpte utmed stigen upp till stugan.

En vinterkväll brann hennes vedlider ner och jag minns hur olycksbådande det var, då skenet från eldsvådan lyste upp kvällshimlen och man ända från oss kunde se ungefär var det brann. Tur i oturen var att hon den kvällen var hos släktingar för att köpa mjölk.

Själv påstod hon att någon luffare hade legat i vedlidret och orsakat branden, men ingen vet hur det egentligen gick till.

Det skulle finnas hur många minnen som helst att berätta och hennes egna livsskildringar att återge, om denna orädda och starka kvinna som bl.a. i sin tidiga ungdom inte drog sig för att med häst ensam skjutsa farliga fångar från hemmet i Sundby, där man höll fångföreri, till Bennäs järnvägsstation för vidare transport till något av landets fängelser.

De sista åren av sitt liv bodde Rosa i sin gamla hemgård och vårdades till sin död av sina brorsbarn, som förresten i alla tider kallade henne ”Kacker Rosa”.