Stor sal i andra våningen
af ett hus på landet. Fönstren
vätta åt parken.

     Eftermiddagsbrasan håller på att falla
samman i den öppna, engelska kaminen.
Inga lampor eller ljus äro tända. I den
snabbt tilltagande skymningen färgas
snön och tränas rimfrost af ett svagt, gulviolett
skimmer: längst borta, nere i väster, lyser
horisonten blodröd ovan skogstopparna

     »Ja, det är bra länge se'n» yttrar
någon af sällskapet. En af damerna ställer
kaffekoppen ifrån sig på divansbordet — en
sked faller klingande till golfvet.
     »Är du där, Lisa-lill?.. Du skulle ha
skyndat dig» — Det är mormoderns, fru
Ingrids, lugna, behagliga röst från gung-
stolen.
     »Hvad tala ni om?» frågar en gammal
herre.
     »Jaså, du har sofvit, svåger», svarar
samma behagliga röst med ett skämtsamt
tonfall. Fru Ingrid slätar med vänstra
handen det gråsprängda, vågiga håret. —
några ringar glimma i återskenet från brasan.
Hon tillägger: »Det är fråga om den där
sommarn, då engelsmännen väntades till
min hemstad, under kriget. Ja, tiden går
. . . hela fyra årtionden.»

     Unge Harald, Lisa-lills bror, räknar
genast halfhögt ut: »nu ha vi nittiofem, fyra
tior därifrån» . . . själfa subtraktionen sker
i tysthet på fingrarna.

     »Alldeles riktigt — men detta var femti-
fyra. Jag minns särskildt en gång . . . i juni,
eller var det i början af juli» — mor-
modern böjer sig framåt och stöder tankfullt
hakan mot handen: efter en paus blir alla
de närvarande gladt överraskade af att
höra hennes vackra, hjärtliga skratt
     »Nå?» . . . frågar en stämma i mörkret.
Den gamle herrn stiger långsamt upp från
sin plats, går till kaminen, sticker in ett par
vedträn och vänder sig mot sin svägerska.
Han har lagt händerna på ryggen och
betraktar henne med en särdeles diploma-
tisk min. Elden flammar upp, och några
gnistor spraka öfver gallret.

     Hvad hon är intagande, fru Ingrid! Hon
blickar muntert upp mot svågern, i det
hon nickar: »Seså, gå nu och sätt dig igen!
Jag kom bara att tänka på hur gamla vi
blifvit.»
     »Det är då ingenting att skratta åt, min-
sann» — han låter lydigt sin långa, magra
gestalt sjunka ihop i den tomma fåtöljen i
hennes närhet. Därifrån påminner han
envist:
     »Nå låt oss höra.»

     Man märker af alt, huru afhållen hon är,
fru Ingrid, och huru uppskattad af sin
omgifning. Enhvar af sällskapet tror och
hoppas, att när hon nästa gång bryter
tystnaden, skall hon afge en förklaring. De
tycka all så om att höra henne tala, och
hennes skratt är alldeles betagande. Det
är någonting så förnämt öfver henne, där
hon sitter i den gammaldags stolen, som
gungar så ljudlöst — spetsen af en liten
sko underhåller foten.

     Så säger hon:
     »Har man blifvit gammal, så har man
väl äfven varit ung. Ja, inte alla . . . men
åtminstone vi två, svåger, ha varit mycket
unga. Jag kom nyss ihåg ett tillfälle, då vi
voro det mer än vanligt.»

     De, som sitta längst bort flytta sig,
sakta närmare, hvarför den gamla skyndar
sig att förklara: »ni komma att känna er
mycket besvikna af hvad jag berättar, det
förbereder jag er på».

     »Ser ni» — hennes fina leende kan spåras
i tonfallet — en del af stadens herrskap,
d. v. s. några bekanta familjer, gjorde en
dag en utfärd till åmynningen, i båtar,
för att se på arbetet med jordvallarna,
bakom hvilka försvaret skulle koncentreras. Både
gamla och unga. Naturligtvis medföljde
korgar och bleckaskar och dylikt — provi-
anteringen ansågs mycket viktig. De flesta
af herrarna hade rest i förväg. Tappert
folk allesamman . . . inte sant, svåger?»
     »Javisst, javisst.»

Det var en riktig, riktig sommardag.
Vi begåfvo oss af strax efter middagen, för
att bli borta öfver kvällsvarden. Solen lyste
stor och gul högt ofvan grantopparna, strand-
svalor borrade sig ifrigt in i sina hålbon i
sluttningarna, och en svag susning förnams
i den långa räckan af tät, böljande säf. Jag
mins till och med att några kråkor flögo
upp från en låg sandudde till höger, kret-
sade en stund tysta af och an i närheten,
tils de beslutsamt slogo sig ned på en
vedtrafve mellan träna i skogsbrynet. Så
märklig tyktes mig den dagen. Jag bör
kanske tillägga, att jag var sjutton år.»
     »Och mycket vacker», interfolierar svå-
gern. De öfriga småle — en af herrarna
ändrar ställning. Brasan lyser nu som lifligast.
     »Vi stego i land, och stranden fyldes af
mycken munterhet. Men mig föreföll alt
så underligt. I början hade jag ingen ro
att sitta stilla, deltog inte i kokning och
annan nödtorft, utan vandrade förvånad
omkring med vidöppna ögon. I en back-
sluttning stodo några granriskojor, där
arbetsfolket tillbragt natten: utanför lågo
rockar och ylletröjor utspridda i gräset.
Längre borta liflig värksamhet — jag med-
tog så mycket jag kunde i en enda blick:
bruna, svettiga ansikten, krokiga ryggar,
sandbårar, spadar och två bössor . . . tänk,
hela två bössor. Och jag intalade mig själf,
att fienden kunde väntas hvart ögonblick:
de andra ropade att potäterna kallnade. I
hemlighet höll jag utkik mot fjärden, för att
genast varsko, ifall någon kryssare visade
sig. Men med skymningen, som föll på,
sjönk den krigiska stämningen, och när
kvällen verkligen var inne och solen för-
svunnit långt borta i skogen, med ett drö-
jande, ljust god natt öfver de låga, vida strän-
derna — då erfor jag en bitterljuf känsla
af sorg . . . en stor, mäktig sorg, som sänkte
sig ned öfver landet, mitt hela land. En
sorg, som skulle frammana hjältar och hjälte-
dåd, eftervärlden till undran och hänförelse.
Jag till och med sade någonting dylikt, och
vill bestämt minnas, att tårarna inte voro
långt borta.»

Här gör fru Ingrid ett kort uppehåll,
medan en af ungdomarna rör om brasan.

     »Bredvid mig sutto två herrar, mycket
olika hvarandra . . .»
     »Men båda lika förälskade» — afbrottet
kommer ur fåtöljen.
     »Prat. — Den ena såg hela tiden öfver-
lägsen och satirisk ut. Han bet försmädligt
sin ljusa mustasch och suckade: ack ja,
här är godt om hjältevirke!»

     Nu infaller Lill-lisas röst: »Var det morfar?»
     Alla skratt, fru Ingrid ler med.
     »Nej, det var inte morfar. — Den andra
däremot tog plötsligt min hand — jag kän-
ner nästan ännu hur han tryckte den . . .
ja, ja. Ingen ovän, sade han, får ostraffadt
beträda detta land, förr ska vart hjärtblod
flyta rödt öfver hemmets trösklar. Just de
orden. Och han gjorde en målande gest:
öfver våra lik, mamsell Ingrid!»     

     Unge Harald är upprörd och förmår icke
återhålla frågan: »Det var väl morfar, det?»
     Den gamle herrn hostar. Fru Ingrid ler
fortfarande, skakar hufvudet nekande och fortsätter:
     »I det samma kom en tredje herre till oss,
barhufvad, varm och andtruten. Han sökte
en hink med svagdricka, som han påstod
sig ha sett — han var så törstig. Och när
druckit och pustade ut, med skum kvar
i skägget, skrattade han godt och utbrast:
prata int skräp med mamsell Söt-och-sipp,
men kom och hjälp oss! — Jag har
efteråt tänkt, att de där tre . . . det är lika-
som typer af den tidens, och kanske all
tids ungdom.»

     »Ingalunda var det morfar, den tredje? . .»
undrar Lisa-lill.

Fru Ingrid svarar icke strax — Sedan
säger hon långsamt:
     Jo, det var morfar, Lisa lilla.»