Allas vår Margit av Mikael Lybeck

Kap. 8

Alla rusade till sina överplagg — det var icke långt ifrån att Behr råkat i gräl med Sedegren om galoscherna, trots brådskan. Doktorn betalade på stående fot, konsuln fordrade enständigt att bli insläppt och serverad när allt var över, tullförvaltarn trodde för sin del att det var telegrafstationen som brann. I farstun hejdade sig herr Edvard med ett självförebråelsens utrop och sprang tillbaka in, han hade alldeles av misstag lämnat ett glas konjak fullt bredvid kaffekoppen. Sedan störtade han ut på allvar, gav i förbifarten Hanna en klapp någonstans, var den nu träffade, lopp i galopp runt närmaste kvarter som han alarmerade med trumvirvlar mot fönsterrutorna, käppen i högsta hugg, och så vidare, vidare, till hjälp, till hjälp! Ack han var riktigt i extas, nästan som om han hela hösten gått och bara väntat på ett tillfälle sådant som detta.

Men bagarmästaren Väppling som tillika var brandmästare marscherade mitt på gatan där det ännu var folktomt, svängde med armarna i mörkret som om han pumpat och skrek: »Ur vågen, gottfolk, ur vägen!»

Telegrafstationen, ett rödmålat hus i en backsluttning, stenfoten hög och murad, skildes av en smal gränd från älvbranten. Inne på gården hade en mindre byggnad fattat eld, där bodde en lappskräddare, och nu gällde det att rädda åtminstone »själva telegrafen.»

Vid brandstället samlades snart representanter för alla tänkbara småstadsklasser. Klockorna i stapeln klämtade. Gardberg räknade, svor och räknade: fyra hästar, fem hästar, fyra såar, »satan anamma!»  . . . doktorn bidrog med ett förolyckat citat: »Mehr Wasser, sa Joethe!»  . . . den illiterata mängden kastade snö i lågorna välment och tyst. Stadens två sprutor anlände sent, naturligtvis, och ingen hade riktigt klart för sig var slangarna skulle skruvas fast, men Väppling skred till verket på måfå med en sådan klåparhandstur att det lyckades. Arbetskraft fanns tillräckligt, hopen av småborgare, drängar och ämbarbärande pigor växte oupphörligt, uppblandad med herrskapsfolk, för resten skötte lite var sig själv, hjälpte »till med ett finger här, ett annat där, ett finger som byttes om när det blev för hett eller eljest otrevligt. Strålföraren Nissas tog ofta miste om sin uppgift, allt som hade en avlägsen likhet med pojkar spolade han över, lyckades dessutom genomdränka lappskräddarns sängkläder som olyckligtvis staplats upp vid en vägg, han hade tydligen fått smak för sådana bedrifter och smittat kamraten. Genast i början av släckningen utgjorde två utburna bord och fem stolar den brännpunkt där båda sprutornas strålar träffade samman. Pastor Andevald blev synlig med en blomkruka i händerna och undkom som genom ett under, en något skrovlig mansstämma varskodde: »Akta!  . . . han är ju så blöt förut.»

Då varsnades några karlar på taket — bland dem Berger. Yxhugg hördes, brinnande bräder lossnade, gnistor yrde. Röken bolmade stundom ned i den närmaste folkhopen och strax fortplantade sig en skala av hostningar genom porten ut på gatan. Granngårdens uthus nästan ångade av hetta, men sedan en vak blivit upphuggen i isen nedanför fanns det vatten för avkylning huru mycket som helst, och vid pumpstängerna och de stinna, drypande slangarna avlöste händer varandra så tätt att de trängdes.

Byggnaden som brann var ju förlorad, det hade allmänna meningen genast dekreterat, men att skadan skulle inskränka sig till den var en lyckträff och en överraskning. Emellertid betraktades händelsen redan som förfluten, som ett faktum man kunde språka om i allsköns ro och till och med en liten smula förlusta sig över. Inemot tjugo personer sade sig ha varit de allra, allra första på platsen, något som på inget vis betvivlades, och angående stället där elden börjat funnos än flera inbördes stridiga versioner. Och till vilka märkvärdiga uppträden hade icke olyckan givit anledning! Befallningsman Behr berättades ha funnit ett pålitligt stöd i en lyktstolpe, för giktens skull naturligtvis, men det oaktat anropat mänskligheten om att för Guds skull inte springa omkull honom, handelsman Holmstrand tronade hela tiden på ett lågt källartak, det hade alla sett, ett källartak varifrån han utdelat de mest varierande order dem ingen följde, lyckligtvis, och det värsta av allt: herr Edvard hade i sin extatiska upphetsning antastat fröken Kärr med en förfrågan om varför hon bar kappan igenknäppt så högt, bar hon kanske en nattröja under den?Usch så dumt och otäckt! Tänk om han var full!

Kap. 9

När branden i allo tillhörde föregående veckas krönika; när man från tillförlitligt håll fått uppgift om var byggnaden varit försäkrad samt till vilket belopp; när brandstället blivit av hela menigheten besiktigat tills det nästan svartnade för ögonen — ja då uppstod i nyhetstillförseln en stagnation så stor att vad som passerat föreföll smått och magert och tämligen värdelöst, rentut sagt.

Men när stagnationen tycktes som störst var även hjälpen närmast. Ty: från att ha varit en avlägsen, periferisk punkt som endast enstaka fjärrskådare anat och ägnat en flyktig uppmärksamhet steg kapten Valentin Janson plötsligt fram som den kommande mannen.

Man visste att han var fröken Selmas kusin. Omänskligt stark, se där den första närmare bestämningen! Det tjänade nämligen till ingenting att söka hemlighålla det: handelsman Holmstrand hade en natt velat mäta sina krafter med den nykomne men »rullats ihop» både lätt och lekfullt — nåja, ögonvittnen menade att det där var nu överdrift. Emellertid kunde flera än en av herrarna på pricken ange huru mycket kaptenen orkade lyfta på rak arm, så och så mycket med den högra, ibland lite mindre med den vänstra, och i synnerhet herr Edvard utnyttjades allmänt som uppslagsbok. För resten fann man en viss försiktighet befogad, »Valle» kunde ju möjligen ta illa upp —

Men en afton hos Behr tog nyfikenheten ut sin rätt. Doktor Neander hade fru Hilleströms vetgirigaste jämnåring till hustru, dessutom djupa försänkningar i andra delar av landet, följaktligen troddes han sitta inne med en rik skatt av notiser om Valentin Jansons förflutna, notiser som de andra beredde sig att för kommande behov antingen multiplicera eller dividera, envar i enlighet med sitt naturell.

Tyvärr svekos förväntningarna. Endast så mycket kunde anses som fullt säkert: kapten Janson var för närvarande ägare av några ärvda eller förvärvda depositioner i banken, möbel till tre rum, en vacker häst och en släde. Den där kofferten som fadern lämnat efter sig hade kanske innehållit mera än sonen ville låta påskina — ja och så trodde man sig veta att Sixten-Erik Berger känt honom tidigare, det övriga var antagligen prat. Doktorn slog ut med handen.

Herrarna småfnissade och gjorde miner som skulle antyda att det ju fanns åtskilligt brokigt — »facetterat», bad Sedegren — åtskilligt brokigt i deras framfarna liv . . .

»— men vi har slutat, vi.»

»Just det, ja. Valle är oultröttlig och borde ändå vara en smula rädd om sitt anseende. Inte sant? Här kan ju ingenting hållas hemligt.»

Så avbröts samtalet, kaptenen trädde oväntat in. Han blickade sig leende omkring i kretsen, valde länge och med omsorg en pipa från hyllan, bryggde i åt sig starkt, fick häftigt blodtryck åt huvudet och gick då ut på trappan, ut i vinterkylan. När han sedan kom in igen var han blek, hostade och tog avsked före de andra. Men tidigt följande dag var han ute och körde i skarpt trav, köpte upp ett och annat för sitt ungkarlsbo, det vill säga de tre rummen hos kusinen, gjorde plötsligt en mystisk tur åt landet — och kom hem sent på natten. Då hände det ibland att han ett par dygn låg och baddades med is.

Allt detta verkade med en viss dunkel lockelse på Margit, charmen av en hänsynslös kraft, låt vara att hon bara hörde det omtalas. Eller kanske just därför.

Hemma hos Schrowes rådde tystnad och stillhet mera än förut, Sixten-Erik hade svårt förkylt sig den där brandnatten och var sängliggande. Någon annan än faster Jetta ville han icke ha inne hos sig — »faster» Jetta som nästan alla kallade henne — och hon hade verkligen ett gott och förståndigt sätt med honom, låtsade göra varje tjänst nästan buttert eller likasom i förbigående. Och ändå tillbragte hon många, många timmar i hjärtängsliga funderingar över hur allt borde ställas för att göra del lättare för den sjuke, torkade i smyg sina tårfyllda ögon med klänningsärmen eller förklädet, sydde, funderade och sydde.

Hon och brodern-direktören hade fått klart besked av doktorn, något som Margit ännu var okunnig om. Redan vid sitt första besök hade Neander skjutit ut läpparna som ett tryne. Och tvivlande på att det gamla syskonparet riktigt begrep vad ett sådant tryne egentligen ville säga hade han mumlat »Möjligen till våren» och skakat knäna som hans sed var, i synnerhet vid ett gott smörgåsbord när någon annan närmade sig hummerburken.

Margit som var ung och frisk hade mycket svårt att finna sig i stillheten och tystnaden. Innerligt beklagade hon Sixten-Erik, det skar henne i hjärtat att se de infallna kinderna, de stora ögonen med den misstänksamma blicken — och den sjuke log ett stelt leende när hälsa och ungdom i hennes vackra gestalt steg in över tröskeln. Emellertid sökte hon denna tid gärna förströelse utomhus. Såväl faster Jetta som fadern, båda stillsamma och inåtvända människor, hade alltför länge vant sig vid hennes lust att gå egna vägar, därför gåvo de icke synnerligt akt på vad som under andra förhållanden skulle ha oroat dem.

En dag såg kaptenen fröken Schrowe komma ut från bokhandeln, vände sig om: nej ingen annan syntes till — sprang raskt över gatan och höll redan på långt håll handen utsträckt:

»Å, förlåt mig äntligen! . . . ni vet nog vad jag menar. Jag ska aldrig göra så mer.»

Röstens ton lät så uppriktig att Margits stora godhjärtenhet tigande samtyckte till att låta det passerade vara glömt.

»Ja ja, fröken, vad allt har jag inte glömskan att tacka för! Och vad Selma ska bli glad!»

»Vet hon . . .!»

»Nej då, hur kan ni tro något sådant!  . . . men hon har undrat över att ni på sista tiden så sällan sökt upp henne. Att jag varit den avskräckande kunde hon ju inte ana.»

Tänk, först nu blev hemligheten dem emellan liksom en riktig hemlighet! I sällskap fördristade sig kaptenen stundom att hänsyfta på den i ordalag vilkas innebörd bara Margit förstod, det var hemskt nervkittlande, han nästan jonglerade med allehanda muntra, försåtliga anspelningar. I början befarade hon att han skulle gå för långt men vande sig småningom vid att se deras första möte ur hans synpunkt: som det mest oskyldiga, uteslutande glada äventyr.

Ja Valle Jansons otvungna och glada djärvhet drog uppmärksamheten till sig nästan med våld, han hade redan länge utgjort det allmänna samtalsämnet. Ibland var det hans ridturer, ibland hans sena promenader med än den ena, än den andra, vadhelst han företog sig inberättades till de kvinnliga kretsarna, omgivet av en mystisk atmosfär och åtföljt av viskningar om nattliga orgier i vilka han spelat huvudrollen. Och när han däremellan var alldeles som sjunken i jorden en tid — för att sedan plötsligt stiga fram igen och öka nyhetsmaterialet, till exempel med en fruntimmersbjudning hemma hos sig, en bjudning där det bjöds på frukt och två sorters vin och där han ångerfullt men helt lätt vidrörde sina begångna synder, inskjutande en pikant liten detalj mitt i alltsamman, ja då kunde fröken Janson till fullo förstå den kära Margits förtroende;

»Du har en kusin som är intressant, Selma, han är ett verkligt studium.»

Till och med några av de tanter som ingenting erfarit eller allting glömt började få en aning om varför somliga flickor så gärna, så gärna ville ha överseende med honom: han valsade ju med formlig grandezza, höll damen hårt sluten intill sig och lyfte henne i alla hörn från golvet så att det riktigt kittlade . . .

Och sålunda var det då ett nytt faktum — till de många gamla  —att Valle Janson lyckats skapa sig en undantagsställning i stadsbornas omdöme. Åtminstone tills vidare.

Det hade dröjt oväntat länge innan han öppet ägnade någon av damerna sin särskilda hyllning, nu såg man honom mycket ofta komma gående över bron och in på banken. Det sades att han bara onödigtvis gjorde sig ärenden dit, själv talade han om växelaffärer.

Snart märktes emellertid ett påtagligt närmande mellan honom och Margit, en omständighet som mången ännu tillskrev vänskapsbandet med fröken Selma. De syntes ofta ute tillsammans, i början visserligen på tre man hand, sedermera alltid utan »förkläde», en gång till och med på en igenyrd skogsväg varifrån de skrattande återvände hem efter skidor. Och icke sällan hejdade kaptenen under sina ridturer fröken Schrowe på gatan, snärtade till hästen med ridspöet och tvang den att ta några dansande steg. Kort därpå visste doktorinnan förkunna att de lämnat bort sådana gammalmodigheter som »herr» och »fröken», postiljonen hade nämligen hört kapten Janson yttra: »I morgon då . . . Margit.»

Men anledning till prat gav kanske framför allt den första av de där fruntimmersbjudningarna, den då Margit varit närvarande. Också därvidlag stod stadens student både ofta och gärna till tjänst som uppslagsbok.

Ack ja, herr Edvard talade numera sällan om annat än Valle och Valle. Varje sammanträffande var en högtid och han gick redan nära nog dekollelerad, så låga voro kragarna i halsen.

När han den ifrågavarande eftermiddagen sökte upp kaptenen, han mindes icke mera varför, stod dörren mellan kusinernas två och tre rum på vid gavel. Och han hörde i tamburen av »Rödväpplingen» — den yngsta och användbaraste av sorten, enligt Behrs uttryckssätt — ja innan han gick hörde han av henne hur rysligt bestörta damerna blivit när herr Janson »brutit sig in» och narrat dem över på sitt ungkarlsområde. Utom Selma och Margit var Julia Kärr tillstädes samt ett par andra. Sa Rödväpplingen.

Vad han hade underliga saker på bord och väggar, den kaptenen! . . . och nästan alltsamman från främmande länder. Där fanns en söt liten, torkad sköldpadda och tanden av en krokodil och en hajfena och de allra grannaste snäckor och koraller. Rödväpplingen blev först skrämd från vettet vid åsynen av ett alnslångt radband med stora, svarta kulor, kaptenen kallade det ett fragment av en negerryggrad, men sedan höll hon på att kikna av skratt över sin lättrogenhet. Och den artige värden skålade med dem och trugade druvor på dem och berättade en rörande historia om en gosse och en kanariefågel och en tom bur som väntade och väntade. Efteråt sjöng han, ackompanjerande sig själv på gitarr:

»Ein Jüngling hatte ein Màdchen lieb,
sie flohen heimlich vom Hause fort —
es wusst veder Vater noch Mutter.»
Rödväpplingen bad om noterna och fick dem.»

Kap. 10

Nyfikenheten blev allt större och större, växte som en vårflod så att skvallret fick massor av vatten på sin kvarn, och ju flitigare man sysselsatte sig med kaptenen desto flera historier gjorde sin rond.

Men hur kunde han vara så obetänksam! Det kom underligt prat i svang om ett djärvt streck han gjort sig skyldig till på en resa inåt landet. Vari det egentligen bestod måtte ha varit svårt att ange, åtminstone åtog sig ingen risken av ett bestämt påstående. Man talade helst viskande om det, i förtäckta ordalag, stoppade i säckarna och förde till kvarnen.

Sedegren hämtade dit sin fasta övertygelse om att nu var Valle Janson inte längre gångbart mynt. Men Valle Janson kom tillbaka och intog helt lugnt sin plats i den allmänna meningen, nästan som om ingenting hänt. Kanske var han ändå i början en liten, liten smula tyst och sluten, likasom avvaktande, han varseblev ju en viss stelhet i det sätt varpå han bemöttes. Fröken Kärr sneddade fortast möjligt över gatan när hon såg honom på avstånd, och doktor Neander måste se åt annat håll eller hälsa snävt så ofta frun var vid sidan.

Då ändrade kaptenen hastigt sitt sätt att vara och sitt tal, sade att han inom kort skulle skaffa sig »fast anställning» samt att han varit mycket, mycket sjuk. Ordet »samvete» förekom rätt ofta i hans konversation, till och med ordet »gudsfruktan» anbragtes på försök, oväntat och lite ovant, åja, men övning gav färdighet och snart lät tonfallet äkta nog. För fru Hilleström berättade han rörande drag ur sin barndom, utan att kräva tysthetslöfte.

Margit bjöd till att icke fästa minsta avseende vid vad som pratades, någonting bestämt kunde ju ingen uppge, själv ryckte han tigande och föraktfullt på axlarna, och hon ansåg det så fegt, så fegt att lämna en vän i sticket . . . på sätt och vis . . . eftersom de verkligen blivit vänner. Ja och så väckte det sensation att våga umgås som vanligt med mannen, det hade hon ingenting emot, hon ville gärna anses oavhängig och fördomsfri.

Av Selma ombads hon ofta att genom sitt inflytande söka ge stadga åt kusinen: dennes hjärta var i grunden ofördärvat. Däremot hade herr Edvard hört just samma fröken Selma högt och till synes uppriktigt beklaga den kvinna som bleve Valtes hustru. »Bara ett knep, gulle mitt» — svarade honom Behr — »bara ett knep, det lockar somliga.»

Ett visst »ogenerat» förhållande mellan Margit och kaptenen var numera obestridligt. Det fanns i hans sätt en efterhängsen men käck och rättfram närgångenhet som hon icke kunde förarga sig över. Visste han att hon skulle gå någonstans kom han alltid och mötte henne. Och än åt han middag, än kvällsvard hos Schrowes.

Sixten-Erik Berger halvlåg för sig själv på soffan i sitt rum när han icke var sängliggande, av allt att döma likgiltig för vadhelst som hände. Direktören hade ökat arbete på banken, utan att vilja ha något extra biträde, och honom gladde det att Margit icke tappade modet. Faster Jetta teg, skötte den sjuke och förestod hushållet. Och sydde.

Allmänt började nu herrarna bry de båda — Valle Janson ingav icke mera samma respekt som förut, man fann honom likasom tamare. Men Margit tänkte att det bara var skämt när de alla talade så blinkande med henne om kaptenen. Denne var en gladlynt och hjärtegod, nåja något besinningslös man, tyckte hon, hans styrka tjusade och hans nonchalant tilltagsna sätt  . . . å, det kunde hon stävja med en vänligt varnande blick eller ett lätt slag på armen — i det låg väl ingenting farligt? Och att så fort man visade sig ute ha en lydig beundrare vid sidan ägde onekligen sitt stora behag och retade de andra flickorna. Så mycket bättre! Hon ville . . . ja hon ville likasom få en vidare synkrets, åtminstone höra talas om nya mänskor och större förhållanden. Valle berättade utmärkt och hade färdats vida omkring i världen. Men några gamla, ansedda tanter försäkrade att snart måste förlovning eklateras, annars blev det rentav anstölligt i längden.

Och ändå hade Margit icke en enda medveten tanke på giftermål eller sådant, visste knappt vad hon ville i det avseendet. »Den ouppmärksamma godhjärtenheten», sade några, »vänskaps-förbindelsen med Selma» — en annan tolkning.

Fru doktorinnan vände sig till Ottilia Hilleström med allvarliga föreställningar, det var ju Ottilia som först hade banat väg för den där kaptenen, var det inte? Nu borde Ottilia tala med pastor Andevald, Margits skriftefar, Ottilia borde verkligen tala med pastor Andevald, det skulle säkert ha nödig verkan. Inte gick det an att flickan så där blamerade sig!

Men änkefru Hilleström ruskade på sitt svarta hårnät och tryckte »vingarna» intill kroppen, hon hade redan gjort sitt. Därmed ville hon en gång för alla antyda hur bunden hon kände sig på annat håll och av andra intressen, hur mycket av nyare datum som sysselsatte henne. Och dit hörde för närvarande inte kusinerna Janson . . . sen Selma slutat äta middag i hennes matsal . . . ja och då ingenting kunde bli av med Berger. Vad det hade med saken att skaffa? »Jo jag hade tänkt att hon och han . . .» fru Hilleström ruskade på sitt svarta hårnät. Hon hade redan gjort sitt.

Om man kanske borde ge en vink åt Jetta Schrowe? Nej, i sådant ärende vågade ingendera av dem närma sig den gamla fröken, alltså måste fru doktorinnan själv sätta pastorn i rörelse. Men när denne efter en middag hos tullförvaltarns hunnit så långt i sin inledning att Margit började förstå vad som åsyftades blev hon först skrattlystet häpen, sedan ond. Och när pastorn ville lägga armen om hennes axlar drog hon sig häftigt undan och gick sin väg.

Hos stadens student kunde en märkvärdig förändring konstateras. I hans hejdlösa beundran för kaptenen inträdde med ens en våldsam reaktion när han trodde sig både våga och böra proklamera sin oavhängighet. En längre utläggning av Behr rev fjällen från hans ögon så att han klart såg den rysliga avgrund på vars rand han vandrat i sin blindhet. Omvändelsen blev hel och fullständig  — befallningsmannen gjorde en liten biblisk liknelse.

Ja herr Edvard förnekade sin idol: »Valle Janson ödelägger flickorna för oss, han är ju som ett rovdjur och borde utrotas, tammefan!» Doktorn skrattade gott och citerade: »Det sämsta bruk man kan göra av en mänska är att hänga henne.»

Emellertid rycktes allmänheten upp ur sina vardagsbekymmer, tittande sig förväntansfullt omkring. Ett litet fåtal funderade under pauserna mellan köks- och barnkammarbestyren: Allas vår Margit och den där Janson ha verkligen ett och annat trotsigt drag gemensamt, kanske det förklarar hela sammanhanget — tänk om de fått vara i fred!

Men några gjorde sig lustiga över hushållningen i det blivande boet, över antalet tjänstfolk och hästar och åkdon.

Härunder inföll julen. Kaptenen hade märkbart »bättrat sig» som sagt, undvek synbarligen att stöta någon för huvudet, uppträdde stilla och älskvärt, var dessutom mycket återhållsam i dryckjom, tålde under tystnad månget tämligen dåligt skämt. Aha, tänkte alla som trodde på ett snart avgörande.

[Inf. 2006-11-05.]

Kap. 11

Herr Edvard kände sig annandag jul ofantligt upprörd: skulle han vara i visitrock eller frack på balen? Efter middagen måste han således titta in hos Valle Janson för att konferera, fick till svar ett gäckande skratt och ett glas punsch, minus och plus togo ut varandra. Därtill kom att kaptenen brukade anföra fransäserna, och det var ju skäl att i tid försäkra sig om honom till visavi.

Klockan halv sju tände vaktmästarn ljusen i rådhussalen, hällde mera olja i lamporna, gömde alla spottlådor i mellankammarn. Folkskolelokalen i andra ändan av byggnaden var upplåten åt herrarna, och sedan pulpeterna skjutits undan iordningställdes där ett stort bord för te- och toddyservering, det gjorde två svartklädda madammer, en uppskrämd lantflicka skulle effektuera beställningarna.

Redan före åtta var så gott som hela societeten samlad, det vill säga nästan alla med vilkas religiösa åskådning ett dansnöje var förenligt. Först en skrämmande högtidlighet, damerna packade sig samman i det lilla rummet innanför tamburen tills några av dem slutligen trängdes ut över tröskeln till stora salen, och där ökades tack vare växande tillförsikt skaran runt väggarna med allt flera bjärta och brokiga klänningar. Konversation kom tills vidare icke i fråga. Ett par av de yngre kavaljererna vågade knappast gå över golvet — nödgades de inlåta sig på ett så vanskligt företag vittnade gången nogsamt om att församlingens blickar stucko dem som nålar i alla delar av kroppen. Det bleka, kvinnliga element som skulle traktera pianot satt och fingrade på sin brosch i väntan på signalen, men en signal från någon av de mera betydande herrarna.

Så bröts högtidligheten bland damerna därigenom att fröken Kärr upptäckte ett sotstreck i pannan på tant Neander. Halvt tillintetgjord av blygsel och lust att meddela sig djärvdes hon äntligen åt fru Hilleströms godtycke anförtro en kortfattad notis om det fatala förhållandet. »Nej vad säger du!» Doktorinnan fuktade en näsdukssnibb med tungan, gned och undrade vad hon kunnat utsätta sig för . . . så frågade hon om det var borta, och så skrattade man eftersom det ännu inte var borta, och så gned hon ännu ivrigare och man skrattade. I alla fall var isen bruten. Bland herrarna löste befallningsman Behr en snarlik men något mindre tryckande förtrollning genom att brygga i åt sig toddy.

Konsul Gardberg öppnade balen med en vals — som god n:r 2 kom herr Edvard rusande. Herr Edvard hade många stolta ögonblick vid dessa tillfällen, han fick nämligen någon gång anföra fransäserna, de gingo då alltid i dur, hans eget uttryck.

Provisor Sedegren dansade den första med »Vitväpplingen» som var äldst och allvarligast av systrarna. Uppbjudningen hade sin särskilda historia och sina särskilda motiv. Bagarmästarns gårdstomt gränsade nämligen till apotekets, och eftersom planket mellan gårdarna stjälpt omkull under natten så ville provisorn begagna sig av den omständigheten för att ha någonting att tala om, Vitväpplingen var just icke inspirerande. Alltså vändes planket och skärskådades från olika håll ända till och med femte turen, men då tog det slut. Något som emellertid icke var så farligt, efterturerna gingo under herr Edvards ledning så våldsamt i dur att pauserna med fullt berättigande kunde flämtas bort under tystnad.

I detsamma gjorde tebrickan sin rond för andra gången, av brödet fanns det nu en sort mindre och doktorinnan kände genast igen de väpplingska pepparkakorna. Flickan som bjöd omkring var mycket upphettad, hon stirrade stint på gräddsnäckan, eller på dess tomma plats när någon tog den i bruk. Fruarna jämkade sina hårpilar och krusade. »Beställde inte du förut, Ottilia?» — »Nej, käraste, ta du bara, jag hinner ju sen.»

I serveringsrammet, folkskolelokalen, led tiden mot bottnen av tredje toddyglaset men stämningen var icke den vanliga. Någonting krigiskt låg i luften. Det oaktat flyttade sig de äldre farbröderna samvetsgrant och följdriktigt över från stadium, till stadium, handelsman Holmstrand hade försprång tack vare några eftermiddagsknäppar. Doktor Neander drog tullförvaltam med sig bakom svarta tavlan för att sjunga Gluntar, Sedegren drack öl och åt parfymerade pastiller.

Men just när en skara damer skulle roa sig med att rita initialer i dammet på pianot visste Rödväpplingen andfått berätta om ett stormigt uppträde bland herrarna. Hon hade hört det av flickan som bar bort vinglasen  . . . och att det varit så grant, så grant att se så . . .

Damerna undrade. Margit Schrowe gick långsamt fram över golvet, fläktade sig likgiltigt med solfjädern och stannade på en plats varifrån hon delvis kunde överblicka räckan av rum. Ingenting märkvärdigt: Valle Janson ett stycke från de övriga i en atletiskt vacker ställning, med bakåtkastat huvud och knytande sin halsduk. Han föreföll henne så ensam mot alla och ändå trotsande — hon förde näsduken lätt över pannan och var en smula blekare när hon återförenade sig med de andra.

Av allt att döma hade aftonens triumfer stigit studenten åt huvudet så att han glömde huru stark kaptenen var. Han lär nämligen plötsligt ha blivit alldeles rasande och förklarat att kreti och pleti inte skulle sätta sig på höga hästar, de komme ändå alltid att rida i fruntimmerssadel, tammefan! Janson måtte den kvällen ha varit retligare än eljest på sista tiden, ådrorna svällde vid ena tinningen, alltnog: via dörren och förstugan hamnade herr Edvard i en snödriva på gården. Provisorn som tafatt velat avstyra färden föstes undan mot pulpeterna. Då lade sig de andra emellan, Neander klappade kaptenen på axeln: »Kära bror, han är ju bara en pojke, studenten!»

Vid nästa dans blev Margit först uppbjuden av Sedegren. Det enda han yttrade när de hunnit golvet runt var ett flämtande:

»En brutal person, den där Janson!»

»Säg inte det» — hon bet sig i underläppen — »eller säg det åt honom själv, försök!»

Och hon skrattade nästan utmanande.

Om en stund kom kaptenen fram till henne och bugade sig. Med en känsla av välbehag överlät hon sig villigt åt hans starka arm och tyckte att han tog ett ännu fastare grepp än vanligt.

»Det blir snart ett julnöje till, ett slädparti, får jag då åka med dig, Margit?»

Hon räckte honom handen:

»Tack  . . . jo gärna.»

Kap. 12

Dagen för slädpartiet var inne med sol och blånande skuggor över snön, hela det vita landskapet strålade av solglitter mellan blånande skuggor.

Sixten-Erik Berger satt hopsjunken i en vilstol vid fönstret, med de magra händerna på filten som han svept om knäna.

Det är ju en gammal erfarenhet att mycket, mycket får värde för en först då när man mister det. Den sjuke tyckte sig kunna överskåda hela sitt liv, lika tydligt som han redan länge sett döden nalkas, och nu, just nu älskade han livet, han såg att där en gång funnits en ljuspunkt, om också bara en enda . . . Margit, Margit, ingen annan än du, Maggi!

Stundom har han sagt till sig själv: Stackars man, du har ingenting mer att vänta på, gå din väg! Samtidigt har han lugnt och klart som i en öppen bok följt med huru den store, blinde tragöden, livsdramats tragöd, förberett hans död genom hundra små antydningar, varför då störande ingripa? Men han har ofta tänkt: det är ett fel i konceptionen att jag inte redan är borta ur tillvaron. — Och nu som sagt, nu när han verkligen hunnit slutet . . .

Morbrodern satt inne hos honom i morse, en stund före frukosten. Sixten-Erik Berger var då mycket trött och måtte visst ha insomnat eftersom han icke kunde erinra sig doktorns besök. Men länge sov han icke, han vaknade av att gamla Brita tände brasan, höjde sig på ena armbågen och yttrade någonting om att de skulle göra allt i ordning, det finge inte uppskjutas längre  . . . frågade i samma andedrag efter fröken Margit?

»Hon är väl ute igen med den där kaptenen» — trotjänarinnan räknade sig till familjen, det hördes på tonfallet.

Svaret tycktes undgå honom men återkom senare i hans erinring. Då satt han halvklädd i vilstolen, alla ordinationer till trots — »Om jag ligger så kvävs jag, låt mig vara i fred!» Hm, det var sant, Valle Janson, »den där kaptenen» . . . långsamt förde den sjuke handen över pannan för att reda sina tankar.

Kusin Margit och en sådan person, en sådan . . . ja honom måtte man väl förstått att hålla på behörigt avstånd? Eller kanske redan i höstas, redan vid första sammanträffandet?  . . . ånej nej. Eller vem vet, han kände ju Valle Janson av gammalt  . . . gemensamma huvudstadsminnen . . . kände till hans snabba blick för var möjlighet, hans berättande tunga, vana handlag. Valle Janson var inte att lita på, hans fysiska »makt» oberäkneligt farlig för en blodfull, ung kvinna som Margit!

Och nu växte misstänksamheten till oro. Han plågades av att sitta stilla men hade icke krafter att resa sig, för resten stod ju ringklockan bredvid honom på bordet, behövde han hjälp så var det bara att sträcka ut handen. Naturligtvis gjorde han sig skyldig till överdrift — men kanske han ändå kunnat vara henne till skydd i någon mån? Se, se, vem går där?  . . . han knackade på fönsterrutan, stadens student gick just förbi, paletån uppknäppt, cigarrett i munnen.

Herr Edvard sken av glad överraskning när han steg in över sjukrummets tröskel — i dörröppningen bakom honom skymtade faster Jettas allvarsamma ansikte, hon hade ganska motvilligt visat vägen.

Studenten kunde knappast behärska sin glädje, så smickrad var han av att få svara på ett par frågor. Ack han visste till fullo hur ofantligt han alltid beundrat Sixten-Erik Berger, och lika säkert visste han att Valle Janson bara varit ett simpelt surrogat, det visste han alldeles säkert. Och berömliga insikter hade han i senaste halvårs skvaller, minsann inga småsmulor. Tänk vilket ypperligt tillfälle att få hämnd på kaptenen, den där kaptenen som förolämpat honom dödligt annandag jul! Nu skulle den ohyfsade mänskan utsättas för Sixten-Erik Bergers vrede — i den förhoppningen skyndade herr Edvard hem för att klä om sig. Men Sixten-Erik Berger satt kvar med ögonen slutna.

Redan strax efter middagen åkte herrskapsungdom och några gamla ungkarlar, par efter par, ut till en rymlig bondgård där det skulle dansas. Valle Janson körde för Margit. Hon nickade flera gånger glatt mot kusinens fönster, hennes kavaljer lyfte artigt och småleende på mössan.

I skymningen blev den sjuke så trött att han lade sig, nästan sjönk ihop, men påklädd ville han vara. Och ensam. »Ja tänd ljuset  . . . tack!» Den inre oron hade fått rik näring, fantasien var uppjagad förut, tanken på allt det sårande prat som fötts och levat av denna . . . denna olycksaliga sammanställning som han i sitt trötthetstillstånd förbisett: Margit och kaptenen, Margit och kaptenen, den pinade honom, gjorde honom rasande. Janson var opålitlig, en riktig fågelfängare. Naturligtvis skulle de i afton igen vara på tu man hand, där som här!

Faster Jetta smög sig in alltsomoftast för att vara till hands om det märktes någon försämring, då låg han alldeles stilla och låtsade sova. Pannan het, tinningar och handleder fuktiga. Med en svag skymt av bitterhet kom han ihåg den försäkran han läst någonstans: För att dö behövs det inga rekommendationer. Gott. — Småningom föll han i halvslummer.

Klockan slog åtta i matsalen. Ljudet väckte honom, och plötsligt greps han av en förfärande ångest, plågades av att ännu vilja hinna med något, utan att minnas vad. Men tillika kände han en oväntad lättnad vid andningen, bröstet likasom vidgades, han blev vek om hjärtat av mattighet, höjde sig mödosamt upp mot bordet bredvid huvudgärden och skrev några otydliga ord med blyerts . . . tills papperet gled undan . . .

Synförmågan svek honom, allt började skifta i rött, en varm blodström kittlade i halsen, fyllde munhålan — med en fasansfull känsla av att kvävas kastade han sig framstupa mot golvet.

[Inf. 2006-11-10.]

Kap. 13

Samma afton var direktören borta på ett sammanträde. Han kallades brådstörtat till dödslägret, doktorn följde med, även efter Margit sändes ilbud.

Hon mottog underrättelsen vid kvällsvarden. Alltsedan julen var hon sig icke lik, det sades bero på nerverna, än yr och skrattlysten utan anledning, än fick hon lika lätt tårar i ögonen. Naturligtvis roade sig många med allehanda elaka uttydningar, själv fäste hon sig bara vid den underliga rädsla som stundom överföll henne.

Hela eftermiddagen hade hon varit ytterst livlig och full av upptåg. Vid måltiden skämtade hon fortfarande, men när buller av stampande fötter hördes ur förstugan spratt hon förskräckt till och reste sig. Dörren öppnades, rycktes av luftdraget ur handen på den inträdande drängen och slog mot ett skåphörn med en så kraftig duns att ett av ljusen stjälpte ur sin stake och släcktes.

Som vid ett givet tecken vände sig alla mot Margit. Ingen kunde undgå att märka hennes ängslan fastän hon sökte behärska sig och lugnt gick över golvet, för att få veta varför man sänt . . .

»Nej nej  . . . det är inte möjligt!» . . . rösten darrade i en låg viskning, och av fruktan för att brista ut i gråt vågade hon knappt andas. De andra flickorna trängdes nyfiket frågande omkring henne.

Kaptenen letade bland överplaggen, naturligtvis skulle han bli henne följaktig på hemfärden, det var hans rättighet. Hon gav icke akt på hans artiga omsorger, lät honom hjälpa med pälskappan  — »Herregud, det kan inte vara sant!» Endast med ansträngning samlade hon sina tankar och bjöd till att skynda sig.

Sixten-Erik döende! Med ens blev det henne klart hur innerligt hon höll av honom . . . som bror  . . . trots många och långvariga missförstånd. Aldrig, aldrig hade hon föreställt sig att fara, verklig fara hotade så snart, eller åtminstone mycket sällan tänkt på det. Vad hon varit likgiltig och otacksam! Av Sixten-Erik hade ju det bästa inom henne hållits vid liv, nu förstod hon det, han var kanske den ende som ingivit verklig respekt. — Hennes inre upphetsning stegrades, ångerns bitterhet drev henne till blint självförsvar. Att hon i dag lämnat hemmet, bara tänkt på sig själv, att hon . . . hjärtat slog starkt men av plötslig förbittring: ja ja, han var skulden till hennes pliktförgätenhet  . . . han, Valle Janson . . . i dag och ofta förut . . . Här, den här vägen, Margit, jag lät genast spänna för.»

»Tack  . . . men jag far med egen häst.»

»Nej nej, det finner jag mig inte i!»

Vem talade? Hon vände sig häftigt om, mörkret mellan gårdens stugor hindrade kaptenen från att bli minen varse. Hans röst otålig:

»Det är väl ändå jag som nu bestämmer . . .»

»Nej vet du . . . vet ni .  . .» hon brusade upp i oresonlig vrede — »jag har ingen herre  . . . och jag har dräng efter mig.» En knapp hälsning, så tog hon plats i släden.

»Kör!»

Vilken trygghet och befrielse i att vara ensam! . . . ensamheten som hon så ofta varit rädd för. Snön slog uppfriskande mot hennes ögon och kinder. Hade hon nyss varit orättvis? Nåja, kanhända, men hon ångrade det inte.

Sängen stod i halvskymning. Hon såg sig omkring med en skygg blick tills den orörlig stannade vid kudden . . . huvudet . . . den dödes slutna ögon. Ack Sixten, Sixten! — Håret, mustascherna och den mörka skäggbottnen stucko skarpt av mot örngottet, tvärs över skjortans halslinning syntes en röd strimma. Maktlös sjönk hon ned på närmaste stol, händerna hopknäppta.

Fadern kom stilla in och räckte henne ett hopviket papper — »Det låg på hans bord.»

Lika tyst lämnade han rummet.

Hon tryckte högra handen hårt mot ena tinningen medan hon läste, bokstäverna voro otydligt skrivna:

Jag är dig tack skyldig för att jag några gånger känt mig ung. Förlora aldrig modet, Maggi — sedan.

Tårarna runno långsamt utför hennes kinder. Så andades hon djupt ett tag, gick fram till bädden, böjde sig ned och kysste den dödes panna.

Kap. 14

Ledda av nyfikenheten, ett visst slags deltagande, surrade samtalen ivrigt från ämne till ämne, och kom där ett dödsbud mitt i alltsamman så dämpades surret men icke ivern. Fru Hilleström var så upprörd — »Tänk, den arma Jetta . . . och de andra sen!» Fröken Janson kände i ökat mått av sin värnlöshet och lät provisom få en inblick i den.

Vid begravningen lade herr Edvard en krans på kistan  — »en sista gärd av aktning och vänskap från kamrater»  — vartill han fogade några otydliga ord om sin egen saknad, han hade ju haft lyckan stå den bortgångne nära, hade träffat honom till och med samma dag som liemannen . . . obevekligt . . .

Pastor Andevald antydde i sitt griftetal att den döde visserligen inte . . . mänskligt att döma . . . pastor Andevald var emellertid av den åsikten att nåd också nu skulle gå före rätt. Gud är barmhärtig.

Redan efter ett par veckor fäste sig alla bankbesökande vid huru hastigt direktören åldrats. Ute visade han sig nästan aldrig, man antog att med systersonen hade en av hans käraste förhoppningar blivit jordad. Faster Jetta däremot tycktes icke ha undergått någon märkbar förändring, hon hade visst tagit ut sorgen i förskott, ständigt lika allvarlig, lika verksam.

I sin ömhet för dottern var Anton Schrowe ännu mera eftergiven än förut, om möjligt, han kunde icke låta bli att tillägga dödsfallet en alldeles särskild betydelse för henne. Följaktligen planlades för sommarn ett länge påtänkt besök hos släktingar i Värmland, fadern skulle följa med till Stockholm — resan var faster Jettas påhitt.

Våren gjorde så snabba framsteg att ingen mindes sig ha varit med om något sådant på många, många år. Och samtalen som tynat en smula under snösmältningen flögo surrande ut på spaning efter nyheter.

Valle Janson sades vara konkursmässig, åtminstone ämnade han låta en del av sitt bohag gå under klubban. Varför? Ingen begrep sammanhanget. Några trodde att det gällde bortflyttning från orten, men provisor Sedegren som varje dag genom laboratoriefönstret såg honom göra visiter i granngården drog det i tvivelsmål — bagarmästaren hade ju döttrar och lade år efter år på kistbottnen, inte bara på hullet, det visste alla.

Ehuru icke mera i första planet åtnjöt Valle Janson numera rätt stora sympatier, kanske kom det sig av att man ansåg honom orättvist behandlad. Kort efter begravningen hade han infunnit sig hos Schrowes på besök.

»Kärahjärtandes, det var ju helt naturligt, han som löpte där så ofta förr!» Men Margit höll sig undan.

Förgäves gjorde fadern henne allvarsamma föreställningar: »Maggi lilla, du borde . . .»

»Nej, pappa, det är bäst så. Säg honom att jag klandrar ingen .  . . utom mig själv.»

Och »allas vår Margit» menade nog vad hon sade. För resten ville hon inte gå sysslolös. Och ensamheten skulle inte få skrämma henne, arbete var ett pålitligt stöd vad än framtiden bar i sitt sköte. »Jag ska inte förlora modet, Sixten.»

Hon stod i sitt rum och blickade ut i den ljusa, sällsamma majnattdagern: alla rönnar lyste vita, syrenerna hade redan knoppar, luften var mättad med blomdoft. Beslutsamt nickade hon för sig själv —- så gick hon till vila.

Men vid sitt öppna fönster satt Rödväpplingen och sjöng med vibrerande stämma:

»Ein Mädschen hatte ein' Üngling li-i-bb,
sie flo-hen hemlich vom Hause fört —
esch wuscht weder Vatter noch Mutter.»

[Inf. 2006-11-16.]