Kapitel 13 Tomas Indals död

Långt utifrån isen hördes Rapps hårda skall, däremellan tjöt den klagande.

»Vad går åt hunden?» ... undrade Romarbacken och vände sig betänksamt om efter ljudet.

Ur fiskarfyren, endast ett grovt hopfogat brädskjul, lyste lampskenet genom det lilla fyrrutiga fönstret som en matt ljusring ut mot havet. Klippan på vilken den var uppförd skildes av ett smalt, djupt sund från Ytterskär där det fanns tre byggnader: en bod för fångstredskap, ett båthus som utrymts för att lämna skydd åt hästarna, och så fiskarbastun högre uppe på stranden, på andra sidan backkrönet.

En lättrörlig dimma drev in mot kusten, själva månskivan var bortskymd men det närmaste landskapet fullt synligt. Stundom blottades långsträckta snökonturer och låg, stormskadad skog på avstånd — stora, ödsliga linjer som hastigt töckenhöljdes ånyo.

Utanför båthuset höll Rönn på med att omlasta en av slädarna, sonen hjälpte honom, de hade anlänt för en stund sedan. Fiskarena från Ringarön och sälskyttarna väntades vart ögonblick. Det led redan mot midnatt.

Smeden berättade ivrigt vad han hört omtalas just före avfärden från staden: att konsul Linderts folk lyckats rädda hela besättningen från ett isflak. Dagen förut hade fartyget blivit lämnat åt sitt öde; vart det drivit visste ingen, men antagligen söderut, att döma av vindriktningen.

Underrättelsen gjorde ett starkt intryck på Ölund, Romarbacken däremot tycktes förunderligt oberörd. Han lyssnade fortfarande spänt utåt havsisen:

»Nej men vad går åt hunden?»

»Är då inte doktorn i kammarn?» ... sporde Ölund till svar, tydligen en smula tankspritt, han räknade och rådslog i sitt blonda, sjömanskloka huvud, armarna hängde slappa ned utmed var sin sida. Ett par kraftiga, ovanligt långa armar, en kort, axelbred kropp. — Han tillade, flyttande oljekannan över i vänstra handen: »Där såg jag honom. Han låg på bänken under fönstret.»

»Ja han bad att få vila sig en stund strax vi kom. Han var mycket, mycket trött.»

»Du skulle inte ha tagit honom med dig, Romarbacken.»

De stannade i detsamma framför redskapsboden, stirrande ut i luften som om samtalet varit avslutat.

»Du skulle inte ha tagit honom med dig, Romarbacken.»

»Lätt sagt efteråt när han är obehövlig eftersom manskapet bärgats, de sjuka med. Men jag hade annat syftemål därjämte, mig närliggande — för ser du: sant och synbarligt är jag bunden vid honom alltifrån begynnelsen, eller hur jag ska säga ... och trossarna vill jag ha klara innan det är för sent. Det finns varsel nog. Och här ute har han alltid varit sig själv, jämn och godsint som jag minns honom från förr.»

»Det är drickandet som gjort honom annorlunda.»

»Inte som du tänker dig det, Ölund, inte på det viset ... men han ser liksom bara inåt själen nuförtiden, allting svart, och ruvar enständigt över det, därför dricker han ... eller hångycklar i ren vånda. Ibland förstår jag inte vad han siktar på. När vi satt i släden kände jag att något hårt skavade mig mot höften, något som han bar i pälsfickan, högra pälsfickan. Jag frågade om det var en flaska? Då rörde han sakta läpparna och vred på sig. Lite senare sa han alldeles tydligt: Ja det är mot den onda anden ... om jag träffar honom. — För resten inte ett ord under hela färden, så tyst och stilla var han, men jag märkte hur tungt han andades emellanåt. Och det skär mig i hjärtat, jag ville kunna hjälpa honom ... ingen kan det, ingen.»

»Hm.»

Åter ett litet uppehåll, fullt av eftersinnande.

»Hör du, Ölund, ni är tre karlar att göra undan det sista, jag går bara opp till doktorn ett slag.»

»Herregud — sjuknar han så får väl Johannes lov att stanna här, jag vet inte bättre. För när de andra kommit ger vi oss av.»

»Ja det blir snart klarare.»

»Vänta, jag följer med dig!»

»Ånej. Det är förr över om jag går ensam.»

»Vad menar du?»

Romarbacken låtsade icke höra. Med nacken styvt spänd stretade han redan uppför strandsluttningen och försvann i riktning mot fiskarbastun.

Från backkrönet såg han, trots dimman, att dörren stod på vid gavel. Han sprang den sista sträckan, blev stående ett ögonblick på tröskeln. Eldbränderna i den öppna spisen hade fallit samman, en bänk låg omkullvräkt, en kappsäck slängd på golvet — men doktorn som han sökte fanns där icke. Långt, långt borta ljöd hundens klagande tjut med förnyad styrka.

Tomas Indal hade stort försprång. Efter några minuters dvala i den starka värmen inne i kammarn hade han plötsligt vaknat och famlande smugit sig ut, driven av en oro och ångest som berövade honom nästan all sans och erinringsförmåga. Inte ens var han befann sig visste han denna gång. Men en häst gnäggade någonstans i närheten — och hammarslag, hammarslag — alltså inte ditåt, en annan väg, det gällde att undfly mänskor och mänskors boningar. Han gick krokig, med händerna för öronen, lyfte benen högt och trampade försiktigt i den lösa snön som om han fruktat att väcka någon. »Mig spärrar man inte in, nej, ännu är jag på fri fot», mumlade han. Djupa fotspår utvisade var han gått fram över isen, först i en lång, slingrande båge förbi några kullriga klipprev, sedan rätt ut mot havet.

Härunder gav ångesten småningom vika för utmattningen. Och för nya inbillningar. Vinden och den fuktiga luften mot hans ansikte väckte inom honom ett virrvarr av minnen, av orediga fantasier, med sken av ram verklighet. Yrsel bemäktigade sig alla hans sinnen.

Han satt åter vid rodret i sin halvdäckade slup, i en mycket bekväm ställning, utan rock och med uppkavlade skjortärmar. Skummande vågor jagade varandra som lyckliga dagar i ett ungt, sorglöst liv, farten var drömmens svindlande fart, tyckte han, målet synrandens yttersta gräns — och därifrån vidare, vidare. Men så förunderligt! De kända stränderna följde honom, han kunde inte hinna ifrån dem, de följde honom alltjämt vart han än styrde. Där var Ringarön, Lotslandet, Sälkobbarna ... fastän otydliga ... var det inte? ... och där Ytterskär! Alltså inte ditåt, en annan väg, ännu längre bort — inte låta sig inspärras! Den tanken gjorde honom orolig igen, han stannade och såg hastigt omkring sig.

Just då kom månen fram ur dimman. Allting vitnade. Allting stelnade. Vågorna förvandlades till drivor. Och där ... där i havsbandet ... ett stort, nedisat, övergivet fartyg ... vägen, vägen!

Han äntrade ombord. Han skrattade. Han darrade av upphetsning.

I skimrande isskrud sträckte masterna sig mot skyn, var yta glänste som försilvrad, däcket var blankt och grönskiftande som glas. Ett avlägset dån brusade. Han tog det som en hyllning till den bortresandes ära, en hyllning från de kvarblivande, det rörde honom, han rätade på sig, hälsade till höger och vänster, bugade sig, viftade med mössan:

»Ja ja farväl, ni alla där borta ... jag reser, jag är färdig ... bankrutt ... men låt marknaden fortgå för all del ... jag hör inte till marknadsfolket! Jag är bara så barnsligt glad just nu. — Farewell, miss Bertels, nådiga fröken, jag kysser er kalla hand — Guds fred, mamsell Syring — jaså du är där, Magda, kom ihåg att inte ge dig för tidigt så kan du bli fru konsulinna! — Farväl, Konon Kristoffer, lille vän — farväl, Romarbacken ...»

Så långt hade han hunnit i sina fantastiska inbillningar när han hörde steg bakom sig. Steg? De ohyggliga stegen! Och allt närmare, närmare ... »snart är han alldeles inpå mig, han som ...» blickarna slocknade i ett uttryck av förlamande fasa, han grep efter ett stöd men fann intet, fartyget likasom sjönk under hans fötter, det vida snöfältet i vars drivor han stod och frös som förut låg öde och tomt framför honom. Någon ropade hans namn. En hund skällde.

Förgäves sökte han fly, benen kändes blytunga, han drog ihop sig som för att bli osynlig, med halsen krökt, gömde rysande händerna i pälsens fickor — den högra fick ett plötsligt och hårt grepp om revolvern. »Ah!» I hopplös skräck, i vanmäktigt nödvärn och med ögonen slutna vred han sig om till hälften och tryckte av. Tre skott efter varandra — Romarbacken föll framstupa i snön, redan det första hade träffat hjärtat.

Tomas Indal hukade sig ned än djupare som för att lyssna. Icke ett ljud — till och med hundskallet hade tystnat. Han ville resa sig men krafterna sveko. Då lade han stilla huvudet bakåt, bredde ut armarna.

Dimman slöt sig omkring honom. Och natten.