Tomas Indals spökskepp.

Juana Nancys irrfärder bland Bottniska vikens isar.

Från mina tidiga barnaår [1888] minns jag, huru det en vinter gick ett för mig dunkelt tal om ett främmande fartyg, som redlöst drev omkring med isen utanför kusten. Det visade sig än här än där och dök plötsligt upp för att åter försvinna och lika plötsligt dyka upp. Det minne jag bevarade därav var dock länge som en overklig saga, som förtäljde om någonting isande vitt som spökade omkring där ute bland Bottniska vikens isar.

Det dröjde många år, innan händelsen återkallades i mitt minne och jag fann sagans verklighet. Det var när Mikael Lybeck lade sista handen vid sin berömda Nykarlebyroman Tomas Indal. Lybeck hade som nybliven magister tillbragt julferien i Nykarlebyhemmet samma år spökfartyget drev omkring. Händelsen blev för honom ett minne, som han aldrig glömde, och sent omsider återfinna vi motivet i slutet av den först över tjugo år senare utgivna Tomas Indal. Lybeck kom då, innan han avslutade sista kapitlet, uppresande från huvudstaden endast för att far ut till de utskär, som voro förbundna med minnet av fartyget. Det var typiskt för honom; utskärsnaturen var han sen barndomen bekant med och den ena karga holmen är ej mycket olik den andra, men i alla fall ville han med egna ögon se just de utskär, till vilka han förlagt skildringens slutdrama, Tomas Indals död.

Efter ytterligare tjugo år ställdes jag inför samma barndomsminne, då Erik Kihlman, innan han fullbordade sitt verk om Mikael Lybeck, i sin tur kom uppresande för att få del av personliga minnen från Lybecks Nykarlebytid. Kihlman bad då om de uppgifter jag möjligen skulle kunna överkomma om fartygets öden och äventyr. Från spridda och delvis motsägande källor fick jag av spökfartygets saga fram följande verklighet, som kanske är förtjänt av att ihågkommas, emedan den på sin tid i så hög grad satte folkfantasin i rörelse.

Vid årsskiftet 1887—1888 hade ryktet kommit, att en engelsk ångare befann sig på drift bland isarna ute i Bottniska viken. Dess namn var Juana Nancy. Den hade lastat i Luleå, men blivit överraskad av den stränga kölden och måste sågas ut den 20 december. Senare hade den mött is, kölden hade ytterligare tilltagit och fartyget frös fast samt måste helt överlämna sig i isens våld. Ett begrepp om besättningens belägenhet får man, då man av tillgängliga uppgifter om temperaturen under julhelgen erfar, att kvicksilvret i termometern frös tredjedag jul, vilket betyder detsamma som över 40 gr. köld; en sprittermometer i trakten av nuv. Bennäs järnvägsstation visade -43 gr., viket var något för den trakten tidigare okänt, så vitt man mindes.

Omsider nalkades det drivande fartyget även våra kuster. Kuststäderna uppmanades att hålla utkik och utsända räddningsmanskap samt proviant för besättningen. Från Nykarleby sändes folk ut till Hällgrunds båk. Och verkligen, där syntes ett fartyg norrut bland isen. Nu anskaffades färdmanskap, som försedda med proviant skulle försöka uppnå fartyget; till expeditionen anslöto sig sjökaptenerna Rein och Wikander, som anlänt från Vasa. Då man på måndagen den 9 januari tagit sig fram till det ställe, där fartyget borde legat, var det emellertid försvunnet. Expeditionen återvände då till Hällgrund, där man tillbringade tisdagen med att hålla utkik. Onsdagen den 11 middagstiden meddelades från Gamlakarleby, att man från kyrktornet iakttagit fartyget, infruset i ett stort isfält och drivande mot norr. Senare på dagen slog vinden om och det började åter röra sig i sydlig riktning. Man väntade då, att det åter skulle driva mot Nykarlebytrakten, och manskap utposterades på lämpliga skär längs kusten för att om möjligt komma fartyget till undsättning.

Av besättningen hade emellertid 4 försökt ta sig iland till utskären i Gamlakarlebytrakten. De räddades i frostskadat tillstånd av tre skärgårdsbor den 12 januari. Senare lämnade även kaptenen och resten av besättningen, 11 man, fartget för att över isen försöka nå land. Isen skiljde sig emellertid både från fartyget och från landet och de nödställda måste tillbringa en natt på isfältet. De räddades sedan av samma skärgårdsbor, som tidigare räddat de fyra besättningsmännen.

I Gamlakarleby hade emellertid borgmästaren Charles Nylander ställt sig i spetsen för en räddningsexpedition av större omfattning. En dylik hade ju för övrigt även att påräkna ingalunda små ekonomiska fördelar, om den lyckades rädda fartyget. Expeditionen bestod av 25 man och 13 hästar och medförde därjämte en större skötbåt och 2 jollar. Den avgick från Korsö grundet torsdagen den 12 januari. På fredagen fick man sikte på fartyget, som då befann sig omkring 2 mil från Ohtokari. Hela lördagen åtgick till att betvinga alla svårigheter att komma fram till fartyget, oaktat från Lohteå dessutom anlänt 21 man till förstärkning. På söndagen den 15 januari kunde man äntligen överföra proviant ombord och 4 man kvarlämnades å fartyget för att hålla vakt under dess vidare irrfärder i isen.

En levande varelse mötte dock räddarna vid det övergivna fartyget. I Luleå hade man för skeppsredarens räkning inköpt en lapphund. Då besättningen lämnade fartyget kunde den dock omöjligt fås att följa med, och då expeditionen nådde fram, irrade hunden omkring på isen. Den hade då varit utan föda omkring en vecka. — Även denna hund återfinna vi i Tomas Indal, där den med ett klagande tjut tillkännager sin husbondes död.

Juana Nancy drev vidare. Den 1 februari gade fartyget varit synligt från Ulkokalla utanför Kalajoki och det drev då allt vidare mot norr. Februari och mars gingo. Mot slutet av april utsändes från Gamlakarleby några män för att se efter huru det stod till med vaktmännen, som lämnats ombord. De anträffade dem också; två av dem ledo då något av bländningen genom is och snö.

I början av maj förhyrdes i Gamlakarleby besättning till fartyget och i mitten av månaden lyckades den taga sig ombord. Juana Nancy drev då med mycket sakta fart.

Från Gamlakarleby avgick Juana Nancy slutligen söderut en månad senare i och för reparation. Över fem månader hade fartyget då befunnit sig i isens famntag, och under fyra månader hade vaktmännen på detsamma skött sin ensliga tjänstgöring.

Att vintern varit ovanligt kall framgår bl. a. av att den synnerligen livliga trafiken över den tillfrusna Kvarken pågick ännu i senare hälften av april; de sista färdmännen företogo resan den 4 maj. Även Ålands hav var den vintern isbelagt.

Belöningen för räddandet av besättning och fartyg uteblev ingalunda. Fartygets redare Th. Scinner i London lät genom engelska vicekonsuln i Gamlakarleby tilldela de skärgårdsbor som räddat manskapet, en belöning om 200 pund. I början av juli anlände från Helsingfors en representant för fartygets assuradörer i England för att bjuda Ch. Nylander en summa om 1,400 pund för den bärgade båten (c:a 35,000 mk i dåvarande myntvärde). Med Nylander torde sedan uppgjorts om en bärgarlön på 45,000 mark. Genom Finlands generalguvernör fick N. senare av Storbritanniens regering emottaga ett guldur.

—

Juana Nancys vidare öden äro i detta sammanhang av mindre intresse, men det kan nämnas, att den (efter en förberedande reparation i Helsingfors?) den 23 juli anlände till Stockholm för att undergå en grundligare reparation på Finnboda slip samt försåldes till ett rederi i London för 6,500 pund. Ännu samma år gjorde fartyget en resa upp till de vatten, där det så länge redlöst drivit omkring i isarnas våld; det anlände nämligen i början av september till Jakobstad, där det intog last av trävaror.

E. H.

Anhålles ödmjukast om införande af följande

Beriktigande.

Då i eder tidning ingått en notis om att borgmästaren i Gamlakarleby herr Ch. Nylander skulle varit den som organiserat räddningsexpeditionen till engelska ångaren ”Juana Nancy”, får jag häremot inlägga den bestämdaste protest, emedan inga andra räddningsexpeditioner härifrån hade utgått, än den af mig utsända, hvilken äfven hade lyckan att med fara för eget lif bringa den nödstälda besättningen i säkerhet.
     Såsom ett ytterligare bekräftande häraf tillåter jag mig anföra följande af bärgarena då till mig afgifna intyg.
     ”Att vi af konsul Carl Donner, som engagerade och utsände oss för bärgande af engelska ångaren ”Juana Nancys” besättning, af hvilken vi den 12 jan. detta år landade från fartyget fyra sjuka och den 14 i samma månad de återstående elfva man, inberäknad kaptenen och styrmännen; dessa senare elfva dock från den kringdrivande isen, cirka tre svenska mil från land, detta erkänna vi, äfvensom att vi af honom emottagit full likvid för vårt arbete och hafda kostnader med tillsammans 581 mk 25 p.
     Upplysningsvis kan vi meddela att ingen annan expedition än denna funnits till här uppå denna plats i och för bärgning af besättningen.

Jag vet inte om jag skickar detta brev till rätt person, men ni var nämnd som kontaktperson till Nykarlebyvyer.
     Ni vet säkert vem som kanske skulle vilja ha tilläggsuppgifter/rättelse till artikeln där det nämns att Nylander skulle ordnat räddningsexpeditionen.
      Har nu i tre tidningar; Nya Pressen Nr 257B den 21 sep 1888, Åbo Underrättelse Nr 259 den 23 sep 1888 och Norra Posten Nr 78 den 29 sep 1888 funnit en ”beriktigande” rättelse att det var ”konsul Carl Donner som engagerade och utsände oss för bärgande af engelska ångaren Juana Nancys besättning”.
     Hoppas ni tar denna rättelse i beaktan så innehållet för framtida forskare som läser er artikel inte skriver av samma fel.

Högaktningsfullt
Gun-May Öhman
Larsmo
(Inf. 2009-01-02.)