Det skymde redan ganska starkt när de båda jägarna sammanträffade med magister Lägervall och Konon Kristoffer i vinterbastun borta vid sjöbodarna. Jakten hade varit dålig men det var hararnas fel, de hade sprungit undan, de uslingarna, och ville inte låta skjuta sig.

Svettningsaktens mest påkostande moment var lyckligt överståndet — Blink-Georg låg visserligen kvar på laven, han stannade alltid längst där inne och hördes fortfarande frusta och småkvida av vällust under riset, men de tre övriga sutto bänkade i ett litet krypin bredvid farstun, svepta i grova lakan och med stora groggar framför sig: programmets kanske njutningsrikaste avdelning. Envar av sällskapet sörjde i tur och ordning för att hörnskåpet icke stod tomt om lördagen, och gumman som höll bastun höll tillika glas och selters mot en ringa penning.

Samtalet gick trögt i början. En tyst högaktningens skål ägnades som vanligt vid dessa tillfällen mamsell Syring — gamla mamsell Syring som tog kalla sjöbad till den fjortonde september, det var ju det märkvärdiga med henne. Men för resten kändes den ljuva mattheten alltför dyrköpt på skinnet för att genast få upprivas, och de småningom återvändande krafterna borde helst sparas för aftonen och natten. Dock kunde en och annan sanning icke helt undertryckas, drätselkammarns räkenskaper lämnade rum för diverse anmärkningar, det stundande valet av stadsfullmäktige gav anledning till sakkunniga uttalanden, även det, och Tyko Tynell trodde sig våga anförtro ett par små indiskretioner mot tysthetslöfte. Sålunda hölls en stämning av insiktsfull fastän godmodig och stilla kritik vid makt, och de stora groggarna skänkte därtill sin välsignelse.

Då syntes magister Lägervall på tröskeln. En fet, röd och leende faun med köttiga bröst och hårig över en stor del av kroppen. Han kammade sitt svarta, toviga skägg med fingrarna, obesvärad av lakan som han var, blinkade ivrigt utan att säga något och öppnade med en högtidlig gest den låga dörren till farstun. Därifrån skred han vidare ut i halvmörkret, sedan längs stigen mellan två av sjöbodarna ned till stranden. De andra trängdes under glada tillrop på gårdstrappans knarrande bräder och följde honom med blickarna — borgmästarns skratt hördes hela tiden.

Som en flodhäst vältrade sig Lägervall, rektorn vid elementarskolan, i det grunda vattnet, ibland upphävande ett härskri så starkt och brunstigt att aftonvandrarna på stenbron över viken tvärstannade och med underliga känslor tittade sig omkring. »Det är säkert någon som är full», sade albertina Öster sakta mot alla som hon mötte. »Nej tror fröken det!» Och strax fanns det någonting upplevat att berätta vid kvällsvardsbordet. Men de tre vännerna blandade en grogg till: det dröjde alltid en god stund innan plaskande steg förkunnade att nu återvände magistern till civilisationen, värmen och kläderna.


Mikael Lybeck (1911) Tomas Indal.

Läs mer:
Bastur i staden.