XXI. STADENS FORTSATTA UTBYGGNAD OCH PLANERING

forts. Stadsbilden 1946
[Bastur]


[Början av kapitlet.]

Det sanitära tillståndet komplicerades genom att staden under långa tider ej hade något allmänt badhus. Före branden 1858 badade man liksom tidigare i mindre badstugor, som tillhandahölls av privatpersoner. Genom 1859 års Byggnadsordning förbjöds emellertid enskilda badstugor i trä- eller resvirkeshus på grund av brandfaran. Där sådana fanns inom staden skulle de ”afskaffas och till badning obrukbara göras”. Först tio år senare fick stadsborna åter badmöjligheter. Tullvaktmästare Carl Carlberg fick den 3 juni 1869 rätt att uppföra ett mindre badhus för allmänheten med ångbad och dusch på sin ägandes ”Granbergs linda” öster om den bebyggda delen av staden vid den senare tillkomna utfarten till Kovjokivägen. I juni 1873 fick Carlberg tillstånd att utvidga badstugan med två rum och att i närheten uppföra en stuga med två boningsrum så att han kunde bo nära bastun. Denna badstuga blev för en lång tid framåt stadens bästa. Här kunde man få finsk bastu, karbad m.m. En baderska skötte verksamheten. Carlbergs bastu räknades som en finare sådan och var flitigt anlitad även av herrskapsfolk. Den brann emellertid ned den 5 juni 1894 och då den var oförsäkrad, blev den ej återuppförd.

På 1880- och i början av 1890-talet badade stadens familjer även i en badstuga vid ”Juthbacka kroken”. Bastun ägdes av fadern till den kände affärsmannen John Nylund, Helsingfors. Hans gamla mormor, ”Bastu-Anna”, skötte badstugan, medan modern, Lovisa Nylund, ”Krok-Lovis”, hade stickmaskin och drev ett sömmerskeföretag. Bastun bestod av ett väntrum om c:a 4x4 m med fönster mot öster. Det var möblerat med ett bord framför fönstret och några stolar samt en soffa. På väggen hängde en tavla av en ”manovar” (Man of war, krigsfartyg). Genom farstun gick man in ett litet avklädningsrum, därifrån en dörr till vänster ledde in till finnbastun. [Knivhuggning 1879.]

Vanligen slog sig 2—3 familjer samman om bastubesöket. Först badade damerna och under tiden drack männen vanligen en ”badstutoddy” i väntrummet. Sedan blev det herrarnas tur att bada, varunder damerna drack te. Till ”Kroken” åkte man vanligen med häst, som väntade medan man badade.

De övriga badstugorna i staden, t.ex. ”Winqvists bastu” på Frillan, var alltför små för att kunna tillfredsställa renlighetsbehovet.

För seminariets behov uppförde staden 1878 en badstuga, som även var öppen för allmänheten. Först 1896 byggde staden en kommunal badstuga, belägen på den s.k. Forsvikens linda vid åstranden, strax söder om stadens södra tull. Byggnaden var 8x5 famnar stor och byggdes av stock från stadens torg [skog?] trots att byggnadsordningen förutsatte bastubyggnader av sten. Huset var försett med 3 kakelugnar, 2 ångskåp, 1 duschskåp, 6 hytter med britsar, 2 badkar av zinkplåt, ett vattenuppfordringsverk m.m. och väg drogs från landsvägen till badhuset. En baderska och en maskinist anställdes. Bastun hölls till en början öppen 3 dagar i veckan och senare två. Man kunde få imbad med kvast och dusch, karbad och ångskåp med eller utan dusch.

Badhusets lönsamhet var redan från början dålig och försämrades för varje år. Det hade kostat 10.834 mk att anlägga och i reparationskostnader fram till 1916 dragit c:a 10.133 mk. De årliga driftskostnaderna hade utgjort 1833 mk och inkomsterna 1.749 mk per år. Den bokförda bristen hade nämnda år stigit till 6.523 mk. I genomsnitt hade på 8 baddagar 100 personer anlitat badhuset. Under första världskriget togs det i användning av den i staden inkvarterade ryska militären. Ryssarna eldade för häftigt och oförsiktigt och den 13 febr. 1916 nedbrann badhuset under ett ryskt bastubesök.

[Badhusets utbud annonserades i Österbottniska Posten lördagen den 14 november 1896:

Badhuset.
    Stadens badhus hålles från och
med tisdagen den 17 dennes öppet
för allmänheten:
tisdagar från kl. 10 f. m. till kl. 9
    e. m. för abonnementsbad, samt
    utan abonnement på
fredagar från kl. 10 f. m. till 10
    e. m. för kvinnor och
lördagar samma tid för män.
    Inträffa hälg på dessa dagar, hål-
les badhuset öppet näst föregående
hälgfria dag.
    För tisdagens bad abonneras be-
stämd timme senast dagen förut.

B A D P R I S E N.
På 1:sta avdelningen:

för abonnerad badtimme betalas en
grundafgift af 1 mark och dessutom
50 pi för hvarje deltagande person,
eller för vilken beställning skett.

    Prisen gälla per timme och för
alla slag af bad, som å inrättningen
kunna serveras.

————

Imbad med kvast    .    .    . 30 p.
    D:o med   d:o och dusch  50 p.

————
K a r b a d:

Halfbad    .    .    .    .  35 p.
Helbad      .    .    .    . 50 p.
   D:o     med dusch    70 p.

————

    Ångskåp med dusch eller halfbad
75 p.
    För begagnande af badhusets la-
kan betalas 10 p.

På 2:dra afdelningen:
    För abonnerad badtimme på tis-
dagen betalas en grundafgift af 25
p. och en personellafgift af 10 p.

————

Imbad                   10 p.
    D:o  med kvast  15 p.

————

    För barn under 15 år betalas på
hvardera afdelningen half afgift.

    Biljeter till badhuset stå tillsvi-
dare att köpas i Handl. Albert Sa-
lins butik.
    Beställningar af bad för tisdagen
bör ske hos baderskan å badhuset.

Fler artiklar ur tidningen.]



Allmänheten och ryssarna anlitade nu en tid seminariets och det 1910 öppnade frihemmets bastur. Det dröjde emellertid endast till den 15 april 1916, innan ryssarna, som det antogs ”med flit”, bränt ned även seminariets bastu till grunden. Badhusfrågan blev nu verkligt bekymmersam, i synnerhet som staden under åren 1916—1918 fylldes av militär och även en lång tid fungerade som fångläger, vilket tidvis mer än fördubblade befolkningens antal. Upprepade framställningar gjordes från allmänhetens, hälsovårdsnämndens och stadsläkarnas sida om att staden äntligen borde göra något åt saken, men utan resultat. Ibland var det något fel på ritningen, ibland på läget, men framförallt var det kostnaderna, som hindrade bygget. Gårdsägaren Frans Oskar Sirén fick emellertid i nov. 1917 rätt att uppföra ett mindre badhus på den s.k. Norrtullsstranden. Här byggde han ett trähus, som sedan tjänade som badhus i nära 12 års tid under olika ägare. Det var emellertid för litet för att motsvara behovet och slets hastigt ned och förföll.

Situationen började småningom vad stadsmyndigheterna beträffar närma sig skandal och var dessutom direkt lagstridig. Stadsborna var praktiskt taget utan möjligheter att hålla sig ens nödtorftigt rena. Staden hade, som en av stadsläkarna uttryckte det, vad hygienen beträffar sjunkit ned till en rent medeltida nivå. Makarna Elisabeth och Woldemar Backman hänvisade förgäves till den nya hälsovårdsstadgan av den 2 dec. 1927, att stadens invånare skulle beredas tillfälle till allmänna, billiga värmebad. Hälsovårdsnämnden hade 1928 utarbetat ritningar till ett enkelt badhus på den gamla badhusplatsen vid älven, som firman Öst & Sundfelt offererat till ett belopp om 242.000 mk, men stadsfullmäktige ansåg att frågan ej var brådskande, emedan enskilda badstugor numera fanns i staden.

Frågan löstes emellertid åter en gång på privat initiativ. Gårdsägaren Johan Gustaf Birck erbjöd sig i maj 1929 att bygga ett badhus, om staden beviljade honom ett lån om 20.000 mk för ändamålet. Han hade 1926 köpt Siréns bastu, reparerat den och börjat planera byggandet av ett nytt något större badhus med karbadsavdelning och skilda badstugor för herrar och damer samt nödiga utrymmen, c:a 13,5x9 m stort. Hälsovårdsnämnden (dr Elisabeth Backman) understödde låneansökan och framhöll med hänvisning till hälsovårdslagen, att då staden ej ansåg sig kunna bygga eget badhus, borde frågan lösas genom att understöda ett privat företag. Stadsfullmäktige beviljade lånet den 11 sept. 1929 och byggandet började omedelbart. Redan i slutet av jan. 1930 var byggnaden i det närmaste färdig, men på grund av dröjsmål och krångel från stadens sida med utbetalandet av lånet, kunde badhuset ej öppnas förrän våren 1931.


Bircks bastu på älvstranden nedanför Köttkontrollen.
[Bircks bastu, där Saarikoski var ”störande och hotfull” sommaren 1949, på älvstranden nedanför Köttkontrollen. Notera kajakerna och hur vacker Tullstranden var innan den bebyggdes och utfylldes med schaktmassor! I vänsterkant skymtar Thulins garveri och i högerkant Ahonens bastu. Notera vedupplag m.m. på förstoringen!
Helena Haglund tillhandahöll.
(Inf. 2006-06-18.)]



[Bircks bastu från sydost. Troligen Gustaf Birck vid dörren och Vieno Birck vid stegen. Bastun inropades på auktion i mitten av 70-talet för 200 mark. Men då ingick att man skulle riva byggnaden.
Stig Haglund tillhandahöll.
(Inf. 2020.04-05.)]


Under kriget hade den s.k. ”lottabastun” inrättats i Herlers f.d. bryggeri vid åstranden. Badstugan drevs av Lotta-Svärd-avdelningen på orten och besöktes främst av soldater vid utbildningscentralen. Efter kriget övertogs bastun av staden. Lottabastun fyllde ej skäliga krav på en offentlig badinrättning. Den hade ej byggts för allmänna bad, var rätt liten och av provisorisk natur. Den stängdes även inom kort på grund av bristande lönsamhet, trots att den på allt sätt gynnades av stadens ledning, särskilt stadsdirektören. Efter 1947 var stadsborna åter praktiskt taget utan badmöjligheter. Bastufrågan hade nått ett nytt bottenläge. Olika förslag till lösning framlades. Redan i jan. 1946 hade Mouritzen för stadsstyrelsen föreslagit, att en ny kommunal badstuga skulle byggas. Hösten 1947 gjorde hälsovårdsnämnden en framställning till stadsstyrelsen om att vidtaga åtgärder för ordnande av bastufrågan. Fullmäktige beslöt nu på stadsstyrelsens begäran att låta utarbeta ett förslag till ombyggnad av stadens kvarn till bad- och tvättinrättning. Då ingenting gjorts ännu vintern 1948 ingrep stadens folkdemokratiska arbetarförening med en anhållan till stadsfullmäktige om att den f. lottabastun skulle öppenhållas två dagar i veckan, tills en ny badinrättning byggts. Detta borde ske före utgången av 1948. Åtgärderna vidtogs, men många brister vidlådde bastun. Mouritzen meddelade, att förslag nu skulle uppgöras till ombyggnad av den gamla kvarnen till bastu.

I juni 1948 framlade även byggmästare K.J. Ahlskog ritningar till omändring av kvarnbyggnaden till en kommunal bad- och tvättstuga. Kostnaden skulle bli 3 milj. mk. Stadsstyrelsen fann, att lokaliteterna skulle bli trånga. Älvvattnet förorenades dessutom på denna plats av kloakvattnet från det intilliggande garveriet och en brant uppförsbacke försvårade bortforslingen av tvätt från platsen. — Det var alltså i kloakvatten de nyssnämnda soldaterna hade badat!

Stadsstyrelsen (Mouritzen) föreslog därför att ett alternativ skulle få utarbetas, enligt vilket en bad- och tvättinrättning skulle byggas invid kraftverket i samband med den blivande vattenreningsstationen. Stora besparingar skulle härigenom göras i byggnadskostnader och framtida skötsel. Stadsfullmäktige godkände förslaget den 22 juni s.å. En vattenledningskommitté tillsattes med stadsdir. som ordf. och Hugo Gleisner, Arthur Liljedahl, Hugo Casén och Gösta Lundell som ledamöter.



[Bastur var på modet vid tiden, för 1949 utgavs en Röda Kors-frimärksserie på temat med 4 märken. Från ett vykort.]


Projekt inbegärdes nu från Allm. Ingenjörsbyrån, Helsingfors. Kostnadsförslaget slutade på 9.690.000 mk och godkändes av stadsfullmäktige i dec. 1948. De länge närda planerna på byggandet av ett vattenlednings- och avloppsverk för staden skulle nu även kunna realiseras i samband med den projekterade bad- och tvättinrättningen. Den 21 juni 1949 beslöt stadsfullmäktige under ordf. Joh. Åbondes presidium att fullfölja byggnadsplanerna och att utse Allm. Ingenjörsbyrån till entreprenör, trots att kostnadsförslaget nu ökat till 13.050.000 mk. Den 18 juli 1949 påbörjades arbetena på den nya inrättningen, till vilken arkitekt A. Lehtinen uppgjort ett förslag, som i någon mån ändrats av stadsarkitekt H. Ekelund. Denne ansåg, att byggnadens arkitektur och skala anpassade sig till den gamla stadsbilden och att det var riktigt att koncentrera stadens tekniska inrättningar till samma plats, nära kraftverket. Den föreslagna tomten skulle enligt Ekelund ej komma att förminska det ”effektiva” parkområdet.


Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid. 581—584.


Nästa kapitel: Den nya bad- och tvättinrättningen väcker kritik.


Läs mer:
Karlbergs badhuset omnämnt av Nabopolassar 1870.
Ett tidsenligt badhus 1883.
En notis i Österbottniska Posten om bastun från 1896.
En notis i Österbottniska Posten om stadens nya badhus från 1897.
Badhusfrågan 1916.
Seminariets bastu från 1918 av Erik Birck.
Då jag första gången badade i seminariets nya badstuga av Ture Granqvist.
Ritning till Badinrättning för Nykarleby stad från 1920.
Familjebastur av Bror Johansson.
Ahlströms bastu av Ann-Britt Enlund.
Sauna Obscura 2014.
(Rev. 2020-08-23.)

bastu