Varje årstid hade sina nöjen, och den vemodiga hösten ej mindre än de andra. Uti kabrioletter och jaktvagnar, förspända med plymagerade hästar, åkte då jägare och skogsnymfer under hornstötar ut till majgrevens jaktslott, den med granris och blomsterguirlander smyckade barkhyddan i vildskogen. Vackra höst- och sensommarkvällar samlades man i den berömda Lindhultska »Fåfängan» — rosenträdgården i älvbranten. Kulörta lyktor lyste i dunkelgröna berceau’er, fyrverkeripiècer fräste, och i sagolikt ljus strålade tulipanorangeriet och det förtjusande lusthuset, där Fru Sabina drömde bort sin sommar. Och i en julle ute på älven knäppte Gösta på guitarr, sjöng barcaroler och eldiga redondillas. — — Ja, glädjeämnen funnos i majgrevens hus; en brännpunkt var det för en hel ungdomsgenerations fröjder; och glada minnen för livet fördes därifrån.